Sluta älska den man förlorat?

Mitt råd skulle vara att se till att leva ensam med barnen och känna efter. Verkligen känna efter
vad du verkligen vill ha ut från ditt liv.
Vad tycker du om? Vad vill du ha mera av? Vad gör dig lycklig? Vad ger dig trygghet? Känsla av lättnad?
Likadant vad gör dig rädd? Vad vill du inte ha i ditt liv?
Kärlek likaså, vill du älska och bli älskad eller vill du bli nertrampad ? 
Ta papper och penna och skriv vad du vill att ditt liv ska innehålla och sätt gärna upp det i ex sovrummet.
När du har ett mål i livet så är det lättare att uppnå den :)

 Ps, finns fler män än dem två... Var kräsen, du förtjänar det bästa!
kram 

du är inte ensam. Min exman var likadan, festade hela tiden och betedde sig illa. Han har en ny nu efter 6 månader, och jag älskar honom fortf. När ska det gå över?....

Gör som jag... lev och njut av din tid med barnen som ensamstående förälder och unna de dina all lycka i världen inklusive ditt ex. Kärlek ska ges utan faktura... testa så får du se... för kärlek är inte att äga någon! Särboförhållanden kan jag rekommendera... det är betydligt bättre för alla parter...

Njut på av livets möjligheter....   

Fundera över först vad du verkligen känner själv och vad DU vill med ditt liv. Sen tycker jag att du skall vara såpass ärlig och stark att du tar upp detta med din nuvarande kille. Han kommer säkert bli ledsen men då får han iallafall en chans eller rättare sagt NI en chans och se om ni kan lösa detta tillsammans.

Om du däremot gör som så  många gör och håller detta inom dig så kommer det bara sluta på ett sätt, antingen kränker du dig själv eller honom. Eftersom barnen har fäst sig vid han tycker jag att det är viktigt att ge killen en chans åtminstonde, inget är garanterat men att börja kommunicera runt det är ett stort steg. Och är det så att ni inte finner en lösning tillsammans tror jag nog att han ändå en dag när allt lagt sig kommer vara tacksam för din ärlighet.

Angående ditt X så är det inte så konstigt, du har levt med han i 23 år. Men däremot så tror jag att du vill ha det han KAN bli om han ändrade sig och inte DET han är. Så då är frågan, är det verkligen kärlek?

Lycka till!

Men kära du, stackars dig, du är inte alls dum! Jag går igenom något liknande, fast helt annorlunda, och jag tänker, att kanske älskar du 'det du en gång älskade' och glömmer bort att fundera över vad du faktiskt 'älskar och uppskattar idag', för du är ju inte längre samma person som träffade ex-mannen som 17-åring.. kanske kan det hjälpa dig att prova att tänka på det här sättet, för det kan finnas saker hos dina nya man som du älskar mer än vad du inser, fundera på hur det skulle kännas att förlora honom,, lycka till!

Du älskar inte din exman, du älskar en fantasi som du har vävt in några drag av din exman i.
Skriv en lista över alla skitdåliga egenskaper som karln har och diskutera hur dessa egenskaper inte alls stämmer överens med fantasimannen du drömmer om.

Varje gång dina tankar spinner iväg och du tänker på honom - gör en aktiv ansträngning ta fram listan. Gå igenom den och påminns om att han är en knöl. Gå igenom allt som är dåligt med honom.

Då är det egentligen bara ett år sedan det tog slut på riktigt. Det är ingenting. Du kommer må bättre och ha kommit över honom mer om 1-2 år till. Det är sorgligt men det tar tid sånt här. Försök att tänka så lite på honom som möjligt när ni inte måste ses, och när du tänker på honom, få hjärnan att tänka på hans dåliga sidor bara. Då vänjer du dig av med det. Men jag vet att det är jobbigt.

Du tog åtminstone steget och separerade. Det betyder att du innerst inne vet vad som är bäst för dig. Jag avundas dig på ett sätt. Jag sitter i ett förhållande som är trasigt efter att min fru varit otrogen och ljugit. Vi försöker att reparera skadan men allt jag egentligen vill innerst inne är att lämna. Jag kan inte för att det gör för ont och barnen kommer att bli förkrossade.

Du är starkare än många av oss!

Gällande din sambo just nu så tycker jag att du ska säga som det är. Det är såklart lätt att ge råd till andra människor. Men själv hade gjort det, speciellt som du redan gått genom det värsta. En dag vaknar du upp och är gammal och inser att du kanske levt med nån i väldigt många år utan att känna något mer än vänskap.

Är lite i samma situation som TS. Lämnade min fru efter 20 år var av dom sista var riktit dåliga på väldigt många sätt bland annat för att hon levde i sin egen lilla bubbla och inte släppte in mig.

Separerade i maj och fick kämpa fram tills nyligen för att hålla henneifrån mig då hon inte alls ville skiljas. Oerhört tungt med med hot om självmord och mycket lögner och försök till att manipulera mig tllbaka. Sen vände allt på en vecka när hon träffde en ny och hon gick från helt deperimerad till glad och lycklig. Tänkte att det skulle bli sönt att äntligen bli fri men istället kom sorgen och bitterheten över allt som var förlorat eller snarar önskan/drömmen om att ha ett lyckligt äktenskap med henne som försvann. Bitterheten över att hon anstränger sig för någon annan men inte var villig att göra det för mig osv.

Känns oerhört tugnt och ledsamt men det är nog fantasin om vad det kunde vara och inte var det var som smärtar mest. Insikten att hon egentligen inte brydde sig tillräckligt för att anstränga sig att få det att fungera.

Hoppas att det går över så småningom!!!