När är det lättast att vara förälder?

Alla åldrar har ju sin charm! Bebistiden är verkligen helt underbar å otroligt enkel men sen är all utveckling å alla framsteg dom små gör också underbara, tex. när dom börjar krypa, gå, prata, bli mer självständiga osv osv så jag kan inte välja någon speciell ålder, tycker alla är underbara på sitt sätt! Har en nybliven 6 åring här hemma som inte varit trotsig alls fram tills för ett halvår sedan så visst var de galet enkelt fram tills dess å något mer krävande nu men samtidigt så är ju även denna ålder underbar å enkel när dom blir mer självständiga, är gulliga å hjälper till hemma, man kan diskutera med dom på ett annat sätt, dom är väldigt förstående å har underbara idéer å funderingar

Kanske inte enklare, men roligare, från det att de lär sig prata ordentligt. Och sen ännu roligare ju äldre de blir. Dottern är 5 1/2 och har så underbara funderingar! Sonen som är 22 månader är extremt jobbig just nu, han klättrar överallt och utsätter sig ständigt för faror. Man kan inte lämna honom en sekund, måste ta med honom in på toa om jag är ensam med honom! Dessutom har han ett fruktansvärt humör...

Bebisar är ju sjukt söta men inte riktigt min favorittid. Från 2 år och uppåt skulle jag säga. Eller som min 9 åring. Är man med honom själv är det rena semestern ;) Tjejen på snart 5 är inne i en jobbig period. Hon är trotsig, gör helt tvärtom, testar allt. Helt olik sina bröder men är man tjej så är man. Jag var nog ännu värre haha.

När det är lättast att vara förälder ? Jag tycker inte det är svårt. Jobbigt när barnen är sjuka för man är så orolig men annars inte.

Tycker att bebisar är tråkiga och jobbiga. Längtar till min bebis blir typ två. Mitt äldsta barn är 7 och en ren lycka att vara mamma åt. Generellt känns det som om det blir lättare hela tiden tills tonåren då jag gissar att det blir lite svårare igen.

Starbaby: svårt och jobbigt är väl olika saker? Det är knappast svårt att ha en bebis. Men det kan vara sjukt jobbigt att hela tiden "stå på pass"

Jag tycker inte det är jobbigt det heller - eller jo när man är vid situationer där småbarn kan drunkna (semester med pool) då är det jobbigt. Men ingen speciell ålder, mer situationer.

Är vi ute med alla 4 barnen på Gröna Lund, så är det jobbigt för att de är så många och jag är rädd för att någon ska komma bort och hitta kompromisser som alla är nöjda med.
Men det är situationer som är helt avgränsade, ingen särskild ålder.

Nu är min son bara 3 år snart fyllda, men bebistiden var mer eller mindre skitjobbig, däremot har tiden från 2 tills nu varit otroligt underbar!!

Jag tycker att det har varit ganska så fantastiskt hela tiden, måste jag säga. Med risk för att låta överdrivet positiv.

Dock har jag haft långa och jobbiga perioder pga en del fysiska besvär, sorg efter förlust av en nära släkting, arbetslöshet i ett år osv. och jag var enormt trött det första året (eller mer) beroende på lång återhämtning efter kejsarsnitt, dålig mjölktillgång i början vilket ledde till tröttande matningsscheman etc. Men sonen har verkligen varit den strålande glädjekällan i vårt liv sedan dag ett! Det betyder inte att vi är "milda familjen" som sitter och ler hela dagarna (det tjafsas, kivas och protesteras - bland oss alla tre ). Och visst kan vi grubbla och fundera (mest jag) på om valen vi gör för honom (vilken förskola osv.) är de rätta och, självklart, finns en inbyggd och stark beskyddarinstinkt som ibland kan vara energiuttömmande - men det hör ju liksom till. Att ha barn är verkligen ett oändligt äventyr! Och jag och min man brukar ofta titta på varandra och säga "HUR kunde vi få denna underbara varelse?!" Men så tänker nog alla föräldrar.

Sonen fyller snart fyra år och det är mycket lätt att vara förälder till honom.

Det är aldrig lätt att vara förälder tycker jag. Däremot blir det ju betydligt roligare när barnet närmar sig tvåårsåldern. Mina är 2år, 5år och 8år nu.Det är spännande nästan jämt.
Det jag inte hade kunnat föreställa mig innan barnen är denna oro. Jag kan nog säga att det är det jobbigaste med att vara förälder. Säg vad man inte kan oroa sig för.