• Äldre 25 Jan 20:58
    1845 visningar
    10 svar
    10
    1845

    Jag skulle behöva lite kloka råd, helst ikväll...

    Jag är lite engagerad i trådar både här och bland IVF-arna, jag har en fot i båda processer så att säga. 

    Kortfattat är situationen såhär: Jag och min man påbörjade föräldrautbildningen i måndags och står i kö hos BV och BFA. Vår dröm är att adoptera från Kenya. Samtidigt har vi gjort två IVF-försök, varav det senaste slutade i ett missfall i v.5. Vi har bestämt oss sen innan att det tredje försöket som vi påbörjade dagen efter föräldrautbildningen (alltså igår) blir det absolut sista.

    Nu till "problemet": Både jag och maken hade världens ångest efter att ha varit på första passet på föräldrautbildningen i måndags. Det kändes så rätt när vi var där, självklart att vi skulle adoptera liksom. På något sätt kände vi att om jag skulle bli gravid på detta sista IVF-försök att vi skulle sörja att förlora det barn vi fantiserat om att vi kommer adoptera. 

    Igår när jag skulle ta första sprutan satt vi fortfarande och pratade om hur vi egentligen skulle göra, båda kände att vi inte var helt hundra på att vi verkligen ville genomföra ett IVF till. Men till slut bestämde vi oss för att köra på och nu ska jag att ta andra sprutan ikväll. MEN det känns fortfarande inte helt rätt, och jag skäms för att jag tänker så - många skulle säkert tycka att jag är otacksam och inte uppskattar att vi faktiskt har möjlighet att gör landstingsfinansierade IVF alls.

    Nu försöker jag att tänka såhär: Jag tror att en anledning till att både jag och min man tvekar kanske egentligen är att vi är rädda för att behöva gå igenom samma känslor som vi gjorde vid det senaste misslyckade försöket. Och skulle vi bli gravida nu så kommer vi båda SJÄLVKLART att bli överlyckliga - och adoption som alternativ skulle ju finnas kvar för syskon längre fram. 

    Vad ska jag göra? Jag vill följa mitt hjärta, men jag har svårt att avgöra vad som är magkänsla och vad som är rädsla just nu. Går det ens att avbryta när man börjat spruta?


  • Svar på tråden Jag skulle behöva lite kloka råd, helst ikväll...
  • Äldre 25 Jan 21:19
    #1

    Började skriva här men det blev så privat att jag inboxar dig istället!

  • Äldre 25 Jan 21:20
    #2

    Tack! Jag inväntar ett meddelande där då :)


  • EnsamM­ammaTi­llTvå
    Äldre 25 Jan 21:20
    #3

    Varför kan ni inte göra båda? IVF och adoption? I bästa fall får ni ju då två barn (minst).

  • Äldre 25 Jan 22:37
    #4

    Min spontana tanke är att det är rätt lång väg kvar innan ni är framme vid adoptionen. Det är utbildningen, sedan utredning, och så kanske väntan på att få skicka ansökan (även om kanske kenya inte har nån lång väntan så tar det ändå ett tag att samla papper). Din tvekan inför ännu ett IVF kan mycket väl handla om tvekan inför ännu en besvikelse och sorgperiod. Att satsa ork och energi för att hamna nere i den där mörka gropen det innebär att uppleva ett missfall till. Men om det skulle gå bra, så skulle ni bli föräldrar snabbare den vägen än via adoption. Är vägen till barn viktigare än att det blir ett barn? Det är så många frågor i både hjärta och hjärna under den här processen så man bli knäpp. Jag vet ju inte hur gamla ni är heller. Hur mycket tid ni har på er innan ni närmar er gränsen för att få adoptera, eller försöka med IVF. Det kan ju vara bra att tänka igenom ordentligt så att det inte är stundens ingivelse att avbryta nu, men känns det helt rätt så följ hjärtat. Kan vara bra att veta att adoptionsvägen kan vara tuff och snårig den också.

    Lite svamliga tankar från en annan längtande.

    Avbryta ivf-försöket är nog inga problem. Men kanske bra att rådgöra med sjukhuset om hur du ska gå tillväga.

  • Äldre 25 Jan 22:38
    #5

    Om det inte känns rätt med IVF tycker jag inte ni ska göra det! Utan fortsätta med adoption. Men jag har aldrig gjort IVF, så jag kanske inte är rätt person att svara på frågan....
    Hoppas ni kommer fram till vad som känns rätt i hjärtat! Kram 

  • Äldre 26 Jan 15:53
    #6

    Du är inte ensam FruLind, jag känner precis likadant. Vi har beslutat oss för att göra ivf:en vi har kvar, skulle det lyckas så blir det adoption av syskon. Lyckas det inte blir det adoption av alla våra barn. Vi vet alltså att det blir adoption förr eller senare och det känns så bra :)

    Fortsatte du med sprutorna i går?

  • Äldre 26 Jan 17:53
    #7

    Jag vet inte om jag kan hjälpa dig nåt men din situation liknar min (för 1,5 år sen) så mycket att jag är tvungen att berätta. För 1,5 år sen bestämde vi oss för att nästa IVF var vår sista och samtidigt bokade vi oss in på föräldrautbildningen. Jag hade fått mer än nog av alla behandlingar (det blev totalt 4 äggplock och 6 återföreningar) och hade ingen tro på att det skulle någonsin fungera för oss. Vi var dock tvungna att gör en sista behandling innan vi kunde stänga det kapitlet bakom oss. Jag läste på väldigt mycket om adoption och vi bestämde oss för Kenya, jag hann till och med packa våra resväskor, hyra ut lägenheten och fixa med jobben... i huvudet förståss. IVF-en gjorde vi och det positiva beskedet fick vi samma vecka som vi höll på med föräldrautbildningen. Vi var glada men mest oroliga dock (och egentligen helt säkra att jag skulle få missfall). Graviditeten var psykiskt mycket svår och jag hade svårt att njuta av den pga rädsla (jag hade goda grunder för min rädsla, kromosomavvikelser i familjen som gjorde chanserna på ett levande barn inte så stora). Vi var helt bestämda att nästa barn skulle komma från Kenya.
    Bara nån vecka efter förlossningen hade jag glömt den jobbiga förlossningen, fruktansvärda graviditeten och alla jobbiga IVF-åren. Jag bara FATTAR inte hur det gick till för att jag VET att detta var otroligt jobbigt alltihop men jag kan bara inte minnas det och vill bara börja med IVF-karusellen igen!
    Som jag säger, inte mycket hjälp från mig men var bara tvungen att berätta min historia efter som de är så lika.
    Vår son är bara 6 mån nu men det tog 6 år att få honom i famnen så jag räknar med att vi börjar med IVF snart. Jag har verkligen inte gett upp drömmen om Kenya och lägger pengar åt sidan varje månad för att ha råd på att åka dit, jag tror nämligen att efter första IVF-en kommer jag att komma ihåg hur jobbigt detta var och börjar fundera på Kenya igen.
    Lycka till med det du bestämmer dig för :)

  • Äldre 26 Jan 20:04
    #8

    Vi hade tre landstingsfinansierade IVF (ingen kö för att starta upp). Det spelade ingen roll, vi valde att adoptera. Så det finns inget rätt eller fel, bara ni vet hur ni vill forsätta. Om ni tänker adoptera från Kenya kan det ju dessutom gå riktigt fort!

    Lycka till oavsett hur ni väljer att gå vidare!

  • Äldre 26 Jan 20:08
    #9

    TACK till alla svar, både här och i inboxen! Jag är otroligt tacksam att ni tagit er tid och delat med er av era erfarenheter. 

    Jag tog sprutan igår kväll och har bestämt mig för att göra klart detta försöket helt. Det känns fortfarande inte HELT hundra, men det känns ändå mer rätt än fel så att säga. Och blir vi gravida nu så kommer det att vara välkommet, givetvis. Och blir vi det inte så börjar jag med någon form av preventivmedel för att slippa fundera mer och kör helhjärtat på adoption.

    Återigen, tack allihop Hjärta 


  • Äldre 26 Jan 20:10
    #10

    jag har ingen egen erfarenhet av det här men jag tycker absolut att ni ska genomföra ert påbörjade, sista (lendstingsbetalade) försök. Den här chansen får ni inte igen, adoptera kan ni göra senare.
    Jag tror att nin kommer ångra senare att ni inte tog chansen.

    Jag ser heller inte att det ena skulle utesluta det andra. Ni kan väl både adoptera och bli gravida?
    Det är väl jättehärligt om ni får mer än en liten unge :)

    Jag tror att det kan liggs mycket i det du själv skriver, att det är lite försvar från er sida, ni vill (orkar inte) bli besvikna igen och vet att det är nu det gäller. Men se det så istället att nu har ni ju två saker stt se framemot, både ett ivf försök och en adoption, Det gäller bara att ni får ihop det tidsmässigt.

    Lycka till nu!

Svar på tråden Jag skulle behöva lite kloka råd, helst ikväll...