våra killar förstör allt här hemma,
tvn, högtalarna, 3 datorer,vi kan inte ha blommor i fönstren
inte heller lampor.
vi kan inte ha något inom räckvidd överhuvudtaget.
Det är super jobbigt.
är det bara här det är såhär?
De blev 2 i Nov.
Vi hade samma när våra var mindre rev i allt vi satte upp grindar till köket och vardagsrummet så dom bara kunde vara i sina rum och hallen (storhall) och i resten av huset när vi var med :) detta lugnade sig efter 1 år ca :) så det är bara att härda ut :)
Vilket fantastiskt inlägg!
Våra killar är också helgalna...just nu vet jag inte hur vi ska bete oss mot dom.
Dom fyller 3 på fredag.
Alla julklappar är redan sönder och ingenting får vara i fred.
Dom är så otroligt tuffa och hårda, bara skrattar eller spottas när man säger åt dom.
Det nya just nu är att när man säger till den ena på SKARPEN så att han i princip blir ledsen så hör man den andra säga när man vänder ryggen till "IGEN IGEN"
skönt att veta att det är fler som har vildar :)
De kan verkligen trissa upp varandra, och testar gör de hela tiden,
för även om brossan inte fick så kanske jag får (=hinner innan mamma/pappa ser) 
Jag längtar till vi kan göra fint igen med gardiner (japp gardinstången åkte för ett halvår sedan )
och blommor och lampor och haha nä jag vet inte nått fint !!!
Gardiner och blommer funkar faktiskt nuförtiden...lite värre med t.ex ljuslyktor och allt som kan staplas, det kan tydligen förväxlas med byggklossar.
Och leksaker är väldigt ointressant...
Det som jag kan tycka är jobbigast är att jag kan känna mig så låst. Det går inte att gå nånstans själv med dom om dom inte sitter fast i vagnen.
Går vi in i en vanlig mataffär så säger dom "hej då" och sen kanske vi hittar dom inne på lagret.
Det är samma med vår 2-åring, har varit så sedan han var 10 mån och började gå!
Som tur är så trivs han att sitta fastspänd i vagnen när vi är ute på stan.
Lillasyster som är 13 mån rör inget 
jätteskönt för mig att läsa och känna igen sig! tack!!
jag är ensamstående med mina två killar, nu tre år. de har haft sönder ett och annat och blir som på en given signal helvilda. jag förlorar kontrollen totalt (jag är ju bara 1 och de 2)
hade besök av mina föräldrar i helgen som tycker att jag är för "snäll" och att man måste sätta gränser och bli arg. det blir jag förståss också, men det hjälper oftast inte. ju argare jag blir, desto mera speedade och vilda blir killarna.
men jag håller ut för jag tänker mig att det tillhör trotsåldern och den brukar gå över vid 3½-4 år.
Kul att det finns fler som har vildingar!
Mina gossar fyller tre i april och är vildare än någonsin. Allt kan de själva (tror de) och när jag vill hjälpa skäller de på mig ,när de sedan inte kan själva får jag skäll för det.
De puschar varandra till att göra ofog och tycker att bara för att brorsan får nej behöver det inte innebära att det är nej för mig att göra samma sak.
Håller med om att det är svårt att göra saker ensam - de lyssnar ibland med de kan också springa åt olika håll och skratta åt mig som inte vet vem jag ska jaga. Har en kompis som också har tvillingar i samma ålder - hennes går alltid snällt jämte henne/håller handen. Medan mina måste sitta i vagnen för att inte avvika - funderar ibland hur hon fått sina så lugna.
usch nu blir jag nästan rädd av att läsa detta ju! våra killar är bara 1 år än så länge, men river allt och ingenting får vara ifred. klättrar upp i soffan och river ner tavlor och lampor. datorerna får inte vara ifred en sekund om de bara kommer åt.
Men med andra ord ska jag bara förbereda mig på att det blir värre ^^
våra har rivit allt under en period...de drog till och med ned gardinerna, blommor, ljuslyktor, allt.
De lugnade ner sig någonstans under det tredje året, men fortfarande hittar vi ex lego i toaletten och andra små hyss.
Oj vad jag känner igen mig, särskilt i vavis inlägg. Mina killar är två och ett halvt, och när de väl sätter igång att röja har man inte mycket att sätta emot. Om storasyster också hänger på, har jag inte en chans. Då är man en mot tre.
Slutar alldeles för ofta med att jag exploderar och efteråt känner mig rätt misslyckad. Jag vill inte vara en sträng förälder, jag vill vara lugn, harmonisk, pedagogisk. Men jag orkar inte med att alla springer runt och vrålar precis vid läggdags.
Jag tror också att det har att göra med trotsåldern och hoppas att det ska lugna ner sig.
En sak som absolut blivit bättre är det här med att de lärt sig vad man får röra och inte i hemmet. Förut hade vi ingenting ömtåligt framme, alla stolar stod fastbundna runt bordet, och vi hade inget soffbord som de kunde hoppa från. TV-bänken med TV och dvd var vi tvugna att ha i en barnhage för att de inte skulle fram och klättra, banka och trycka hela tiden. Nu kan jag slappna av lite mer om de är ensamma i ett rum.
Ja, inte konstig att man börjar bli gråhårig. Tvillingkillar är verkligen en utmaning.