Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Anorexi?

    Tor 9 feb 2012 17:04 Läst 398 gånger Totalt 3 svar
    Tor 9 feb 2012 17:04

    Min dotter är 12 år och hennes bästa vän är jämngammal. Det är bästa vännen jag funderar över. Min dotter kom hem från skolan och berättade att skolsköterskan skällt på vännen för att hon gått ner i vikt. Jag ser en tydlig skillnad mot hur flickan ser ut nu och tidigare. Hon är väldigt mager. När vännen äter hos oss lämnar hon alltid kvar större delen av den lilla portion hon tagit åt sig. Idag såg jag hur flickan tog en liten tugga mat och hon bara tuggade och tuggade. Kändes som om hon tyckte maten växte i munnen på henne. Sedan skulle flickan iväg på innebandyträning och jag erbjöd henne både frukt och smörgås så hon hade något i magen när hon nu skulle träna. Visste ju redan svaret och mycket riktigt tackade hon nej och sa att hon var mätt. Vet att flickan fick sluta i en aktivitet pga att hon inte åt. Min dotter säger att vän men äter maten i skolan men jag känner ändå en viss oro så hon inte svälter sig. Ska jag prata med föräldrarna eller är det bara inte mitt bekymmer?

    Hos Prisjakt jämför du pris på barnprodukter!
  • Tor 9 feb 2012 17:37 #1

    Tycker absolut att du ska prata med flickans föräldrar!

  • Anonym (Absol­ut!)
    Visa endast
    Tor 9 feb 2012 17:54 #2

    Ja du ska absolut prata med flickans föräldrar!

    Har själv haft en dotter som var på väg att utveckla anorexia i 12 - års åldern. Var inte själv helt medveten om det- visserligen åt hon ganska bra hemm, problemet var snarare att hon fokuserade på vad vi andre åt och framför allt vad inte borde äta enligt henne.

    En vän till mig gjorde mig uppmärksam på det vid ett gemensamt julbord- hon såg att hon tog av det mesta men hälften av allt och sen lämnade det mesta - såg ju ut som hon ätit hälften - du förstår de är väldigt utstuderade i sitt tankesätt.

    Vi pratade om det men hon svarade bara " jag kräks inte alltså har jag inte anorexia.

    Jag lurade henne till doktor pga en lätt förkylning. Väl där förklarade jagför läkaren varför vi var där - att jag var orolig för hennes vikt.

    Jag kommeraldrigatt glömma hennes svarta ögon till mig när hon förstod att hon blivit " lurad" till läkaren.  Läkaren tog det hela på fullasteallvar och undersökte henne utifrån min oro -hon vägde 48 kg och var 1.74, hade jättelågt blodtryck.

    Fick en snabb remiss till BUP, var där inom 2 veckor. På väg till första besöket sa min dotte - " det ska bli skönt att kunna äta utan dåligt samvete" - och då visste jag att jag gjort rätt.

    Hon fick väldigt bra hjälp då men har ibland fått återfall i vissa läge i livet senare men vet hurhon ska handskas med det för att inte svälta sig. Idagär hon 33år och själv mamma. Vi har pratat många gånger om hur jag lurade henne men hon var redan då tacksam för att jag - som hon säger - brydde mig.   

    Så jag tycker du ska göra föräldrarna uppmärksam på vad du ser,hör och känner.    

    Är anonym då min dotter också " hänger" här. 

  • Tis 10 jul 2012 20:34 #3

    Oj, det är en ganska tidig ålder att utveckla sjukdomen i. Vilket gör det extra viktigt att man ser till att hjälpa henne ur situationen så fort som möjligt. Kroppen växer och kan ta väldigt stora skador av näringsbrist. Dessutom är det större risk att det yttrar sig mer och mer i framtiden.
    Jag fick själv anorexia i 17 års ålder, kämpar nu för att bli frisk (soelas.se).
    Det är verkligen viktigt att man får hjälp i tidigt skede, även om hon inte fått anorexi nu så kan det lätt mynna ut i det. Stor credits till er som märker och vill hjälpa!