Psykisk ohälsa hos adoptivbarn. Ska man väga in det?

Jag tänker såhär... Att ett barn innebär en belastning och diverse problem ser jag mer eller mindre som en självklarhet. Men i de flesta fall uppväger glädjen och kärleken, kanske alltid? Jag har vänner som är adopterade, varav en har haft ganska stora problem. Så jag ställde mig själv frågan om jag var beredd att gå igenom det hennes mamma har gått igenom, om det var värt det för att få bli mamma. Och för mig var svaret självklart, för mig var det så livsavgörande att få bli mamma att jag är beredd att utstå väldigt mycket, både på vägen dit och framöver.

Jag tror att man ska ta en ordentlig funderare på vilka motiv man har för att adoptera. Ett barn är värt att bli mottaget helt förutsättningslöst. Det ska inte behöva stämma in i en viss mall för att passa in i familjen, det är vi som ska anpassa oss och göra allt vi kan för att ge våra barn bästa möjliga förutsättningar utifrån de behov barnet har.

Om ni adopterar ett äldre barn får ni nog kallt räkna med att det barnet kommer ha en hel del speciella behov till följd av att ha växt upp under förhållanden som inte är naturliga för något barn.

Tack för svar! Hade jag och min man varit själva och inte kunnat få egna barn så hade vi kört på adoption utan att ställa oss den här frågan. Nu är det annorlunda. Vi har tre till barn att ta hänsyn till. Det är inte bara vi som ska orka utan även syskonen. 

Har fler vänner och bekanta som adopterat barn som tagit- och försökt ta sitt liv och även vänner vars adopterade barn mått mycket psykiskt dåligt när de kommit upp i tonåren. Som förälder utstår man ju vad som helst, och gör vad som helst för att ens barns ska må bra och jag vet ju att vi kommer att bli perfekta föräldrar för ett till barn. Men jag tycker att vi, och andra i vår situation, skulle vara naiva om vi inte vågade diskutera och lyfta frågan. Man måste ju vara lite realist också

Jag tycker att det låter väldigt vettigt att tänka till ordentligt innan. För det är ju så att en adoption långt ifrån sker spontant, det finns mycket tid att tänka innan man ens har medgivande i sikte! Vi har just gjort en medgivandeutredning för syskon och har tampats med frågan om vi vågar riskera det fina vi har med ett barn till i familjen. Nu har vi landat i att vi vågar. Och nu längtar både vi och sonen efter ett litet syskon.

Hur gamla är era barn? Har ni pratat med dem om vad de tycker eller är de för små för att ha en åsikt?

Visst är det vettigt att prata igenom det! Och vi har ju ingen egen erfarenhet av adoption heller, bara dåliga erfarenheter hos vänner och bekanta som adopterat och så nu en massa medicinsk statistik om överrepresentering inom psykiatrin och kriminalvården :- / Hjälp liksom.....

Men samtidigt. Vad är det som säger att våra biologiska barn kommer att må 100% toppen, att de slipper psykiska diagnoser osv. Vi har gjort vårat bästa men man har inga garantier för någonting ens med bio-barn (även fast statistiken ser bättre ut än för adopterade).

Håller med dig med att man inte vet om man "förströr" det fina man har. Dessa funderingar har vi ju haft när vi skaffat syskon på vanlig väg också.  Tror att de blir extra tydliga nu när vi funderar på adoption. Man är spänd, vet inte vad som väntar... Vi vet att vår nuvarande familj fungerar finfint, men fungerar den lika bra med ett "problembarn" som kanske inte sover pga oro, är utåtagerande och får psykiska problem i tonåren. Ja, alltså värsta scenariot, men tänk om! Orkar vi? Vill vi? 

Ang din fråga om vad de andra barnen säger: Vårt största barn säger att h*n inte vill ha ett till småsyskon. H*n tycker att det är livat nog.  De andra barnen är för små för att förstå. De pratar mest kön och tror att det blir helt fantastiskt med ännu ett syskon att leka med. Vi lyssnar inte så mycket på vad de säger (eller jo, vi lyssnar men vi rättar oss inte efter dem) men tar ändå stor hänsyn till vad det kommer att innebära för dem om det blir ett till syskon. 

SN-listan är ju ett alternativ för oss äldre med många barn. Det är lite samma sak där. Vi kan inte bara ta hänsyn till det kommande barnets behov utan måste räcka till själva och våra andra barn får inte komma i skuggan alltför mycket.

Och du: GRATTIS till det blivande syskonet! Vad skoj! 

 

Man måste också komma ihåg att forskningen på adopterade barn i Sverige handlar huvudsakligen om de barn som kom under -70-talet, i en tid då adoptivföräldrar ännu inte riktigt förstod skillnaden mellan att adoptera resp föda biologiskt barn och föräldrautbildningen lyste med sin frånvaro. Den senaste dystra större forskningsrapporten handlar om barn adopterade från östeuropa under -90-talet..... (handlar mycket om alkohol vars konsekvenser vi från början inte riktigt förstod i Sverige, när det gäller dessa länder)

Vad tror du om teorin om att vi adoptivföräldrar eventuellt också är mer benägna att söka hjälp och att det i sig skulle öka statistiken för adopterade hos t ex BUP? Vi får ju höra så mycket om problem innan adoptionen och man kanske är mer öppen inför att man kommer behöva professionell hjälp i någon mening.

Det finns också en teori om att adoptivföräldrar ser det som ett större "misslyckande" att söka hjälp och därför avstår .... och faktum är att adopterade är inte överrepresenterade i BUP-statistiken förrän i puberteten och det finns det även annan forskning som stödjer att adopterade barn tenderar att ha en svårare pubertet är "hemmagjorda" barn. Så att de dyker upp på BUP då, kanske bara är naturligt?

Vad jag har läst så kommer adoptivföräldrar ofta från socioekonimiskt mer gynnsamma områden och har ofta högre utbildning. Någonting som gör att adoptivbarnen lättare smälter in och får en bra start och på så sätt också klarar sig bättre jmf med om de hamnat i en annan familj ,med sämre förutsättningar. Men jag läste också någonstans att adoptivbarnen kunde känna en press på sig att prestera och passa in. Men det gäller väl alla barn, bio som adopterade, som växer upp i en alltför akademisk och sträng miljö. 

Jag är inte alls förvånad över att barnen kommer till BUP först i puberteten, som en glad, skrev. Det är ju i puberteten som hormonerna sprutar och de existentiella frågorna kommer. Det är svårt att vara tonåring och att vara adopterad måste kunna ställa till ännu mer bekymmer. Ett barn som blir bortlämnat kommer alltid att ställa sig frågan varför de biologiska föräldrarna valde bort det. Säkert har de funderingar på hur det hade varit om de bott kvar i sitt födelseland och många känner sig nog dubbelt svikna då adoption i många fall är ett andrahandsval. Få par väljer adoption utan att själva ha försökt få biologiska barn, och det är ett andrahandsval efter IVF försök eller pga infertilitet. Barnet som kommer är efterlängtat och oerhört älskat- men det var inte föräldrarnas förstahandsval och det kan man inte komma ifrån...

Ta detta på rätt sätt vill inte skapa nån osämja här... Visst ska man fundera både fram och tillbaka innan man adopterar, det är ett stort beslut. Men så som du resonerar men framför allt uttrycker dig tycker jag inte att du (just nu) är lämplig som adoptivförälder... Hur kan du sitta och säga att vi adoptivbarn är andrahandsval och i nästa andetag säga att du och din man funderar på att adoptera? Jag förstår faktiskt inte riktigt. Jag är adopterad själv och tar nästan illa vid mig när jag läser dina resonemang. Som du berättar har ni många "Skräck" exempel i er närhet så jag kan förstå att ni kan känna en viss "oro" inför ett eventuellt adoptivbarn. Men snälla försök att se detta från mitt perspektiv. ALLA vi adopterade mår inte dåligt tro det eller ej! Jag har aldrig känt så som du beskriver! Min familj är tajtare än de flesta familjer. Min mamma och jag är bästa vänner jag VET att man inte kan älska någon mer än jag älskar min familj (det är därför jag tar illa vid mig)! Man ska aldrig sticka under stolen att adoptivbarn kan behöva mer stöd och mer kärlek än biologiska barn och nej alla adoptionshistorier är inte solskens historier det är jag väl medveten om! Men jag har nog mått bättre och lyckats bättre i livet än många av mina icke adopterade vänner. Jag är inte deprimerad, aldrig provat droger, drack för första gången när jag var 19 år, inga prickar i registret och är snart färdigutbildad läkare. Och jag vet att jag inte är den enda som det gått bra för i livet, jag har många adopterade vänner.

Som du säger kan man ju aldrig veta vare sig man adopterar eller inte om det kommer att bli som man tänkt sig. Vet en familj som precis som ni hade 3 underbara ungar, de skaffade ett 4e barn (biologisk) som visade sig ha Downs syndrom. Så man kan ju aldrig veta. Tycker snarare att ni ska omformulera er fråga till Skulle vi kunna ta till oss, älska och stötta ett adopterat barn med eller utan bagage till 110% i dagsläget? 
För vem vet, i slutändan kanske det är er äldsta icke adopterade som blir deprimerad i tonåren?
Och det där uttrycken "egna" och "adopterade"... Om du adopterar ett barn har du tänkt att fortsätta kalla de andra 3 för dina "egna"? För JA, då hade jag också mått dåligt och känt mig otroligt oviktig!

Vad gäller statistik måste du inse VAD det är man jämför med. Jag är väl medveten om att dessa siffror inte stämmer men för att göra det enklare att förklara...  100 adopterade barn varav 5 får "psykiska problem" i tonåren det är 5%. 100 biologiska barn varav 1 får psykiska problem det är 1%. Förhållandet mellan adopterade och biologiska visar att adopterade är "överrepresenterade" 5 gånger så mycket! Men det betyder INTE att majoriteten av alla adopterade får psykiska besvär utan "endast" 5% vilket är en ganska liten siffra.