Hypokondriker/dödsångest tråden!

Du är absolut inte ensam....

Jag hör till den sorten som i princip aldrig går till läkare, för jag vill inte få bekräftat det jag redan vet...

Jag var övertygad om att jag hade hiv tills jag blev gravid och var tvungen att testa mig.
Nu VET jag bara att jag har bröstcancer, levercancer, lungcancer,varje leverfläck är malignt melanom osv...

Skulle jag prata med min man och mina anhöriga om alla symptom jag har skulle de förmodligen spärra in mig.
Intellektuellt sett vet jag att mina tankar är sjuka, och att man kan framkalla alla möjliga symptom hos sig själv.
Förmodligen är jag helt frisk, men att sedan hindra tankarna från att komma i alla fall.....Det är inte lätt.

Åhh jag var också sjuk i HIV innan jag fick mina barn och var singel, största skräcken!

Lungcancer har jag det med! Hade även cancer i levern, innan jag röntgade mig och fick svaret, Gallsten, som prakiskttaget är ofarligt! När börjar du känna symptom??
Mina kommer ALLTID på kvällarna när jag ligger i soffan framför tv-n och tur är väl det, för då sover båda barnen och jag kan dölja paniken (oftast, andra ggr har jag bett min sambo ringa ambulans för panikångesten får mig att tro att jag e döende)!

Jag är lite tvärtom, jag e typ satmmis på vårdcentralen, springer även hos psykolog där också!
Hur är du som människa??

Jag är en väldigt social 30-årig (jepp 30-årskiris) tjej, med många vänner! Alla tror att jag e den mest säkraste människan, men bdet är bara en fasad, mitt inre är oroligt och nervöst!

Jag var ofta rädd när jag var liten för att mamma skulle dö och hemskt mörkrädd! 
Har svårt att säga till folk vad jag tycker, brukar oftast hålla med alla andra...

Låter tragiskt jag vet, är hemskt rädd för att folk ska tycka illa om mig, vill bli omtyckt av ALLA, vilket känns väldigt jobbigt och påfrestande, för ibland skulle man bra gärna vilja hyvla av någon som sagt något som jag inte står för!

Skönt att jag inte är ensam, även fast jag inte skulle vilja skicka på ens min värsta fiende denna hemska psykiska åkomma!! Ibland skulle jag iofs vilja att min sambo eller mamma, eller NÅGON skulle få vara med om en panikångestattack eller lite dödsångest så att dom skulle fatta vad det handlar om!

            

Här är en till!

Lever mina unga dagar som 18 åring och har det senaste halvåret haft följande.
IBS
Hjärntumör
ALS
Reumatism
Rädd för blodproppar i hjärnan
Och nu sist, MS.

Har diagnos B12 brist, som orsakar en del luriga symtom.
Eftersom B12 är nödvändigt för att nerverna skall fungera så ballar mina ur ganska ofta.
Och eftersom dessa symtom stämmer in på MS så självklart, har jag det.

Värk i armar och ben tyder på min B12 brist, men det är även symtom på MS.

Nu har familj och vänner tröttnat på att höra mina gnällanden om att jag är "sjuk".
Vissa vänner börjar driva med mig, vilket får mig att deppa (har tidigare vart utsatt för mobbing i ett antal år i grundskolan).

Får såklart utav detta ångest, vilket förvärrar mina symtom. Hypokondri suger!
Lider med er mina vänner, men tillsammans kan vi ta oss ur det här! :) 

Jag är mest orolig för neurologiska sjukdomar som, MS, ALS, Parkinson ..
Har värk, stickning, kryp, muskelryckningar, darrningar, domningar etc. och då är det förstås ett tecken på sjukdom. Jag tar magnesium och B12, men det hjälper inte så mycket. Jag har varit hos läkare, men det är ingen som verkar tro att jag lider av dessa sjukdomar, men jag blir lika orolig varje gång ett symptom drar igång. Sedan tror jag också att varje leverfläck är malignt melanom.

Mina IBS-besvär är säkert cancer. Det är skitjobbigt att alltid tolka varje sensation i kroppen som en allvarlig sjukdom. Hjärtklappning är en hjärtinfarkt, domningar = Stroke. Ont i leder är reumatism eller artros och så flyter vardagen på. Tro fan att kroppen är på helspänn och söker upp och förstorar varje liten grej. Jag har även gått hos en kbt-terapeut, fått lyckopiller, men det hjälpte inte mycket, men detta har jag slutat med. Jag lever ett helt "normalt" liv, så detta märks inte utåt, men inombords har man ångest

Förstår hur du känner dig!
Egentligen tror inte jag du lider utav en enda sjukdom, förutom ångest och en chokad hjärna.
Jag försöker glömma mina symtom, ger det en chans. Det kanske bara är hjärnan som spelar ett spel?
Testa detta, det är tufft, ja. Men man kan lyckas, är där snart. Hoppas jag! 

OH JA! Just nu är det nog värre än någonsin och sjukt jobbigt! Jag var också övertygad om att jag hade hiv innan jag blev gravid, väldigt långsökt men mådde verkligen dåligt! När jag skulle på andra besöket efter blodprovet höll jag på att spy av nervositet :( Däremot mådde jag bra under grav. Förutom att jag oroade mig för missfall.
Just nu har jag fått för mig att jag har cancer i halsen och för två v sedan var det hudcancer. Herregud! Det låter verkligen absurt när man skriver det också! Har äntligen fått arslet ur och ska till husläkaren ang halsen. Och på riktigt prata om min ångest, hoppas det kan bli bättre! skönt att man inte är ensam samtigt som jag tycker det är tråkigt att fler ska behöva ha det såhär ;) kram på er!

Hej alla!
Tänk att vi är några stycken "sjuklingar" ändå!
Jag fick utskrivet några tabletter som hette sertralin, men vågade inte ta dom, då jag läste att panikångesten kunde bli värre under de första veckorna och det ville jag INTE, ska försöka fixa detta på egen hand utan tabletter!
Har dock atarax, nån allergimedicin med positiv inverkan på just panikångest, den tar jag bara vid behov, vill inte ta tabletter dagligen!

Tänk vilka spratt som hjärnan sätter en i, man vet om nåååågon stans där inne att: faaaan vad löjlig jag eeee, jag är inte sjuk, men ändå så finns alltid: Men tänk om???
Jag blir så trött på mig själv! Min sabo försöker verkligen förstå och även min mamma också, men det kommer dom aldrig göra!

Jag fyller 30 år nästa vecka och har på nått sätt insett att jag blir äldre och därför också löper större risk att bli sjuk...Ja ni hör ju, 30 år e ju för fasen ingen ålder!!

En liten fråga till er alla, hur är ni som människor och hur var ni som små?? Mammiga? mörkrädda? konflikträdda mm....? Jag tror att många med dessa psykiska åkommor har lite gemensamt nämligen!

En länk för den som vill läsa lite om panikångest, kan kännas skönt ibland att bara läsa om det:   http://panikangest.dinstudio.se/

Kram på er!!         

Hej vännen!
Cancer i halsen är jag sjukt rädd för! Svalde en vitamintablett förut, men den var så stor att jag fick bita sönder den i delar för att sen svälja den, då tycker jag mig känna att en liten bit fastnar i halsen på mig och då tror jag att det var min "tumör" i halsen som stoppade biten som var påväg ner i magen!!!??? Asså jag håller på att bli gaaalen, hur tänker jaaag?! Min farfar dog i strupcancer, men han var sjuuukt gammal, men nu sitter man ju och tänker att det kanske går i släkten, det där med cancer

Jag ska erkänna att jag är rökare, vilket kanske ger en liten förvriden bild på hur jag ser allt... Rökningen är en bland de få saker som kan göra mig lugn, men nu har jag blivit livrädd för lungcancer, så efter mina två paket sigg, slutar jag, av ren rädsla (vilket iofs är bra)!

Jag har ett födelsemärke på ena låret som jag tycker har växt, så nu är det hudcancer också...
Iblan känner man bara för att åka till ett närliggande sjukhus och bara skrika ut: vad är det för feeeel på mig, och så får läkarspecialisterna gå igenom varje liten kroppsdel på mig...Hade nog aldrig vågat det, tänk om det visar sig att jag e dödssjuk då...   

  

      

Hänger på här jag också, skulle ha kunnat vara jag som skrivit det mesta här i tråden, återkommer när mer tid till att skriva finns, favoritar så länge.

Jag är nyss passerad 40, och lyckas oftast hålla paniken i schack. Har t o l inte drabbats av panikångest, det är snarare så att allt gnager i mig hela tiden.
Sjukt jobbigt att inte en enda gång få känna att "åh, vad jag mår bra!!", utan hos mig är det alltid någonting som känns fel. Är det inte en svag molande värk i magen (äggstockscancer), eller ett födelsemärke som kliar till (hudcancer), så är det huvudvärk (hjärntumör). Alltid någonting som upptar en del av mina tankar.

Normala människor konstaterar att de har ont i huvudet, gissar på spänningshuvudvärk och tar en tablett.....

Det värsta är att detta har nästan blivit värre sedan jag fick barn. Tidigare handlade det om mig, nu handlar det även om vad som skulle hända mitt barn om jag blev riktigt sjuk. De tankarna kan göra mig galen.

En av mitt livs värsta dagar var när jag kom hem från jobbet och en kallelse till mammografi låg i posten...Jag blev alldeles kall. Nu var det kört! Nu skulle jag få det bekräftat!
Datumet låg ca en månad fram, så i tre veckors tid ringde jag min mamma och pappa och grät och försökte planera vad jag skulle göra efter jag fått diagnos bektäftad. Ingenting de sa hjälpte. Till slut ringde min pappa upp mammografiavdelningen, ordnade en tidigare tid + att jag skulle få besked direkt istället för att vänta på att få ett brev med svar. (Mina föräldrar är underbara)
Inte hade jag någon tumör i bröstet.

Men det hjälper föga. Om ett halvår är det dags igen, och jag vet hur snabbt tumörer kan uppstå och växa så jag är lika orolig igen.

Tänk att bara få vara övertygad om att man är fullt frisk.....