Blanda biologiska och adopterade barn - berikande eller dömt att misslyckas?

Jag har under många år känt en längtan efter att ha både adopterade och biologiska barn. Idag har jag tre biobarn. Nu är vi dessutom i en sits där jag inte skulle klara fler graviditeter av medicinska skäl, något som bara påverkar mig under graviditet dock. Så nu har vi bestämt oss för att adoptera nästa gång. Min man vill också adoptera, och det är inte heller endast pga mina besvär, utan han hade också funderingar på det innan.

Men så igår läste jag en skrift om familjer med både biologiska och adopterade barn och det lät verkligen som att det var dömt att misslyckas. Alla barn kände sig utanför och oanpassade. Funderingar om att man inte tillhörde familjen lika mycket som de biologiska barnen, såg inte likadana ut och de biologiska barnen kände sig inte lika mycket värda eftersom de inte blivit valda. Nu känner jag mig jätterädd, om ingen lyckats, är det inte dömt att misslyckas då? Kan anknytningen verkligen bli lika stark vid adoption som med biologiska barn? Eller beror detta endast på det faktum att de är adopterade, och inte att de lever ihop med biologiska syskon också? Det var ju någon som nämnde att skillnaden var mindre mot syskonen än vad den var mot andra barn i omgivningen.

Nu är det väl lite konstigt att jämföra separerade familjer med adoptivfamiljer kanske, men jag kände aldrig att min bonuspappa särskiljde mig från mina syskon, som var hans egna, på något sätt. Jag hade bättre anknytning till honom än vad jag hade till min pappa. Visst har jag tidigare funderat på att man måste vara noggrann och tänka på hur man formulerar sig med både biologiska och adopterade barn ( ex om någon säger något i stil med Åh, du har ju precis mammas ögon etc) men efter jag läste detta känns det som om det vore omöjligt. Vad har ni för erfarenheter, kan det vara så att dessa människor levde i en mindre upplyst värld eller är det verkligen så illa? Det är nog inte bara jag som har läst den här skriften.