Morföräldrar tycker synd om adopterat barn?!!
Hej, Jag har ett problem. Kanske inte ett egentligt problem för andra, men för mig är det ett problem! Jag står mycket nära mina morföräldrar, dom är hur fantastiska som helst och har alltid stöttat mig oavsett val i livet. Men inte i detta valet, valet att adoptera.. Jag har sedan år tillbaka funderat på att adoptera. Ja jag drömmer om dagen då jag får hämta hem mitt barn, och känslan att mitt barn någonstans långt borta kommer att födas om ett år eller två, det är överväldigande! Jag förbereder mig för allt, jag vet i princip vad jag ska säga till mitt barn då h*n undrar om adoptionen. Jag har börjat tänka på hur rummet ska se ut, vem som ska bli mina referenser. Hur jag ska fixa allt som ensamstående om jag inte träffar någon innan jag fyller 25. Ja, jag har hela scenariot i huvudet, allt! Jag längtar så otroligt mycket till den dagen då jag får börja utredningen inför adoptionen. "problemet" nu är mina morföräldrar som är så fantastiska i allt annat. Men just i detta fallet blir ja ledsen! Dom säger att jag inte bör adoptera för att det är synd om barnet. Det kommer bli mobbat och utanför, hamna i gäng, bli olyckligt och jag vet inte alla dumheter dom påstår. Och dessutom är det fel av mig att jag vill adoptera ett äldre barn, upp till runt 6-7 år kan jag tänka mig. Och mina tankar kring land ligger runt något afrikanskt land iallafall. Men bestämt mig till 100% har jag inte eftersom jag vill rådgöra med adoptionsorganisationen etc när den dagen kommer. Jag har inte ens vågat tala om för morföräldrarna att jag vill eller kan tänka mig att adoptera ett SN-barn, alltså ett med särskilda behov. Min syster däremot som är i månad 8 nu, henne är dom superglada över. Det ska bli sååååå roligt med en ny liten. Och det pratas så mycket kring "den lilla". Hon blir ju bio-barn och kommer se ut som oss andra och därför inte riskera att bli mobbad. Henne är det inte synd om för hon har en riktig familj osv. Ja så låter det mest hela tiden, och anledningen till att jag blir så fruktansvärt ledsen över detta är då jag inte under några omständigheter kan bli gravid, inte ens med behandlingar osv, och jag VILL INTE ens vara gravid. Jag VILL adoptera! Det har jag velat så länge jag kan minnas. Jag vet inte vad jag egentligen vill ha ut av det här. Jag behövde nog bara skriva av mig! Men om ni har några råd om hur jag ska lösa det här så hör gärna av er. Mina morföräldrar betyder som sagt mycket för mig och jag vill ha dom led i mitt barns liv. Men jag vill inte ha dom där om dom inte själva vill, vilket det verkar som att dom inte vill. Min mamma däremot har inget emot adoptionen alls, hon ser rättare sagt fram emot det och hennes tanke är att alla är lika mycket värda. Inte heller min syster, eller mina vänner tycker att det är fel med adoption. Är det någon av er som haft det såhär? Någon i släkten eller nära vänner som betyder mycket för er som tyckte att adoption var ett helt val, eller uttryckte större glädje över ett bio-barn i släkten/familjen än ert adopterade? Blir verkligen ledsen på det här! Oavsett vad så kommer jag att adoptera, för det är mitt val och min kärlek till barnet är viktigare än mina morföräldrars, men dock är det en jobbig situation!
