Hur kan man, rent konkret, hantera en passiv-aggressiv människa?

Ingen?

Min mamma kan också vara passiv-aggressiv ibland. Jag brukar hantera det genom att bara fråga henne rakt ut om det är någonting hon stör sig på. Jag kan dra ett exempel;

Bosatte mig nyligen hemma hos mina föräldrar tillsammans med min pojkvän efter att vi båda hade mått dåligt en längre tid och behövde stöd och vila. På min fars begäran behövde vi inte betala hyra eller omkostnader för mat, men allt övrigt fick vi låna pengar för eller ta ur våra besparingar. Ett oerhört generöst förslag som vi tacksamt tog emot. Vi lovade (såklart!) att söka jobb under den här perioden, men mina föräldrar var på det klara med att vi med största sannolikhet inte skulle få något eftersom det är ont om jobb där de bor. Efter tre veckor börjar pikarna hagla, men bara när inte pojkvännen var i närheten. Mamma hintade att vi var lata, dyra i drift, otacksamma och pojkvännens föräldrar var snåla. Till slut började jag fråga henne "Vill du inte att vi ska vara här?", "Vill du att vi ska hjälpa till mer?", "Har du förslag på hur vi ska dra ner matkostnaden?", "Vill du att jag ska prata med X's föräldrar om att de ska skicka er en slant?". Det gjorde henne oftast väldigt generad och då bad hon om ursäkt.

Hur brukar din mamma pika dig eller sin omgivning?

Min mamma är urbilden av passiv aggressivitet och jag och mina syskon har levt med det hela livet. Ett syskon har brutit kontakten med henne och vi andra håller oss på avstånd. Så länge jag bara har behövt hantera mig själv har det gått att få det att fungera, helt enkelt genom att vara följsam och ignorera en hel del av hennes beteenden. Emellanåt har jag exploderat och ofta har jag varit irriterad, med resultatet förstås att det är jag som framstår som oregerlig och irrationell och hon som fullständigt förnekar att hon skulle ha gjort något som helst fel. Även när man konfronterar henne med sådant hon sagt ordagrant och även andra har hört eller sett förnekar hon och får en att känna sig som en usel människa som kan tro så om henne. Sedan några år tillbaka har jag haft sambo och sedan familj, vilket inneburit ökade problem. Min man härdade till en början ut och försökte vara trevlig men är inte en person som låter sig behandlas hur som helst. Nu har vi en situation där min man inte vill att hon sätter foten i vårt hus och jag får höra insinuationer och klagomål varje gång jag talar i telefon med min mamma. Hon har givetvis ingen som helst insikt i att hon själv är orsaken till situationen utan slutsatsen är att min man är den onde själv.
I kommunikationen försöker jag inta hållningen att ta allt hon säger ordagrant istället för att tolka alla hennes insinuationer. Ibland frågar jag "hur menar du när du säger xxx..?" osv eller låtsas att jag inte alls uppfattar pikar och signaler hon skickar. Det är inte roligt men det är så himla svårt när det är en förälder! En partner eller vän hade man kunnat lämna, till och med ett syskon hade varit enklare, men en förälder? Jag vill inte klippa kontakten, det känns för hårt, men jag känner så väl igen mig i det du beskriver och det är inte roligt alls. Hoppas du har hittat några svar.

Låter som du pratar om en släkting till mig ;) vet hur det är...

Hej (TS)

Jag har liknande upplevelse med min pappa. Han saknar empati, och orden förlåt och tack. Även om någon går fel, eller man inte hjälpte han när man skulle. Då var det bara att släppa allt. Om inte, så kom hemska ord ur hans mun, väldigt mycket bryta ner en psykiskt. Jag vet en gång då han blev jätte arg för jag glömde ta upp mat ur frysen. Detta resulterade att jag var inte vatten värd, då han även slängde en näve hjärtmediciner i min hand och bad mig gå ut i skogen och svälja det. När jag skriver detta inser hur hemskt det låter, men absolut inte för stunden. Det enda jag tänkte "det är mitt kött och blod, han är min pappa det är okej. han är inte arg sen" Men det jag några år senare som jag fick nog var när han hoppade på mig och sparkade mig upprepande ggr. Även så har han nyttjat mitt namn, och svartat 3 miljoner i mitt namn. Det jag VILL säga är att om du känt hopplöshet och besvikelse, det är bara en jobbig relation. Mitt råd är ta ett stort avstånd, efter 1 år eller kanske mer, så kommer du inse att det är mycket sundare att inte umgås med en sådan människa.

Jag har nu varit sjukskriven snart i 1 år, har en lång väg kvar att gå till jag mår bra. Men jag har min man vid min sida och stöttat mig genom allt. Annars hade jag nog inte varit här i livet idag.

Psykiskt instabil

Min mamma är likadan. En överlevnadsstrategi jag har är att när hon är sådär tänka på henne spm en "knäppis" Nån som är helt uppåt väggarna galen. Lite som när man behandlar en "knäppis" på T-banan Man är trevlig och respektfull men sen tänker man "men GUD vad störd personen är" sen går man vidare.

Jobbigt, men funkar lite bättre :)

Eftersom det inte får att fixa andra människors psykiska problem, så står man helt enkelt inför två val; att umgås med personen och på så sätt låta hen sabba ens eget mående (de är ju energitjuvar) eller att undvika personen och göra det bästa av sitt liv.
Jag väljer det andra alternativet, även när det gäller familjemedlemmar. Livet är för kort för att låta andra dra ner ens mående. Prioritera dig själv och var lycklig!

Jag hoppas att du inte har någonting med din pappa och göra.
De finns barn, som har klippt kontakten helt, när föräldrarna har varit elaka.

Vad fasen är det för en värld vi lever i, när skogstokiga människor får göra barn till världen?