Jag har alltid sagt att det ultimata KK-förhållandet är att man har känslor för varandra, men bara till en viss nivå. Att det inte är den "ägande" formen av känslor, dvs att man är ett traditionellt par och har som målsättning att leva tillsammans. Men att man är nära vänner, uppskattar och trivs att vara med varandra. Har man sex med varandra uppstår det alltid vissa känslor. Har nog faktiskt aldrig haft sex med någon (förutom ONS) där jag inte har tyckt om personen på ett eller annat sätt.
Det kan vara en svår gräns att dra, men jag tror att man (iaf jag då) faktiskt kan styra över vilka känslor man får. Att man inte tillåter sig att få känslor. Jag tror inte att man blir förälskad om man inte bestämt sig för att man vill bli kär. Att man öppnat dörren på glänt.
Sen för min del så kan jag få känslor till en viss nivå, men för att det skall utvecklas till "kär på riktigt" så krävs det att känslorna är ömsesidiga. Det är till viss del självförsvar, att slippa bli sårad. Har gjort det en gång i tiden. Blev blixförälskad i en tjej, vi började ett förhållande, jag gick "all-in", men blev sedan dumpad på ett rätt sårande sätt. Därför är jag försiktig med hur jag låter mina egna känslor gå.
Har upplevt både att vara den som haft känslor i en KK relation (fast i efterhand insåg jag att det bara var åtrå och eg inte förälskelse) och där den andre önskat mer. Var värre i det senare fallet. Kände mig som en riktig skit när hon sa "Alla killar vill bara ha sex med mig men vill inte ha mig". Det var ju sant (men det var fantastiskt bra sex får jag säga till mitt försvar) men samtidigt gillade jag henne som människa men ville inte att vi var ett par. Var dessutom en del annat som gjorde det rätt svårt.
Finns nog inga generella råd att ge. I slutändan beror det på vad man är för personer.Eller vad det är för andra omständigheter som råder.
