• Anonym (Vilse­no utmatt­ad)
    Äldre 10 Jun 12:22
    1144 visningar
    0 svar
    0
    1144

    Vilsen och utmattad

    Vet inte alls var jag ska börja. Allt är KAOS. Känslomässigt, hushållsmässigt.. överallt.Vi träffades när jag var 19, han 22. Nu är jag 20 och han 23. Vi har varit tillsammans i 1 år och 8 månader.

    Jag gjorde en abort när jag var 17 och när jag var 19 ville jag så gärna ha någon att ta hand om och älskar vilkorslöst, så som jag visste att man gjorde med barn.

    Min pojkvän, ställde sig med öppna armar och sa ''ta hand om mig''. Utan att blinka blev vi tillsammans och bodde inom en vecka, kanske 2 tillsammans. Vi har varit borta från varandra MAX 5 dagar sen dess. Jag vill se en förändring.

    Det har alltid varit ''jag måste göra ditten och datten''. Men vi är två, han har också en del att arbeta på. Det är oftast jag som städar, jag som ska passa upp med att gå till ica och köpa frukost, fine, det kan jag göra  eftersom jag ändå vaknar tidigt på morgonen. Men när jag alltid efter jobbet ska gå och köpa hämtmat, för att han inte orkar laga mat. Ensam. Med hans kort. När jag kommer hem och han har varit hemma sen kl 3 tycker jag inte det är okej att han har rökt på och att huset ser ut som shit.

    Det innebär ju att jag måste städa det första jag gör.. om vi ska ha ett normalt hushåll. Jag har testat att strunta totalt i städningen men han gör INGENTING. Ibland tar han bort lite disk från bordet eller så och ställer i disken, oftast inte mer än så. 

    När vi träffades kunde jag inte prata om vad jag kände. Jag kunde inte spontant utan anledning komma fram och krama, även om jag verkligen ville det. Nu pussar jag honom, kramar och myser, bjuder in honom till att mysa och jag pratar om hur jag känner. För mig är det STORT, jag har inte kunnat göra det någonsin tidigare men kom en jävla lång bit på 6 månader. Detta kom upp runt vår 1års dag. Jag har aldrig gråtit öppet framför någon, men gör det inför min pojkvän. Det verkar inte betyda mycket för honom. Han vill bara klaga på mig. Förklarade detta för honom och frågade om det inte blivit bättre. ''jo, jag har märkt att det har blivit bättre..''.

    Det ENDA, vilket jag sa till honom, jag behöver är att få en bekräftelse. Men han tycker att hans tidigare handlingar räckte. Vilka handlingar? Jag grät i två dagar, öppet, ville ju såklart ha tröst och bekräftelsen. Han frågade vid ett tillfälle om jag var okej, nej, sa jag. Han vände då bort huvudet och fortsatte fokusera på datorn. Nu tycker han istället jag pratar sönder allting, och att jag är för på. Fast han vill inte ha space. Hur går det ihop? Han sa bokstavligt att han inte vill ge mig bekräftelsen mer än hans tidigare handlingar. Det är svårt att nå fram till honom.

    Trots att han är ett underbarn som inte har problem med varken närhet eller öppenhet. Ibland får jag bokstavligt, trots att jag gråter, säga ''kom och trösta mig, jag är ledsen, gråter!'' Han blir aldrig nöjd.För honom är det okej att pika mig om att jag ska stå i köket eller så, men när jag pikar honom om att han röker på för mycket, ja då är jag dum i huvet (inget han sagt dock) och taskig, vilket resulterar i att han har rätt att bli arg, men inte jag. Hans är ju på skämt, det är inte mitt. Återigen har jag flertalet gånger förklarat att det inte är uppskattat.Ibland tar jag upp vissa saker som stör mig.

    Han skrattar då rätt ofta, och säger ''men gumman, tänk inte mer på det...'' jag blir så ARG, när han inte tar mig på allvar och blir jag riktigt förbannad så resulterar det också i gråt. Blir ju såklart ledsen också.När jag säger att när han inte tar mig på allvar så uppskattar jag det inte, blir han arg och frågar när har jag inte gjort det?? ÖH, ja NÄR?? NYSS! Han tycker jag gnäller om ALLT. ja, jag är understimulerad trots träning och ett aktivt jobb. Men jag försöker hitta på saker själv, då han har sagt någon gång tidigare att jag inte får fråga om han vill göra något med mig, för jag frågar inte, jag tjatar, jag klarar inte av alla helger att festa på fredagen, inte göra någonting på lördagen, kanske festa igen, sen är det söndag, huset ser ut som fan, och inte göra någonting då heller. Jag vill ut och göra andra saker.

    Han tycker jag kräver för mycket och tycker jag blir arg om jag inte får göra något annat än att festa med honom. Det behöver inte alltid varit fläckfritt hemma men så att man åtminstone kan gå dit man ska (vi bor litet, 1.5a) och att bordet är fritt så man kan äta, och att disken är relativt tom så att det inte möglar och luktar.I fredags städade jag, damsög och rubbet, han går på lördagen in med skor vilket jag påpekar att jag inte vill. ''äh, det drar inte in mycket skit''... fick jag till svar. Han slängde frysmat på bordet och bad mig lägga in. På onsdagen hade vi varit på ica och storhandlat, då fanns det inte mycket plats i frysen och dessutom fick jag inte lägga in i onsdags eftersom att jag la in fel. Alltså jag la pizzorna tillexempel i olika fack, istället för tillsammans. Bad honom i fredags att lägga in, eftersom att jag inte är bra på sånt. Då blev han arg. Sa att ''AJA, jag gör väl det då eftersom du inte vill!!!'' frågade om han blev arg, nej. Då sa jag bara att ja men, jag gör det. Han sa i princip mm.. och sen när jag var klar sa jag varsegod.
    Fick en puss och tack, sen gick han. Jag tycker inte det är mycket begärt att han hjälper till. Jag har sagt det jag skrev nyss till honom. Bad honom i fredags när han varit hemma sen kl 3 att röja lite medans jag dushade (kom hem från jobbet vid 20 över 6, vi skulle ut vid 7 tiden). Jag bjöd honom då på mat för 900 kronor, det var inte bara vi utan hela vårt kompisgäng. När jag började 12 på dagarna förut var jag den som städade. Städade innan jobbet, jag hade tid.

    Men när han kommer hem tidigt och inte städar LITE, blir jag arg. Jag ska införa ett schema, städning onsdag och söndag. Tillsammans. Hans kompis frågade när dom skulle åka i morgon, vart ska ni? frågade jag, varpå hans kompis säger ''vi ska till ikea''. Jaha? när skulle jag fått reda på det? kan han inte berätta sånt själv? Jag menar, jag behöver inte jämt veta vart han ska, tid, vem han ska med och sånt. Bara om han hade berättat att du, jag och xxx ska till ikea i morgon, bara så du vet det. Ok, fine! Ha kul! Men när jag får veta saker av andra.. det stör mig eftersom att vi BOR tillsammans.

    Eller om han blir sen från jobbet, att han ringer och säger det. Han behöver, återigen, inte säga vem han är med eller så, jag litar på honom MEN, det kan hända något på vägen. jag vill inte vara den som behöver jaga honom jämt, utan vill att han själv kommer till mig och berättar om han blir sen eller inte, eller om han planerat något med någon. Han tycker jag är kontrollerande iochmed detta. Eller att han ringer om jag är ute sent eller inte hemma den vanliga tiden. Visa att han bryr sig lite. Men han säger att han visst undrar, men inte hör av sig för att jag ska inte behöva bli uppkollad och för att jag ska få egen tid.När vi ska ut och äta tillsammans, väntar han alltid till sista sekunden och vi åker hem nästan lika fort. När vi ska ut och festa tillsammans så ska vi alltid gå så snart som möjligt och vi stannar gärna läänge länge länge.Jag lånade honom också 5.000 till en bil, för att han behövde en. Jag ville såå gärna ha en tatuering och när min tatuerare äntligen kom till sverige så ville jag gå.

    Men det gjorde jag inte, för att min pojkvän behövde sin bil. Jag köper alltid cigaretter till honom, utan att han frågar, trots att han kan gå ner till ica på 5 minuter och köpa egna. Han tycker detta är ytliga handlingar och inget som förklarar min kärlek till honom. ja, jag har skämt bort honom, det vet jag. Nu är jag trött på det och vill att han ska vara med mer. Jag är alldeles för snäll mot honom, det är inte okej för honom att bli arg om inte jag också kan det. Jag har problem med intimacy, vad nu det heter på svenska. men jag försöker. Skickade sexiga sms till honom 2 gånger, blev RÅdissad båda gångerna. Hur kul är det då att försöka igen, när jag ändå har SVÅRT att göra det? Detta är en liten del av problemet. Han säger att han inte vill ge mig bekräftelse för att vi har massa andra saker att jobba på. Jag för det mesta eftersom att han är ett underbarn utan problem med närhet och sånt. Han vet att han har annat att jobba på dock. Men jag ser ingen ändring från hans sida. Jag når inte fram till honom. Ibland orkar jag inte ta upp saker längre för det slutar med gråt eller så slutar det med att han blir arg.

    Orkar inte bråka mer, orkar inte tänka mer, är slut i huvudet. Själen är trött. Jag tyckte det blivit bättre. Men det verkar ju inte så, vi har, enligt honom, uppochner förhållande, jag tyckte vi haft en ganska jämn linje. Mitt i all denna tumult händer något jag fortfarande inte förstår. Jag hittar en lapp, till frivården. Han har en tid där. Tänker inte mer på det i början utan tänker att det kanske är jobb? Han är vitvaru installatör och är överallt i stockholm. Men frågade honom om han hade någon dom på sig. Nej. Inte ens liten? för snatteri eller så? nej.. vadådå? du behöver inte oroa dig. Okej, men om du inte har något då gör det inget om jag ringer och kollar då? bli inte arg om jag gör det. Nejdå... jag ringde. Ringde fem olika tingsrätter i stockholm. Första hittade inget, andra hittade inget, tredje hittade inget och jag tänkte på fjärde att nu kommer den väl. Men dom hittade inget. Hoppet steg! Ringde den femte och dom säger hela hans namn, stämmer det? ja.. han är dömd för barnpornografi brott. Grovt. Jag har läst domen om och om igen. Där står at han haft 33 filmer och 6 med grovt innehåll på barn i sexuellt syfte som blir behandlade på helt fel sätt. Det står också att han tittade bara för att hans ex gjort slut och han mådde dåligt, han gjorde det för att straffa sig själv. Han fick böter på nästan 5.000 kronor och terapi samtal.

    Förstår inte riktigt om detta hände 2011 eller 2010. Vi träffades 2010 och då hittade dom filmerna, någon månad innan vi träffades, tror domen föll i augusti 2011. Då var vi alltså tillsammans. Jag förstår om han inte berättar detta, men att han ljuger sådär? Förstår att han kanske bara ville skydda mig.. men mår han fortfarande dåligt över hans ex? han verkar verkligen älska mig ibland, för vi har det inte alltid såhär, men merparten av vår tid iallafall. Jag har inte berättat att jag sett det. Vet inte hur jag ska lägga upp det. Jag ville absolut inte ha barn när jag var 17, usch. Slutade dock när jag blev gravid att jag ville behålla men gjorde abort för det fanns inte en chans då att jag skulle kunna ha en kärnfamilj och ta hand om mitt barn, varken ekonomiskt eller på något annat plan. Ångrar inte mitt beslut alls, vet att jag hjälpte barnet. Nu vill jag gärna ha barn. Gärna med min pojkvän. Men då kom ju smällen med domen. Så nu tänker jag att det kanske inte är så bra?Vi gick ut och åt middag.

    Jag pratade om en video jag sett med en 8 månaders bebis som blev totalt misshandlad av sin mamma. Man såg illamåendet i hans ögon, han tittade bort, skämdes och vantrivdes. Jag visste då att han ångrade sig. Att det som stod i domen stämde, att han gjorde det för att straffa sig själv. Men att ljuga om en sån sak? även om han skydar mig... Ska jag bara glömma allt, jag har ju kämpat arslet av mig i 6 månaders tid? Jag älskar honom, han älskar mig. Vi har det inte jämt såhär.. ibland är det bra. Riktigt bra. Då känner jag verkligen att vi är en och att inget kan få ner oss. Han är den enda jag känner mig trygg med. Där vi bor nu är det enda stället jag någonsin trivts på. Vi bor dessutom nära min släkt. Mormor och morfar, mina kusiner och min moster. Hans familj är underbara mot mig. Vi firar alla jular tillsammans, jag tränar med hans mamma och hennes man och vi ringer varandra bara för att prata ibland. Jag har aldrig haft någon trygghet eftersom att min pappa jämt söp bort hyran och morsan hade väl en 500 kronor att leva på efter det, per månad och 2  barn.

    Dom gjorde slut och vi flyttade, träffade knappt pappa längre som ändå bara skrek åt oss och drack öl. Mamma träffade en ny kille som lovade oss guld och gröna skogar. Precis det fick vi! På utsidan. Dubbelvilla bodde vi 5 personer i, en hund en katt 3  fåglar och en ''mamma och pappa'', stor trädgård och en stor swimmingpool. Vi flyttade bort från mitt barndomsområde och jag tappade kontakten med alla mina vänner, alla släktingar nästan. Dom enda som hörde av sig var mormor och morfar. Ingen morbror, moster, kusiner eller så. Jag var 8 när detta hände och under helgerna när vi var hos pappa som söp, blev jag den som fick ta hand om all mat och sånt. Vi åt ju mest flingor då för jag kunde inte göra något annat... jag var 8! Men såg till att när vi blev hungriga fick vi ätä. Dom bodde nära varandra så ibland gick vi hem. Jag är så nära att få min trygghet jag saknat sen jag var ett litet barn men samtidigt så långt ifrån. Jag vill bara ha min trygghet, jag vill vila huvudet och själen ett tag. Jag har inte vilat färdigt och har inte tid att vänta tills jag dör. Jag måste göra det nu.

    Min pojkvän vet allt det här. Inte det med att jag fortfarande läker, vilar. Det med att röka på, det gjorde jag också i början men har lessnat. Jag röker väldigt sällan nu för tiden.. han tycker jag är tråkig då, det märks men han säger att så är det inte alls.

    Någonstans på vägen har jag tappat mig själv. Han gjorde mig så lycklig, fick mig att känna mig som den enda kvinnan på jorden. Innan var jag ARG på allt. Jag var så kaxig, uppkäftig och INGEN fick sätta sig emot mig. Nu är jag så jävla snäll och alla trampar på mig. Jag saknar den gamla mig. Jag vill inte bli arg igen, men jag vill kunna stå upp för mig på samma sätt som tidigare. Hur gör jag det? 

Svar på tråden Vilsen och utmattad