Är inte attraherad av min sambo men vill/vågar inte lämna honom
Jag har ett stort problem. Jag är inte längre attraherad av min sambo..(vi kan kalla honom Peter) vet inte om jag någonsin har varit det på riktigt om jag ska vara helt ärlig. L Vi har varit tillsammans i 5,5 år och har en liten underbar son på 2,5 år tillsammans. Peter är en helt underbar kille på alla sätt och vis. Snäll, glad, omtänksam, tar ett stort ansvar hemma, är en fantastisk pappa osv så jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte kände såhär.
Saken är att vi träffades på Internet under en period när jag inte mådde så bra (ätstörningar mm) och han var den som gjorde att jag äntligen tog mig ur det. Hade jag varit den jag är idag så hade vi nog aldrig blivit tillsammans, hemskt men sant.. Sedan har vi haft det jättebra tillsammans under alla år även om jag aldrig har tyckt att han är speciellt attraktiv.. mest charmig, gullig och snäll. När vi skulle skaffa barn var det väl att jag lite tryckte bort känslan av att han kanske egentligen inte till 100% var ”den rätta” för min längtan efter barn var så otroligt stark. Väldigt dumt om jag nu ser tillbaka även om jag absolut inte ångrar vår son..han är det bästa som någonsin har hänt mig!
När sonen var mindre så var det ju mer naturligt att jag inte hade så stark sexlust men nu börjar min sambo tycka att det är väldigt konstigt och ledsamt att jag aldrig tar initiativet till sex och att jag ofta säger att jag är för trött osv.. ändå blir det väl att vi har sex ca 1 gång/veckan men problemet är att jag inte blir upphetsad alls av varken hans kyssar eller smekningar så han får kämpa jättehårt och jag får tänka ”snuskiga tankar” och fokusera jättemkt för att överhuvudtaget bli våt eller kunna komma. Jag tycker helt enkelt inte att han är snygg så att se på honom tänder mig inta alls..
”Lämna honom!” tänker ni väl nu men det är nu det verkliga problemet börjar..inte nog med alla de vanliga problemen en separation skulle innebära i form sälja huset, jobbigt för sonen, ekonomiskt, känslomässigt (jag älskar ju honom ändå på något vis!) osv så är det så att jag flyttade nämligen 20 mil från min egen hemort när jag träffade Peter så där vi nu bor, i en liten by 4 mil från närmsta storstad, har jag bara hans familj (mamma, pappa och 25 årig syster som är singel) och de kommer jag inte speciellt bra överens med. De tycker att jag är konstig och skulle förmodligen blir överlyckliga om jag försvann ur bilden.. Sen har vi ju några kompispar som vi umgås med ibland på helgerna men det är ju egentligen hans kompisar från början och sen har jag blivit kompis med deras fruar/flickvänner men några egna kompisar där vi bor har jag inte.
Är så himla rädd att förlora min son.. att mina svärföräldrar och svägerska ska övertala min sambo att sonen ska bo hos honom för att det är tryggast och bäst och att jag bara får ha honom varannan helg. Skulle ALDRIG klara det!! Min son är verkligen mitt allt. Även att bara ha honom på halvtid skulle vara superjobbigt. Enda alternativet som det känns för att jag skulle få ha honom halva tiden är om jag skaffar en lägenhet i den lilla byn där vi bor så att sonen kan gå kvar på samma dagis osv. Då skulle jag visserligen få träffa honom ofta men jag skulle bli så otroligt ensam, ledsen och riskera att må väldigt psykiskt dåligt igen. För i den byn där vi bor finns verkligen INGENTING! Skulle jag under de veckor jag inte har sonen vilja gå på Friskis, gå på stan, engagera mig i andra fritidsaktiviteter så är det 4 mil bort och på helgerna hade jag inte haft någon att umgås med överhuvudtaget om jag inte hade åkt de 20 milen till min familj.. Även de dagarna jag hade haft min son så hade vi fått vara helt ensamma medans de veckorna sambon hade haft honom så hade han fått umgås massa med sin farmor/farfar/faster som han älskar. Hur skulle jag någonsin kunna ”tävla” med min sambo om min son då.. det hade varit givet vart han skulle vilja bo om han fick välja och då skulle jag gå under.
Som det känns just nu är att lämna honom egentligen inte ett alternativ.. eftersom vi ändå har det bra på alla plan utom just sexuellt och det andra alternativet är sååååå mycket värre på alla sätt så kommer jag att stanna och vara tacksam för det vi har. Är bara så rädd att jag en dag blir förälskad i någon annan och att jag ändå kommer behöva gå igenom samma sak men dessutom med en massa skuld inblandat..
Känner mig helt villrådig, ensam och ledsen.. finns INGEN som jag kan prata med detta om så vet inte hur jag ska göra. Jättetacksam för några råd och lite stöttning