gravid och lämnad av den jag älskar, hjälp

...har han lämnat barnet också? Dvs, vill han slippa ansvar för barnet eller förhållandet?

Vad har han sagt? Varför tog det slut?

Jag är gravid i 19onde veckan, 28år.

Trots att vi de tre första åren aktvit försökte få barn och att vi vid befruktningtillfället hade påbörjat en utredning om barnlöshet, så ville han att jag skulle göra abort när jag berättade att jag plussat.

Jag lyssnade men jag kunde inte göra abort. Han slog bakut och började bli elak, skyllde allt på mig, fast vi aldrig skyddat oss och han alltid har kommit i mig under våra samlag. Han se herränger av saker som att han lämnar mig, nu får du bli ensam och att jag skulle bli en dålig mor. Jag kommer v e r k l i g e n inte bli en dålig mor. Jag älskar barn och är väldigt bra med barn och är mogen och ganska hälsosam människa.

Nu har han flyttat till Stockholm och letar efter jobb och sig själv hoppas jag. Hoppas att det här är en period då han behöver hitta sig själv, sina fötter. Han är 34år, ursprungligen från Indien, vi träffades genom vänner  , han har haft ett tufft liv och att inte ha stabil ekonomi skrämmer honom mycket. Han är utbildad indisk kock och nackdelen med det är att majoriteten av dom jobben i sverige är under usla svarta förhållanden men han har inte mycket självförtroende att stå upp för sig själv och söka nåt annat, + att hans nish är att vara indisk kock.

Jag har jobb, men är ej fast anställd, men jag har också mycket stöd från familj, och kommer att klara allt ekonomiskt etc.

Min familj är väldigt besvikna på honom. Jag pratar med dem ofta om att de måste ge honom en ny chans om han visar att han tänker ställa upp på ett eller annat sätt.

Jag förstår att han freakar ut,med tanke på hans bakgrund och hur man tänker som indier, men det sårar mig också oerhört , och det älskade barnet. Det gör så ont att inte ha honom här och jag oroar mig för honom, när jag samtidigt måste tänka på mig och barnet, (jag har mycket illamående som mesta gått över, men inte helt och kämpigt med maten) och inte falla i det här känslomässiga hålet.

Han ringer mig inte och jag försöker att inte ringa honom. De senaste dagarna har det blivit ett par meddelanden från mig bara, inga från honom. När jag ringer honom så säger han bara att allt är skit och att han inte har nåt jobb. Idag har jag ultraljud och han vet om det, han vet att jag förmodligen får reda på om det är en flicka eller pojke, och det är något som jag vet att han mitt i röran är nyfiken på (eller iallafall har varit nyfiken på). Jag har sett glimtar av hopp, hopp för att han tillslut skall ställa upp,hitta sina fötter antingen för både mig och barnet eller bara för barnet. Men han blir mer och mer frånvarande.

Är livrädd för att han är eller kommer vara otrogen. 

det var lite mer info iallafall.... 

Åhfan. Ni har försökt i tre år, men när du väl plussar så sticker han??? Antingen är han en riktig skitstövel, eller också fick han panik. Hoppas på det sistnämnda och att han inser sin del i detta och till slut vill vara del i ditt och barnets liv.

Om han efter att den eventuella paniken ebbat ut fortfarande inte vill ha barn... Ja, då finns det tyvärr inte mycket annat för dig att göra än att uppfostra barnet ensam. Inte som du tänkt, och självklart en utmaning, men du kommer klara det!

Men jag fattar att du är besviken. Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att vara i din situation!

Ja du, killar kan vara märkliga ibland! Hoppas att det löser dig för dig och han kommer förr lr senare komma tillbaka.
Men är inte indier rätt måna om sina nära?
Du kommer klara det och när den lillen kommer ut så kommer du klara av det galant!

Jag är i en liknande sits och jag vet inte vad man gör... jag har lyckats omvandla en del av min sorgsenhet till ilska. Ilska är i allafall en känsla som det kommer energi ur. Energi är bra.

Jag försöker att promenera mycket - det lättar lite. Och det får mig att må ok.  

Generellt så uppfattas killen inte som en skitstövel alls, utan som en mysig kille,fin människa som dom tänker skulle bli en bra pappa (utan att de vet om vad som faktist händer med oss).

Så han har nog panik och ångest och deprission och jag vet inte vad, som förvandlar honom till en storts stövel full med gegga.

Hmm om indier är måna om sin familj? Jo det är dom, men kvinnan beskylls väl ofta för ditten och datten. Jag tror inte att han kan leva utan att ta ansvar över barnet, oavsett vad han har sagt, men om han tänker leva med mig längre, vet jag inte. Han tycker ju allt är mitt fel, och vadå fel? Ja, det som han brottas med isåfall, att han vill ha jobb mm..

Ilska har jag inte lyckats omvandla det hela till än, skulle bahöva en dos ilska kanske med jag känner mig ju inte arg, men jag är inte så bra på att hålla heta känslor i schack. Varje gång det bubblar i mig, så blir jag superstressad och håller på att spy, eller spyr. Kanske endel tycker att jag borde vara argare, och nog har jag varit arg i livet!, men nu så är det inte ilska som jag känner eller ens känner lite av, men jag ska rannsaka mig själv och se vidare på det.

Han dök förrsten upp igår, sa att det va för att kolla sina brev, men jag tror att han också ville kolla ultraljudet (som jag ahde flyttar till igår från idag, så han missade det) samt var uttråkad i stockholm, men det erkänner han itne. Han är bara sur och otrevlig. 

Fasar vad som skall sägas snart ...Känner mig känslomässigt ängslig.  
  

Hoppas allt löser sej!

Allt jag fasade blev så. Han hävde ur sig alla elakheter som finns nästan. Inte direkt förolämpa mig utseendemässigt eller så men allt annat, tom att han tycker att jag ska gå o hoppa från bron. Vill inte skriva alla elakheter han sa för de va så elaka. Jag grät men blev mest paralyserat knäckt. 

Han är ute på ärende nu. Finns det fler som blivit lämnade utan sin käresta såhär gravid och allt?

Känns som kontakt med människor som är och/eller har varit med om liknande är en av huvudsakerna som hjälper mig att hålla ihop. De nära och kära reagerar annorlunda, de blir arga och oroliga och kan inte ge tips så bra. 

Jag lovar att jag inte är en dålig människa så att jag förtjänar nåt sånt här, det har inte med det att göra... 
Det känns mer overkligt allt det här och jag är chockad och förkrossad.

Ska jag sluta ringa honom nu?  Den lilla tiden som han är här nu, ska jag ignorera honom (för att undvika att bli så sårad av hans ord)?? 

Gravid och jobbar inom vården, är tvungen att fortsätta äta och hålla ihop för att ens klara mitt jobb, för att lyckas försörja mig . Har redan dragit ner rejält på morgonjobbtimmarna för att inte känslorna,stressen  och brist på vila ska göra att jag bara spyr. Är i vecka 17+0 nu (barnmorskan drog ner på veckorna med två efter ultraljudet).