Spara pengar till barnen, vettigt eller en björntjänst?

Jag kallar det curling. Ser egentligen inga fördelar alls med det. Fyller ungen 18 år och ska föreställas vara vuxen, så är det dumt att hålla kvar den i beroendeställning och förhindra all självständighet.

Märkligt. Hos oss har 3 av barnen flyttat hemifrån före fyllda 20 år, och de har tjänat i hop vartenda öre själva. Ja, en av dem har ett studielån, men varför skulle hon plugga 3½ år på högskolan på vår bekostnad? Hon är vuxen och har själv fattat beslutet att det var värt ett studielån.

Om du läser i genom tråden (och andra liknande trådar), så ser du ett mönster:

Barnet fyller 18 år och är vuxen. Föräldern bestämmer om denna vuxna ska få pengar. Det hänger på om det vuxna barnet beter sig som föräldern vill. Vill avkomman ut och tågluffa? Nix, då viftar föräldern med pekfingret. Vill h*n plugga? Ja, det godkänns. Vill h*n köpa en sportbil för 500.000? Nja, det blir nog inga pengar.

Föräldern fortsätter alltså att styra sitt barns liv långt efter myndighetsdagen. "Bra" beteende belönas med pengar, medan "dåligt" beteende bestraffas. Är det självständighet det? Nej, snarare livegenskap ...

Föräldrarna bidrar om barnet beter sig "rätt". Föräldrarna styr alltså barnet långt efter myndighetsdagen. Nej, det är inte självständighet.

När vi fick första och andra barnet hade vi en mycket god ekonomi och skulle gott och väl ha kunnat spara åt barnen om vi velat det. Vi bestämde oss för att i stället satsa på att ge dem en så trygg och lugn barndom som möjligt utan stress, dagis och alltför upptagna föräldrar. Vi har sedan dess levt på en inkomst (av eget val) och har därför inte råd att spara åt barnen, nej, men vi skulle haft råd om vi valt annorlunda. Att vi inte valde annorlunda beror i mångt och mycket på just de anledningar jag räknat upp tidigare.

Jo. Curling betyder att sopa undan alla svårigheter för barnen och göra deras liv så lätt det bara går. Barnen behöver inte ta ansvar för sig själva, eftersom föräldrarna fortsätter att göra det t o m när barnen blivit vuxna.

Rätt uppfattat. Vi gjorde det inte när vi hade råd, och vi gör det inte nu.

Vi har ansett redan från början, att det är viktigare med en bra start på livet än en bra start på vuxenlivet. Många av våra vänner har jobbat heltid, haft ungarna på dagis och stressat sig i genom småbarnsåren (även ungarna blir stressade av det). Sedan har barnen blivit större. De har gått i skolan hela dagen och så fritids på det, och kommit hem och träffat sina trötta föräldrar 2-3 timmar på kvällarna. Så har tonåren kommit och barnen har gått hem från skolan till ett tomt hus. I bland har de delat en snabbmatsmiddag med föräldrarna, men lika ofta har de fått en slant för att gå på pizzerian i stället.
När ungarna fyllt 18, så har de fått en stor hög med pengar som kompensation för att de försummats under hela sin barndom. Föräldrarna har ju jobbat och slitit just för att kunna spara i hop till den där högen med pengar.

Vi valde en annan väg. De pengar vi hade kunnat lägga undan på ett sparkonto åt ungarna, har vi i stället använt till att finnas hos ungarna i vardagen. De har haft en barndom helt utan stress, och när de kommit upp i tonåren, så har de kommit hem till en förälder i stället för till ett tomt hus. Ja, egentligen är det förstås inte bara våra barn som kommit hem hit efter skolan, utan de har haft med sig sina kompisar, som inte ville gå hem till sitt eget tomma hus. Det har alltid funnits tid för att laga riktig mat och alltid tid för att äta tillsammans.

När barnen fyllt 18, så har de inte haft ett konto fullt med pengar, utan ett konto fullt med trygghet och närvaro - och en vetskap om att vi alltid finns där för dem och ställer upp när de behöver oss. Det har också varit vårt mål från första barnets födelse. Således inte snålhet, utan en genomtänkt ideologi.