Forum Tvillingförälder - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hjälp - snart ska jag vara föräldraledig själv!

    Fre 13 jul 2012 13:52 Läst 1407 gånger Totalt 6 svar
    cotton­grass
    Visa endast
    Fre 13 jul 2012 13:52

    Hej!
    Jag har två tjejer födda i april 2012. Hittills har jag och min man varit hemma tillsammans, men snart ska han börja jobba är planen. Jag har lite lätt panik över hur det ska gå, eftersom det lätt blir väldigt skrikigt och jobbigt. Den ena tjejen har massa temperament, går från att le till att skrika så hon nästan kräks av ingen tydlig anledning. Det är en svår balansgång att hålla henne nöjd och samtidigt kunna se efter den andra och GE så mycket som jag vill ge.

    Har tre frågor:
    1) Hur kan jag tänka för att bättre stå ut med skrik? Som det är nu känner jag stor frustration, skuld, ilska - och ännu mera skuld för mina känslor!

    2) Vad kan jag göra för att häva de här raseriutbrotten, eller undvika att de uppkommer? Jag kan inte hålla båda samtidigt och vill inte låta en skrika en kvart när jag ammar nr 2.

    3) Vi överväger att ha min man hemma ett tag till, trots att det kommer kosta en del. Jag antar att det blir lättare att hantera tjejerna med tiden. När tror ni?

  • Mån 16 jul 2012 19:51 #1

    Grattis till tvillingtjejerna!

    Känner så igen mig i det du skriver. Det är en stor lycka att få bli tvillingförälder men speciellt i början känner man lätt att det inte bara är frågan om en dubbellycka utan också dubbelt så mycket jobb. Hela tiden nån som är missnöjd och hur man än vänder och vrider på sig själv så känns det som om man aldrig skulle räcka till. Hela det första året gick åtminstone jag omkring med dåligt samvete 24/7.

    En stor tröst är iallafall att det kommer att bli bättre. I mina mörkaste stunder trodde jag det inte men det gjorde det faktist. En av mina tvillingar, tjejen, hade reflux och båda två hade magbesvär under de första månaderna. Pojken skrek inte men gnällde mycket. Hans syster skrek mest hela tiden och var väldigt väldigt närhetsbehövande och det var bara famnen som dög. Stackarns sonen fick spendera mer tid i babysittern än vad som kändes okej...Ingen av dem ville sova på dagarna. Bara i vagen om den rullade...

    Men det blev bättre. Vid 6 månaders ålder var de redo att somna själva och så småningom kunde man låta vagnen stå stilla mellan varven. Refluxen och magarna blev bättre efter att de börjat med fast föda och skrikandet minskade radikalt. Den stora förändringen skedde hos oss då de var runt 1 år och började gå och annars också trivas allt bättre på golvet och med varandra. Nu är de 18 månader och fastän det är en massa klättrande och spring efter dem så är det nåt helt annat än det där evinnerliga skrikandet.

    Så det blir bättre! Men så här med facit i hand så kan jag ge några råd och svara på dina frågor.

    1. Låt dig själv känna det du känner. Det är fullkomligt normalt att känna så och ingen som inte varit i den här situationen kan förstå hur det känns att ha två lika små att ta hand om. Försök också komma ihåg att du inte kan göra mer än vad du gör. Om den ena skriker mer så ta upp den och tänk på att du kan försöka lugna den andra med rösten. Hon vet alltså att du är där fastän du inte kan ta upp henne precis just då. Ibland kan det hjälpa att titta på klocka och se hur lång tid skriket pågår. Ofta håller det inte på så länge som man tror.

    2. Det kan hjälpa att försöka vara ett steg före så ofta man kan. Amma genast den som vaknar först. Det kanske inte lyckas så ofta men fastän det bara är ibland så kan det kännas bättre. Du har gjort vad du kan. Det där blir också bättre med tiden. De klarar bättre av att vänta lite då de blir lite äldre. För oss var babysittrarna verkligen helt oersättliga och vi skaffade också en mekanisk gunga som kunde gunga den ena medan den andra skrek eller ammades.

    3. Som sagt så blev det betydligt lättare här då tvillingarna blev runt året. Innan dess avlöste utvecklingsfaserna varandra med en väldig fart och när nåt blev bättre blev det sämre på nån annan front. Runt 8 månader var det t.ex. en massa strul med sömnen, tänder och annat så då var det riktigt jobbigt ett tag efter att ha varit lätter under ett par månader.

    Försök tänka framåt och påminn dig själv att det kommer bättre och lättare tider. Efteråt känns de där månaderna som väldigt avlägsna och man tycker nu att de gick väldigt fort.

    Styrkekramar!

  • cotton­grass
    Visa endast
    Mån 16 jul 2012 23:06 #2

    Tack för ditt svar, det låter precis som hos oss! De vaknar också om vagnen stannar eller precis när vi kör in på uppfarten. Jag har annars haft lite kontakt med tvillingfamiljer (via Fb - kan förklara saken)  där det är idel gull gull och man börjar ju tro att de har fått små änglar. Och min kompis, som fick barn nyligen, har ett barn som knappt ens gnäller - hon bara grymtar lite och rynkar på näsan när hon vill upp. När man berättar för andra föräldrar hur vi har det blir de bara tysta. Skrikandes

    Det är jättesvårt att ligga steget före. Försöker tänka att om jag gör mitt bästa så duger det, men så ser jag min oftast nöjda tjej med de stora ledsna ögonen och plutande underläpp och fast hon inte skriker så vet jag att hon hade velat få mer närhet. Bara en sån sak som att leka med en glad unge! Inte så lätt när den andra är ledsen.

    Babysitter kan funka en stund, men inte när båda är hungriga och vakna! Dvs när man behöver den som mest!

    --> ÄR det verkligen så att de inte får några psykiska men av att skrika sig blå? Jag försöker lägga på en hand, prata med eller ha ögonkontakt med den som skriker, men det verkar inte ha lugnande effekt.

    Positivt mitt i allt är i alla fall att de sover bra på nätterna (peppar, peppar). Nu senaste veckan har de börjat sova upp till 8 timmar i streck och sedan några timmar till på morgonen. På dagarna är det lite sämre, allt från tio min till några timmar åt gången men det följer inget mönster och de sover sällan samtidigt. Jag tror de är övertrötta ibland så vi försöker verkligen söva dem när det går.

  • Tis 17 jul 2012 13:11 #3

    Hej

    Grattis till barnen!

    Vi har tvillingpojkar som är snart två.Vi hade inte de problemen som ni har, men jag kände ändå lite stress inför att vara hemma med båda själv. Vi hade, och har fortfarande mycket bestämda rutiner gällande mat och sovning. Jag dubbelammade mina och det tror jag underlättade mycket. Om detta inte fungerar för dig så kanske du kan ge den ena flaska så att du kan mata dem samtidigt med en liggandes hos dig och en bredvid dig? Jag hade nog inte pallat att den ena skrek medan den andra fick mat. Eftersom jag ville att de skulle sova och äta samtidigt så bestämde jag dessa tider, och de vande sig snabbt. Givetvis kunde de ha ätardagar, och då åt de ju betydligt oftare =) Om den ena vaknade så väckte jag den andra så att de skulle somna samtidigt sedan. Detta har fungerat jättebra för oss.

    Kanske kan hörselkåpor fungera lite mot skriken. De dämpar ju ljuden lite. Men man hör ju. Ja, barnskrik kan verkligen vara tortyr. Man känner sig maktlös och vill ju hjälpa, samtidigt som man kan bli arg för att man känner sig otillräcklig.

    Försök att inte ha dåligt samvete för att det nöjda barnet sitter i babysittern. Barn har ju olika behov. Ett alternativ om du vill ge honom kroppskontakt kan kanske vara att lägga honom bredvid dig i soffan om du sitter där och håller det andra barnet. Bärsele kanske kan funka?      

    Lycka till med de små!   
     
        

  • cotton­grass
    Visa endast
    Tis 17 jul 2012 23:22 #4

    Hej och tack! Jo då - jag dubbelammade hela de första två månaderna men sen insåg jag att det är mycket enklare och mysigare att singelamma. Får se om jag tar upp det igen, för att få lite lugn och ro. Vi har också sett till att de äter samtidigt, men det är svårt med dagsömnen. De har svårt att komma till ro då, men det blir väl tydligare mönster med tiden.

    Jag har en bärsjal i trikå nu. Hade varit bra om man kunde bära båda ibland?! Nån som har erfarenhet av det?

  • Ons 18 jul 2012 12:08 #5

    Ja barn är ju så väldigt olika. Fick också ibland en känsla av att alla andra hade så himla mycket lättare barn och kanske det var så eller så ville de inte visa att de hade det tungt. Stresstoleransen är ju också olika hos oss alla.

    Angående det här med skrikandet...Jag mådde också uselt av det och var rädd att de skulle ta skada av att tvingas ligga där och skrika så ofta. Det blev inte bättre av att man hörde om forskning som visade att det är skadligt för barnet och att de kan få än det ena problemet och än det andra problemet av skrikandet. Men så talade jag med en underbar läkare som sa att det är skillnad på att låta barnet skrika där helt ensamt i ett rum och att låta det skrika en stund medan man matar det andra barnet. Man är ju där alldeles nära och man kan prata med det hela tiden och röra vid det så mycket man kan. Barnet skriker och är argt och hungrigt men det far inte illa för man är ju där hela tiden. Folk har fått tvillingar i alla tider och det finns inget som tyder på att tvillingar skulle ha mer anknytningsproblem än andra barn.

    Det där med att inte sova samtidigt var en av de jobbigaste grejerna hos oss också. Tjejen sov helst bara korta lurar och i famnen medan killen föredrog en lång sömn på några timmar och nån enstaka kort på kvällen.Fanns ingen tid alls för äldsta dottern och kändes som allt annat blev jobbigt pga av det. För mig var det enda rätta att försöka synka dem. Skulle ha gått under annars. Det vi gjorde var att mata dem på ganska bestämda tider och sedan lägga dem i vagnen och köra runt med dem så att de sov ungefaär lika länge. I flera veckors tid gick jag på låååånga promenader tre gånger per dag. Fick förstås inget annat gjort men det var skönt att komma ut och så småningom blev tvillingarna synkade och lärde sig sedan att sova i stillastående vagn också. Låg en hel del jobb bakom det alltså men det var det verkligen värt!

  • cotton­grass
    Visa endast
    Ons 18 jul 2012 15:43 #6

    Aha, intressant. Så om man kan få dem att sova en viss tid lär de sig vartefter att göra det... Det kan helt klart vara värt besväret, jag brukar ändå ta promenader på någon timme.

    Min BVC-sköterska verkar snarast tycka att man INTE ska plocka upp barnen direkt, utan låta dem vänta några minuter. Och som du säger, om man är där så måste det ju vara bättre - även om de skriker lika argt.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll