Han har blivit så tråkig, jag dör inombords. Hjälp!

Låter som ett klassisk exempel på där den ena personen tar den andra för givet av någon orsak. För det verkar ju vara så att du är den drivande personen i ert förhållande. Antar att det vara annorlunda förut då han inte var "så säker" på dig. Det kan även vara så att ju mer du anstränger dig och försöker vinna hans lust och bekräftelse desto mer säker blir han och lutar sig tillbaka.

Nu menar jag inte att du skall sluta engagera dig i honom vilket annars kan vara en naturlig reaktion. För jag tror att man drar sig undan istället kan leda till att ni glider isär ytterligare. För först kan han tycka att det har blivit lugnt och skönt och möjligen senare så kan han undra vad som har hänt. Han kanske börjar närma sig dig lite men risken är då stor att du (omedvetet) drar dig undan och sen är cirkusen igång. Då har ni fått ett maktspel i förhållandet som sakta bryter ned det och eskalerar konflikterna in i er vardag.  

Att du bryr dig om problemet är bra. Tyvärr verkar inte din man sitta i samma båt. Han borde inse att din "lojalitet" har en viss gräns och den får inte missbrukas. För om han inte ger dig det du vill ha av honom och du i din tur bara ger och ger men inte får något tillbaka så kommer du förr eller senare tröttna. Och när det sker så är det väldigt svårt att vrida tillbaka klockan. Detta har många män fått uppleva då de tillsist "vaknat" och inte kan förstå att det är alldeles för sent. Det har gått för långt.

Jag tycker det är sorgligt att han inte visar dig uppskattning. Självklart måste det finnas gränser för allt men det du beskriver låter helt normalt i ett fungerande förhållande. En annan sak man borde inse är att han sakta men säkert får dig att sänka din guard. I ett fungerande förhållande känner man nog inget direkt behov att få ytterligare bekräftelse från någon utanför. Inte på det sätt man får från sin partner. Men om ens partner tar en för givet och slutar vårda förhållandet så finns risken att man blir mottaglig eller börjar uppskatta det från ett annat håll. Och det är ingen bra väg att börja gå. Jag tror även att det är här en del otroheter sår sitt första frö (utan för den delen rättfärdiga handlingen) .

Hur långt ifrån varandra känner du att du och din man är?

Tack så hemskt mycket för ditt svar. Du väcker många tankar i mitt huvud. Jag vet inte om han skulle se mig som den drivande. Men det är jag som tar upp flest diskussioner, pratar om och är mån om vårt sexliv och försöker förmedla mina tankar och behov. Tycker jag iaf.. Du frågade hur långt ifrån varandra jag känner att vi är. Svaret är väl "för" långt bort, eller längre bort än jag vill erkänna för mig själv. Jag blundar och biter ihop och tänker att jag måste vara glad för det jag har. Två fina ungar och fn man som jag i grunden älskar och vill vara med. Det låter så klyshigt.. Men såhär är det iaf. Det är anledningen till att jag skriver den här tråden. Jag undrar om det är jag som är galen och för krävande eller om jag kanske har rätt ett problem för mig är att det inte känns som att jag når fram till honom. Han tycker att jag är jobbig, att jag inte vet hur livet funkar och att jag har en utopisk bild av en kärleksrelation. När man är på jobbet så är man på jobbet och då fokuserar man på det. Tycker han. Då sitter man inte och smsar med sin tjej. Och jag kan väl erkänna att det är hans attityd som gör mig så förkrossad. Jag gillar två saker: 1) att han är lite "dominant" 2) långa mentala förspel. Sms, mail, telefonsamtal eller vad som helst. Som får hjärnan att spinna på under en lång period. Han vet det. Det är mina två saker som gör mig knäsvag. Han är inte intresserad av punkt nr 2. Och jag saknar det så enormt. Och hur kul att det att gå och sukta, men inget händer och när jag tar upp det blir han sur. I vilket fall är det jag som förlorar. Säger jag inget händer inget. Säger jag något känner min man sig pressad och skyller på mig att han tappar lusten av mitt tjat inget alternativ är bättre än det andra. Som du skriver så sänker man guarden om man känner sig nog frustrerad. Jag är inte där än men tanken har slagit mig, "hur skulle jag kunna få det här behovet tillfredsställt om jag räknat bort min man ur ekvationen?". Svaret blev den här tråden. Jag vill inte ge upp och höra något klantigt. Jag vill vara med min man men jag börjar känna mig så ledsen och bitter. Han tycker att jag är fjantig "som hänger upp mig så mycket på några sms". Det har gått så långt, precis som du skrev, att jag börjat dra mig undan. Nyligen. Jag lägger band på mig själv och motstår frestelsen att skriva ett pirrigt sms till honom. För jag tänker att han bryr sig ju inte. Jag har ingenting för det..

Har du prövat att säga så? "det känns ibland som om jag är olyckligt kär i min bästa kompis eftersom att du inte vill ha närheten, sexuella åtrån och leken med mig".. Vad skulle han svara?

Jag kan hålla med din man om det dör med jobb och SMS om det handlat om flera varje dag och det måste besvaras direkt för annars så...

Men så är inte fallet som jag tolkar det. Dessutom så har dina SMS en dubbel funktion. Först som ett sätt att få bekräftelse på att du fortfarande är nummer 1 för honom. Men även ett förspel till sex eftersom de för dig ofta har en speciell innebörd.

Jag förstår precis vad du menar med 2) eftersom det i mina ögon är det viktigaste man kan göra för att få til den där lusten. Precis som en apertif innan maten väcker hungern så kan det mentala förspelet göra båda så sugna att när väl sexet blir av så blir det vilt, passionerat och fantastiskt  - eller våldsamt, kinky och porrigt om det är den smaken man föredrar. Ärligt talat så skulle nog de flesta män vilja att deras sambos/fruar/tjejer gjorde det du gör och är nog avundsjuka på din man.

Orsaken att han tycker att SMS:en är jobbiga är kanske inte så mycket dem i sig. Det är snarare konsekvensen och vad de innebär. För han vet att han förväntas svara tillbaka på samma sätt. Man kan se det på flera olika sätt. 1) Att han känner sig tvingad vilket aldrig är bra eftersom frivillighet och äkta uppsåt är ett måste. 2) Att han känner att han inte klarar av det eftersom han inte kan ljuga eller spela med. Dvs att känslorna som krävs inte finns där. Istället för att säga som det är så tar han till en ursäkt typ "att på jobbet så jobbar man". 3) Att han inte är typen som gör såna här saker. Det finns inte på hans världsbild att man skriver på detta sätt. Sex är sex och om man kåt så sätter man igång och knullar bara. Case closed.

Det finns säkert en massa andra möjliga orsaker.

"The more you ignore me, the closer I get, you're wasting your time" . sjunger Morrissey. Och ibland kan det vara så. Jakten på bekräftelsen får en att jaga mer och mer och den andre drar sig mer och mer undan. Men det du beskriver låter inte fullt så från din sida. Visst är din önskan att få hans bekräftelse stark men som jag skrev innan så handlar det även om något du saknar i relationen mellan er. Och det kan aldrig vara fel om det handlar om grundläggande behov. Du säger även att du dras till hans dominanta sida och vissa personer med den läggningen brukar av naturen ha en distanserad syn på närhet.

Du kan fråga dig ifall du alltid har haft en speciell attraktion till just dominanta eller farliga killar. Inget fel i det Men om du ser en röd tråd där det alltid slutar illa (dvs förhållanden har varit destruktiva och du ha alltid förlorat i slutet) så kan din attraktion bottna i något annat. Det är inget fel att vara varken sub eller dominant. Bara det inte blir ett sätt för att tygla demonerna som man känner annars tar kontroll över en.

 

Det här med leken är huvudet på spiken. För mig är leken, spänningen, det vi delar.. Det viktigaste. Om jag får det under dagen så kan jag ärligt säga att det inte gör något om det inte alltid mynnar ut i ångande hett sex på kvällen. Om ungarna är sjuka eller svåra att lägga och man är trött osv. Då känns set mer ok att bara softa på kvällen. Om jag då VET att han iaf tänkt på mig under dagen och vi har vår spänning, liksom. Jag pratade med honom om det här igår. Han blev arg till en början. Och trött. Han tycker att jag tjatar. Han upplever att jag tar upp det här stup i kvarten och att det är jobbigt att jag så ofta uttrycker mitt missnöje över saker som rör vårt sexliv. Efter en lång stund av trugande (den här diskussionen är viktig för mig och jag ville inte bara konstatera att vi inte kommer längre och rycka på axlarna ännu en gång) så sa han att det känns som jag aldrig är nöjd. Ok. Jag tar det till mig och ska försöka vara mer tillmötesgående och mindre tjatig. Jag känner att jag står på något ostadiga ben, bara. Jag vill att det här ska bli bra. Även fast jag fortfarande har en känsla av att han är slöare och bekvämare än vad jag är. Plus att samtalet var rätt jobbigt. När jag nämnde det jag skrev här ovanför om att jag förlorar i vilket fall (säger jag inget händer inget säger jag något är jag tjatig och inget händer) sa han först "men då kan du ju iaf sluta tjata så slipper vi det, det blir ju ingen skillnad på slutresultatet iaf men det vore skönt att slippa ditt tjat". Det var sårande såklart. Svårt att behålla lugnet och försöka driva en vettig diskussion. Vi kom överens till slut om att sänka kraven och inte hålla räkningen på vem som gör vad. Jag hoppas verkligen att det ska funka.. Svårt när man redan börjat bli lite bitter men det är iaf en väg att hålla sig till..

Hej TS jag ser att det är en gammal tråd men det är som skriver om mig själv. Allt stämmer in på mig och min sambo precis som du beskriver.

Är du kvar här på FL? Hur gick det för er ? Är ni fortfarande tillsammans ? Blev det någon förändring?

Jag är också nyfiken på hur det har gått för dig TS

Efter sex år utan sex med min fru som är likadan som din man så håller jag sakta men säkert dö inombords.

Oj. Den där beskrivningen passar så bra in på mitt förhållande också fast det är tvärtom. Jag är kille och frugan är exakt likadan som din man.

Tar aldrig initiativ, skriver aldrig sms förutom när hon svara på dom jag skickar och då är det knappt något annat än "älskar dig" eller något liknande. Aldrig något sexigt eller härligt.

Samma med sexet. Hon tycker 1-2 gånger varannan vecka räcker om ens det.

Tar jag upp det så är det likadant. Hon tycker allting är bra och är oförstående till varför jag tycker det inte är det och blir sur för att jag vill ha sex oftare och få härliga sms.

Vad ska man göra?

Se där, är inte ensam.

Jag har till och med gått så långt som rådfråga damtidningar :-/

Enda man fått där som tack är ?har du varit otrogen?!

Fattade inte att mina försök till EXTRA uppskattning låg i tio top listan av otrohets tecken...

Så nu sover jag på soffan efter att jag sa rakt ut att man är trött på runka i väntan på måntliga sexet -_-

Kolla om han inte är deprimerad? Har själv erfarenhet av en deprimerad man. Det kommer tyvärr ofta, speciellt hos män som ställer stora krav på sig själv, och sin prestation. Tar han sitt jobb på allvar? Bra, då kommer åtminstone din hyra att bli betald. Men sexet kommer tyvärr utebli.

Hur som helst, om han är deprimerad, då saknar han också driv och är ledsen (inombords), och räkna inte med mycket på sexfronten. Det här handlar om kemi och taskig balans på kroppsvätskorna. Hur tar man då upp det här med depression? 

Och du kan inte provocera fram initiativ till sex eller behandling för depression i detta läge, för det sporrar inte, det gör bara depressionen värre. Älskar du honom. Ta med honom till psykolog. Annars kan du droppa honom, men räkna då med att dina barn kommer att få en tomte till pappa över tiden, en asexuell farbror, som är snäll och hygglig, men inte ett dugg spännande som sexuell varelse. vare sig för dig längre fram, eller för någon annan.

Låter hårt, och så är livet numera. Tänk på dig själv är min rekommendation.