Åh vad jag känner igen mig! Min mamma är också alkoholist och vi har verkligen försökt med allt för att hjälpa henne att bli nykter. Hon har varit på ett par behandlingshem, gått i olika slags terapi, pratat med AA och andra frivilliggrupper, druckit Antabus och sedan ett par år tillbaks har hon en stav inopererad i magen som måste fyllas på eller bytas ut eller vad de nu gör var 6:e månad. Men istället för att använda den nyktra tiden, så länge staven fungerar, så verkar hon istället vänta ut den. Så fort staven inte längre har så mycket kraft i sig så sätter hon igång och super igen. Jag vet många alkoholister som kan dricka obehindrat medan de går på Antabus. Min mamma drack upp sin dagliga dos inför ett "vittne" för att en stund senare spy upp det igen så att hon kunde dricka. Det är svårare med staven, men jag har hört att det kan gå det också.

Vi har skrikit och gråtit och pratat med henne, hotat henne och gullat med henne, varit förstående och tagit avstånd. Ingenting har fungerat.

Det är alltid synd om henne. Det är alltid något som har hänt eller någon som varit dum. Hon kanske har ont eller är allmänt deppig. Hon har alltid tusen bortförklaringar.

Min mamma blandar också med receptbelagda läkemedel. Främst sömnmedel (som hon kan ta 4-5 stycken åt gången) och starka värktabletter som försvinner i ett nafs så fort hon tagit ut dem från apoteket. Hon har varit inlagd på psyk, försökt ta livet av sig (många år sedan nu) och överdoserat. Jag har kört henne till akuten för magpumpning och tagit hand om allt det praktiska i hennes liv när hon legat utslagen.

Idag är hon inte samma människa som hon var innan hon började dricka. Hennes IQ måste ha sjunkit rejält. Hon kan inte längre stava och minnet är skitdåligt. Hon kan berätta samma sak 10 gånger, men varje gång har historian justerats lite. Hon ljuger om allt, smått som stort.

Och ändå älskar jag henne. Visst är det konstigt.. Däremot får hon inte vara ensam med mitt barn.

Vad jag egentligen ville säga är att du tyvärr inte kan göra så mycket mer än vad du redan gjort. Någonstans måste du sätta gränsen för vad du och din egen familj verkligen orkar med. Det är inte meningen att du ska vara din mammas förälder. Skaffa dig distans, för din egen skull. Jag vet att det är jobbigt, för man känner sig så himla skyldig när man "lämnar henne i sticket," men du måste få leva ditt liv också. Ditt barn måste få växa upp utan att behöva vara rädd eller ledsen för att mormor alltid är "trött" och luktar konstigt. Ring soc imorgon och gör en sista kraftansträngning. Låt det sedan vara. Din pappa har valt att leva med henne och borde vara den som gör något. Skriv ett brev till honom och förklara hur du känner och vad du tycker att han ska göra. Om jag hade varit du så hade jag också förklarat att jag skulle hålla mig undan ett tag för mig och min familjs skull.

meullis47: Så himla bra skrivet och vad STARK du är som lyckades ta dig ur det värsta greppet efter så lång tid, det ger mig (och säkert många andra som läser detta) nytt hopp om att det aldrig är för sent. Jag tycker verkligen att TS ska ta till sig det du skriver. Själv känner jag igen mig i din son, till slut är man så slutkörd, sårad och sviken att det inte finns något annat val än att säga ifrån och ta avstånd hur ont det än gör...

Jag kanske kontaktar dig om det är okej?