• Äldre 9 Aug 12:23
    2306 visningar
    12 svar
    12
    2306

    Hur berätta för pappa som inte vill?

    Jag vet inte riktigt var jag ska lägga den här tråden. Men eftersom jag fyllt 44 och det känns som en del av problematiken så får den hamna här. Får se om jag lyckas få några svar eller om den får dyka upp på fler ställen.

    Jag behöver verkligen lite goda råd. Jag är gravid och det är ett jätteproblem!

    Min man har flera barn sedan tidigare, tillsammans har vi ett. Från början ville han gärna ha ett obegränsat antal, men ångrade sig sedan och vill absolut inte ha fler. Detta var en stor sorg för mig, men jag har accepterat det och har varit lycklig med den familj jag har. Fem år senare har jag råkat bli gravid och är nu i v.9. Jag kan inte förmå mig att berätta det för min man, eftersom jag är övertygad om att kaos kommer att bryta ut. Hittills har jag väntat på ett tänkbart missfall eftersom åldern så klart höjer riskerna för det, men nu måste jag snart ta tag i detta.

    Abort känns helt utanför alla tänkbara lösningar, trots att jag har funderat över det också. För mig är det ett liv, mitt eget barn, som jag förväntas ta kål på och det går liksom bara emot hela min magkänsla. Jag har all respekt för de som känner att det är enda utvägen, men för mig känns det så fruktansvärt orimligt. Min man vet om att jag har den inställningen och man kan ju kanske tycka att han borde ta sitt ansvar i det läget. Men problemet är att han förmodligen reagerar väldigt känslomässigt och kommer med utpressningsvarianten: "välj själv, gör abort eller säg hej då till vårt äktenskap". Jag skulle tro att han kommer att känna sig väldigt sviken och lurad, och tro att jag har blivit gravid med flit. Så är det inte, men hur sjutton bevisar man det? 

    Jag vet att man inte ska ta ut någonting i förskott, men jag bävar verkligen inför den katastrof som jag tror kommer att bryta ut. Hur ska man bäst berätta en sån här sak? Hur ska jag lägga upp det? Jag VILL INTE förlora min familj och tvinga den son jag redan har till varannan veckas-boende, men jag KAN INTE tänka mig att göra en abort. Moment 22. Hjälp!

  • Svar på tråden Hur berätta för pappa som inte vill?
  • Petron­illa
    Äldre 9 Aug 13:32
    #1

    Börja med att berätta som det är och utgå därifrån. Ljuga mår ingen bra av.


    Lycka till!/Petra

  • Äldre 9 Aug 14:26
    #2
    Petronilla skrev 2012-08-09 13:32:55 följande:

    Börja med att berätta som det är och utgå därifrån. Ljuga mår ingen bra av.


    Lycka till!/Petra


    Ja. Suck. Det är väl liksom så enkelt. Fast bara helt omöjligt. Ska i alla fall se till att sonen sover över hos mormor när det är dags. Har en känsla av att det blir turbulent. Usch...
  • Petron­illa
    Äldre 9 Aug 14:52
    #3

    Lycka till hur det än går för dig!

  • Äldre 17 Aug 14:07
    #5
    flannery skrev 2012-08-17 10:56:51 följande:
    Jag har varit i din sits för ett par år sedan, då var jag 42. Min sambo och jag hade då en son på två år, han jobbade 40 mil bort och veckopendlade. Jag råkade bli gravid med tvillingar som min sambo absolut inte ville ha, eller så var hans alternativ att vi skulle flytta till den ort sambon hade sitt jobb på. Efter många funderingar och tårar gjorde jag abort, ganska sent eftersom jag funderat så länge. Med facit i hand kan jag säga att jag ångrat det varje dag!! Jag skulle inte gjort abort om det bara varit ett foster men två kändes övermäktigt att klara på (kanske) egen hand. Det kändes som det enda valet just då men som sagt, vad jag ångrat det....Nu bor min numera make och jag på samma ort (där min mans jobb finns) och jag har mot alla odds fått en liten flicka i sommar, jag fyller 44 i höst. Är otroligt glad och tacksam över det. Hade jag inte fått henne tror jag inte att vi varit tillsammans i dag, för jag har fortfarande inte kommit över aborten jag gjorde. Jag vet inte om det här hjälper dig men det är mina erfarenheter i alla fall.
    Oj oj oj, så tungt! Fy vad tråkigt att det slutade så, det var riktigt sorgligt att höra. Men härligt med din dotter, grattis! (Imponerande att lyckas bli gravid flera gånger i vår ålder.) Och tack för att du berättade.

    Jag tror också att jag skulle ångra mig väldigt väldigt mycket om jag gjorde en abort, ska nog akta mig för det trots priset det kan komma att kosta. Nu är jag ju redan i 11:e veckan, så det börjar kännas omöjligt när det har gått såpass långt. Jag har fortfarande inte berättat för min man, det har inte funnits något bra läge och jag vet verkligen inte hur jag rent konkret ska formulera mig. Vi hade bjudit hem hans föräldrar och syskon med familjer häromdagen och då slog det mig att jag kanske tänker helt fel som planerar att bädda för att han ska kunna få ett utbrott och sticka hemifrån. Det kanske är väldigt mycket smartare att bara släppa bomben en sån gång, när huset är fullt av bonusbarn och hela släkten kommer om 5 minuter. Glad Men jag fegade ur så klart och sa ingenting.

    Börjar onekligen känna mig stressad. Det är verkligen hög tid att han får veta. Min klena ursäkt just nu (bortsett från att det är så svårt att hitta ett lämpligt tillfälle) är att det ändå snart är dags för KUB och att jag lika gärna kan vänta så att jag kan presentera det resultatet på samma gång. Men det är sannerligen ingen bra ursäkt. Och förmodligen inget lyckat upplägg heller.

    Måste man egentligen berätta nåt alls? Man kanske bara kan se väldigt överraskad ut när det ploppar ut en bebis? Oskyldig
  • Äldre 18 Aug 20:23
    #6

    Hej Silke

    det är nog så att du måste berätta, vare sig du vill eller inte....Kommer i håg att jag också drog på det, det fanns liksom aldrig rätt tillfälle. Vem vet, han kanske tar det bra? Lycka till med att berätta och graviditeten, berätta gärna hur det går. Kram    

  • Äldre 3 Sep 15:06
    #7
    flannery skrev 2012-08-18 20:23:26 följande:
    Hej Silke

    det är nog så att du måste berätta, vare sig du vill eller inte....Kommer i håg att jag också drog på det, det fanns liksom aldrig rätt tillfälle. Vem vet, han kanske tar det bra? Lycka till med att berätta och graviditeten, berätta gärna hur det går. Kram    
    Ja, själva berättandet gick väl bra. Till slut. Jag fick lov att säga åt honom på skarpen att jag hade något viktigt som krävde ett samtal och inte kunde vänta längre. Han hade inte anat en graviditet, utan trodde istället att jag skulle komma med ett besked om allvarlig sjukdom eller liknande. Så det blev en chock, men han bedyrade hur mycket han älskade mig och det kändes ju bra åtminstone.

    Men tiden har gått och hans goda humör är som bortblåst. Det blev precis som jag misstänkte. Han kör med utpressningsvarianten. Han vill absolut inte på några som helst villkor ha ett barn till, det är tydligen detsamma som jordens undergång för honom. Att han för några år sedan gärna ville ha hur många som helst är helt bortblåst, nu är han bara för gammal och vill inte, vill inte, vill inte. Så just nu ser det ut som om det blir en skilsmässa av det.

    Jag fick väldigt bra siffror för min ålder på KUB och såvitt man kan bedöma på det här tidiga stadiet så verkar det vara en frisk liten bebis därinne. Det gör det förstås än mer omöjligt för mig att göra en abort. Makens utbrott och utspel den senaste tiden om att allt ont i hans liv kommer från mig är ju inte heller något som gör mig mer sugen på en abort enbart för att göra honom glad. Jag känner liksom inte att jag har några som helst garantier om guld, gröna skogar och livslång lycka som plåster på såren om jag skulle sätta punkt för graviditeten.

    Jättejobbigt, jättesorgligt, men tyvärr så det ser ut just nu. Han har ju några månader på sig att samla ihop sig, men jag vet att han är envis och tjurskallig som få, så jag ska nog inte hoppas på för mycket. Tyvärr. 
  • Äldre 3 Sep 15:12
    #8
  • Äldre 5 Sep 19:41
    #9

    Silke, vad tråkigt att din man inte verkar så glad, men skönt att du tog mod till dig och berättade. Det är ju lång tid kvar till bebisen kommer så förhoppningsvis hinner han smälta det. Jag gick direkt på MKP då jag kände att jag var så hög risk med min ålder. Uppdatera gärna och berätta hur det går.

    Kramar till dig   

  • Äldre 25 Sep 00:25
    #10

    Sitter och bläddrar bland gamla trådar och hittade denna. Så mycket har hänt på de två år som gått. Det känns mera som tolv än som två. Men om någon är i samma situation som jag var så kan jag i alla fall berätta att även om maken krisade totalt under graviditeten (han var inte ens med på förlossningen) så är vi idag lyckligare än vad vi nånsin har varit. Sonen är ett charmtroll utan dess like och hans storebror är så nöjd och stolt över sin lillebror. Familjen fungerar hur bra som helst och maken älskar lillpysen över allt annat.

    Det går ju inte alltid bra. Jag vet det. Och jag trodde också att mitt äktenskap skulle gå åt pipsvängen. Men den här gången gick det väldigt, väldigt bra, trots att oddsen var så otroligt dåliga. Så det KAN gå bra. Ibland gör det det.

    Kanske kan det vara en tröst för någon.

  • Äldre 25 Sep 00:35
    #11

    Vad glad jag blir att höra detta Silke!!! Är så glad för er skull!

  • Äldre 25 Sep 00:45
    #12

    Härligt att läsa att det löste sig! 

    Uppskattar verkligen när folk uppdaterar sina gamla trådar med "hur det gick sen", vissa trådar går man och tänker på ett tag och vill ha ett avslut på. 

    Glad att det slutade lyckligt för er :) 

Svar på tråden Hur berätta för pappa som inte vill?