Jag är snart 40, min man är 51-jag är gravid.
Jag känner mig så vilsen och ledsen just nu och tänkte att jag kanske kan få lite tips från er. Jag är 39, snart 40 och min man är 51. För ett par dagar sedan fick jag reda på att jag är gravid. Vi har en dotter som är 4 och min man har sedan tidigare 2 barn i 20 årsåldern. Då vi blev ett par sa min man att han inte ville ha fler barn och jag sa att jag inte kunde tänka mig ett liv utan barn. Jag är själv enda barnet och har upplevt det väldigt jobbigt både som barn och i vuxen ålder då föräldrar blivit sjuka och avlidit. Vi hade ganska tufft att bli gravida och det började med 2 tidiga missfall (v 5 och v 7) och därefter blev vi gravida med ett barn med kromosomförändringar och beslutade oss efter många om och men att göra abort. Några månader efter det blev vi gravida med vår dotter. Min man vill absolut inte ha ett barn till. Nu är jag gravid och berättade igår att jag var gravid.
Jag gråter eftersom jag gärna vill ha ett barn till, men samtidigt vet jag att min man inte vill och dessutom har han åldern emot sig. Han säger att han tycker att det skulle vara pinsamt att gå med barnvagn vid hans ålder. Jag ser hur mycket glädje han har haft av sina syskon och hur mycket glädje hans äldre barn haft av varandra. Sedan kommer ju naturligtvis allt det där med "vad ska omgivningen säga", hans stora barn kommer att bli superupprörda, hans mamma kommer att bli upprörd. Undrar om det är någon från den sidan som kommer att gratulera.
Min man har sagt att han är klar med bajsblöjor, så bestämmer jag mig för att behålla barnet kommer det bli jag som får ta hand om det. Klarar jag av detta? Jag skulle så gärna vilja höra att " gumman, det här fixar vi", men det vet jag att jag aldrig kommer att få höra.
Har alltid sagt att jag skulle aldrig kunna göra en abort om barnet var friskt, men nu har jag ställts inför det. Behålla och sköta allt själv eller ta bort och kanske ångra det resten av livet. Hjälp mig!
