Hur mycket ansvar kan man kräva av en 6,5-åring?

Jag är bonusmamma till ett barn på 6,5 år och har så varit under två års tid. Jag har, tillsammans med barnets far, haft boendet för barnet på heltid sen 1,5 år tillbaka. Redan från start har jag tagit på mig mycket ansvar för barnet och tagit på mig en föräldrarroll, utan att någon har bett mig eller krävt detta av mig. Dock har vi tillbringat mycket tid tillsammans på tu man hand då barnets pappa tidigare jobbade obekväm arbetstid. Det blev således mitt ansvar att hämta från dagis, servera middag, och emellanåt även sköta barnets hygien. Det blev en naturlig del av vår vardag. Jag har definitivt aldrig beklagat mig över detta. 

Nu är det så att jag har fått tecken på att jag nog har blivit lite av en curlingförälder. Jag städar barnets rum, jag serverar hen allting, hjälper till med det mesta, packar väskan när hen ska till sin biologiska mamma, ser till att hen äter som hen borde, dricker ordentligt, tvättar sina händer, borstar hens tänder, duschar regelbundet, inte sitter framför en skärm för långa perioder, bara äter godis på lördagar o.s.v. Ja, allt en mamma gör. Men är rädd att jag kanske har gått för långt.

På sista tiden har barnet beklagat sig över att hen måste göra ditt och datt hemma hos sin mamma. "Jag måste göra ALLTING själv!" kan hen säga. Jag svarar då att jag tycker att det är jättebra! för det tycker jag verkligen. Och det har också gett mig en tankeställare. Vad måste hen göra hemma hos oss egentligen? Jovisst, duka av efter sig, och plocka undan sina saker om hen tagit ut dem från sitt rum (men där är vi nog inte alltid konsekventa.)

Vi reagerade bägge två vid ett tillfälle när vi missat att duka fram bestick åt hen. Då utbrister hen anklagande: "Vem har inte gett mig bestick!?" Hen får genast en tillrättavisning av sin far och han förklarar att man inte använder den tonen eller säger på det viset. Antingen går man och hämtar bestick själv eller använder en trevligare ton. Det upprepades inte därefter men nyligen hade jag serverat enbart hen mat men glömt bestick och då hör jag hen säga "bestick då?". -Ja, det finns i lådan" svarar jag lugnt varpå hen hämtar utan kommentar.
Jag inser ju själv att jag servar för mycket, hen tar sällan automatiskt bort efter sig själv, oavsett vad det är, utan hen kan räcka över skräp, glas o dyl. till mig (om jag är i närheten) utan att reflektera över det. Och jag har oftast inte sagt något. Hen gör aldrig så med sin far för det skulle aldrig funka, han är allt som oftast noga med att hen ska ta undan efter sig själv. Jag har ibland tänkt till och sagt till hen att plocka bort och då blir det mycket suck och stön. En gång när hens pappa tvingade hen att städa sitt rum efter lek med kompis, så blev hen väldigt upprörd och tyckte att det var orättvist och sa att hen då borde förtjäna något. Självfallet fick hen städa sitt rum utan muta. 

Nu till min fråga =) Jag undrar hur jag kan göra för att styra om riktningen dit det nu är på väg så att säga. Det blir ju med all sannorlikhet värre med åren om man låter det fortgå. Hur ska jag göra för att släppa på kontrollen? Hur mycket ansvar kan vi kräva av barnet? Vad kan vi börja med (eller sluta med) för att hen ska bli mer självständig och lära sig ansvar? Vad är rimligt för åldern?