Min pappa får mig att må psykiskt dåligt

jag tycker du ska prata med din pappa om hur du känner

Har försökt prata med honom. Men säger jag att "jag tycker det är jobbigt i skolan" svarar han "jag tycker också att det är jobbigt att jobba men man måste jobba osv.". 
Säger jag " men jag mår dåligt av detta" svarar han "tror du inte jag också har mått dåligt? jag tycker också det var tråkigt i skolan med jag fick ingen hjälp , vi skötte oss själva när jag var liten". 
Han har ingen förståelse utanför sin egen bubbla och kan inte sympatisera utan klagar bara och kritiserar.

Jag fattar hur du känner, min pappa är ibland världens bästa pappa och är som min bästa vän! men ibland så blir han bara arg för inget som idag tex jag satt och borstade mitt hår och helt plötsligt kom han bara in och började skrika på mig, han säger saker som att när ja va liten så satt jag aldrig så här mycket inne, du tränar aldrig och äter för mycket etc. så klart så mår jag jätte dåligt över mig själv nu och hatar min kropp ngn som har ett tips?

Ts, det är klart att din pappa måste säga till dig ibland, eftersom han ska uppfostra dig, mrn det låter som att HUR din pappa gör sina tillsägelser inte är speciellt genomtänkt .

Antingen måste ni ha ett allvarligt samtal, alltså inte bara att du säger det till honom utan att du säger att "det är något vi måste prata om, sitta ner och diskutera tillsammans " och så förklarar du i detalj vad som inte fungerar, eller så får du skriva ner det i brevform. Förklara att du inte gillar hur han plötsligt hugger till med ett klagomål, utan att han måste säga till dig lugnt och sansat och motivera sitt ställningstagande. Varför tycker han tex att du är för mycket med kompisar?

Du ska veta att du är inte ensam om detta. Jag känner igen mig så väl när du berättar detta, för utom att min pappa säger aldrig förlåt, min pappa ger mig också ångest, han ger mig självmordstankar och han trycker ner mig genom att säga att jag är tjock när mina kompisar tycker att jag har 6-pack, och han vet att jag mår psykiskt dåligt för jag har sagt det till honom men han bara skratta, vi har kallat möte med kuratorn, mig och honom men det hjälpte inte, men när jag mår extra dåligt så brukar jag träna as mycket och äta typ 2 gånger per dag sen brukar jag må bra, hoppas det hjälper dig också om du känner för att testa det ;)

Känner igen mig i vad du säger när jag bodde hemma. Är nu 30 plus. problemet handlar om att han inte ser dig som barnet så mkt längre utan en slags jämnbördig. Han har tappat sin roll här och mkt kan nog bero hans egna bristee i uppväxten.kanske han kunde ge dig mer som liten, men inte längre. Det finns mkt att läsa om detta, anknytningsteorin. Ett tips.

Om jag kunde råda dig till ngt är att du söker till skolans psykolog eller kurator, ungdomsmottagning. För du kommer nog inte få det stöd du behöver hemma och det är sällan en vuxen ändrar sig . Han tycker om dig men ger dig inte det stöd du behöver och då blir du tom.

Lycka till