Hjälp oss!

Hej!
Nej, alla barn blir inte så här när de börjar i förskolan. Men de flesta barn går igenom faser av trots och opposition i den här åldern och de kan ta sig mycket olika uttryck.
En del barn ägnar sig åt att trotsa när det gäller kläder och mat, andra utökar sina revir och prövar gränserna för hur långt de kan gå.
De som på det här påtagliga sättet testar gränserna mot det farliga gör det för att de vill bli uppmärksammade. Blir de inte det så går de ännu längre. 
Det betyder att ni som föräldrar måste fundera på hur mycket ni släpper er son och att ni förmodligen ska bli tydligare i var gränserna går. Det ska sedan inte vara något som han ska kunna prata bort. Utsätter han sig för fara måste ni hindra honom. Denna fostran sker i första hand på hemmaplan. Sedan måste förstås personalen på förskolan också ha mycket tydliga gränser för vad barnen får och inte får göra. Men utan tydliga gränser hemma får de svårt att hantera det individuella barnet, då de alltid har många barn att ta hänsyn till.
Det är också helt riktigt att ni tar kontakt med skolan, men inte för att anklaga dem utan snarare för att hitta ett gemensamt förhållningssätt när det gäller att hjälpa sonen att få det stöd av alla vuxna i närheten som han är i behov av.
Allt ni gör nu kommer både ni och han ha glädje av i kommande utvecklingsperioder.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark 

MEN, vi har tydliga gränser hemma. Han har två andra syskon som INTE beter sig så här och dom har samma uppfostran som honom. Vi har påbörjat en utredning för ADHD eftersom han även har tydliga koncerntrationssvårigheter och tvångssymtom. Vi hade ett möte med rektor om detta och hon ser inte att detta är ett problem med att han drar från skolan hela tiden. Även när dom åker iväg till skogen så försvinner han. Hon påstår att det kostar för mycket pengar för att införskaffa fler resurser men jag anser att det är skolans skyldighet att hjälpa ett barn som behöver det. Även hans lärare har sagt att vi bör utreda honom och hon har också pratat med rektorn om detta och hur allvarligt det är men får ej någon respons tillbaka. Det värsta är att hans underbara lärare ska faktiskt sluta vilket försämrar allt. Hur ska jag nu gå till väga? Ska ta kontakt med skolinspektionen på måndag och rapportera det som inträffat. Men finns det andra metoder jag bör använda mig av? Jag har kontaktat Pysslingens huvudperson och väntar svar från henne angående en lösning. Själv mår jag jätte dåligt då jag inte vet om dom kommer att ha koll på min son när jag arbetar eller om jag kommer få ett till samtal om att han försvunnit. I mina ögon är detta oacceptabelt av skolan.....

Hej!
Jag förstår att ni har jobbar med frågan, men det låter verkligen som om er son har behov av mer gränser än andra barn och jag förstår din oro för vad som kan hända i skolan när ni får det här bemötandet.
Även skolor som Pysslingen har ju skyldighet att ta hand om alla barn och deras olika behov. Men ofta är det så att skolan gärna vill att barnet ska ha en diagnos för att lättare få pengar till extrahjälp. Ibland är detta befogat men ibland kan det vara skolans sätt att hantera ett resursproblem.
Självklart ska ni gå till botten med detta så att din son kan få god omvårdnad och du kan känna dig trygg.
Så mitt tips blir att stå på dig. Se vilka rättigheter du har gentemot skolan och se vad utredningen om sonen leder till så kan ni ställa krav utifrån det.
Det är alltid bättre att handla än att må dåligt i tysthet.
Lycka till!
Margit Ekenbark 

Tack! Jag ska ringa skolinspektionen imorgon och hoppas att jag får hjälp därifrån. Jag står på mig, rektorn har redan talat om för mig att jag har en "attityds problem" gällande det här. Hon har inte sett min attityd än. Man måste kunna känna sig trygg när man lämnar sitt barn och det gör inte vi. 
Tack för alla tips och hjälp!!!