Forum Homo/bi/trans - Sex & samlevnad
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

    Mån 24 sep 2012 12:37 Läst 98592 gånger Totalt 305 svar
    Anonym (Nykom­ling)
    Visa endast
    Mån 24 sep 2012 12:37

    Hej!

    Jag har desperat letat efter information och berättelser om hur det är att komma ut ur garderoben som vuxen, men det verkar vara helt omöjligt.
    Efter att ha pratat med HBT-jouren har jag förstått att det är väldigt vanligt, särskilt för kvinnor att komma ut med dessa känslor sent i livet.

    Att komma ut senare i livet ger en lite annan problematik än att komma ut som tonåring.
    Jag har haft väldigt svårt för att acceptera de här känslorna som jag förnekat under större delen av mitt liv och jag har levt med enorma skamkänslor. Jag bär på stora skuldkänslor över att vara orsaken till att min familj måste splittras, att mina barn ska leva med skilda föräldrar och att jag kommer såra min man.

    Det har tagit mig över ett år att bearbeta känslorna och acceptera det faktum att jag som tjej gillar tjejer. Jag har ännu bara kommit ut för mig själv och för en vän.

    Det skulle vara intressant att få höra era berättelser om hur era komma-ut-process gick till och var i livet ni befann er då. Det skulle även vara skönt att komma i kontakt med er andra som är på väg att ta det stora klivet ut ur garderoben och in i livet.
     

  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Visa endast
    Mån 24 sep 2012 19:03 #1

    Puff.

  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 27 sep 2012 09:40 #2

    Verkar som att jag trots allt är mer ensam om detta än vad jag trott.

  • Anonym (Jag med!)
    Visa endast
    Fre 28 sep 2012 06:50 #3

    Jag finns också! Berätta mer om dig själv! Alltså inte privat och så, men hur du märkte att du är lesbisk? Hur många barn du har och hur du ser på framtiden. Det vore väldigt skönt att ha någon i samma situation att bolla tankar och funderingar med.

  • Fre 28 sep 2012 06:56 #4

    Om du har levt med en man i alla år så är du ju bisexuell. =) Att du gör slut med honom är ju för att känslorna har svalnat. Det är tråkigt, men känner du att du inte vill jobba på det så tycker jag absolut att du ska lämna honom så ni kan gå vidare båda två. Du förtjänar att vara lycklig! =)

  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 29 sep 2012 08:22 #5
    Anonym (Jag med!) skrev 2012-09-28 06:50:40 följande:
    Jag finns också! Berätta mer om dig själv! Alltså inte privat och så, men hur du märkte att du är lesbisk? Hur många barn du har och hur du ser på framtiden. Det vore väldigt skönt att ha någon i samma situation att bolla tankar och funderingar med.
    Ända sedan barnsben har jag varit förtjust i tjejer och spanat på dem, men då visste jag inte att man kunde vara kär i någon av sitt eget kön. Jag trodde att jag bara ville vara kompis med dem. Sen blev jag attraherad av en sångerska jag såg på TV, kunde inte slita ögonen från henne och hjärtat bankade så jag trodde det skulle hoppa ut ur bröstkorgen.

    Under sena tonåren var jag tillsammans med killar, jag var inte kär i dem utan föll för spänningen. Kändes helt fel att kyssa dem, men jag inbillade mig att det nog bara hade att göra med att jag inte var van.
    Senare gifte jag mig med en av dessa killar, blev kär i en tjej på min utbildning och senare attraherad av kvinnor som jag träffade. Men jag fortsatte att förneka.
    Under hela den här tiden har äktenskapet varit i gungning, jag har aldrig känt mig dragen till min man, aldrig varit attraherad av honom utan han har varit som en kompis för mig. Sexet har fungerat rent kroppsligt om jag fantiserat om kvinnor under tiden, men efteråt har jag oftast känt att jag svikit mig själv.

    En dag, en vacker sådan dök HON upp och för första gången i mitt liv förstod jag hur det känns att vara förälskad på RIKTIGT. Hur det känns när knäna viker sig, när hennes ansikte etsats sig fast i mitt minne, när jag inte kan koncentrera mig för hon finns i tankarna hela tiden, när jag längtar efter hennes närhet, skratt och ögon.

    Nu när jag accepterat mina känslor inser jag hur mycket jag egentligen tittat efter kvinnor. Visst jag kan tycka att män är snygga och sexiga, men jag vill inte ha sex med dem och jag känner mig inte dragen till dem.
    Enligt HBT-jouren kan sexualiteten växla, ibland hetero, ibland homo och ibland bi. Men för min egen del, tror jag att det mer handlar om att jag tidigare inte accepterat mina känslor, jag har inte velat vara annorlunda och varit rädd för vad andra ska tycka.

  • Anonym (Jag med!)
    Visa endast
    Sön 30 sep 2012 10:25 #6

    Men vilken ålder är du i? Hur lever du nu? Har du många barn? Har du berättat för din man? Jag är nyfiken med många frågor för jag är i exakt samma situation.

  • Anonym (en till)
    Visa endast
    Sön 30 sep 2012 16:13 #7

    Jag är nästan i samma situation som du, jag lever med min man sedan drygt 20 år och tre barn, två är utflugna. Är 43 år och har alltid vetat att jag attraherats av andra kvinnor. Har inte levt ut detta. Jag och min man har ett bra vardagsliv, men ett i princip obefintlit sexliv, vi attraheras inte av varandra och har egentligen aldrig gjort det.

    För mig har det funnits mycket frustration i att inte få leva ut sexuellt, min man har nog en lägre sexdrift så han har inte lidit så mycket tror jag.   

    Jag vill inte lämna min man, vårt hem och barn, men vill heller inte leva i total sextorka.  Det har tagit lång tid för mig att komma fram till vad jag ska göra, men med hjälp av en psykologkontakt har jag fått stöd i att ta tag i mitt liv.

    Idag faktistk har jag berättat för min man om att jag attraheras av kvinnor, och det gick över förväntan! Jag tror han känner sig lättad, då han har haft mycket skuldkänslor över vårt dåliga sexliv. Han var inte främmande för tanken på ett öppet förhållande, där vi får träffa andra, vilket känns helt fantastisk :)

    Så nu står en helt ny värd framför mig känns det som, vet inte hur och var jag ska kunna träffa någon som jag attraheras av och som vill ha mig, känns helt omöjligt faktiskt, men chansen och möjligheten finns ju i alla fall!       

  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 30 sep 2012 20:27 #8
    Anonym (Jag med!) skrev 2012-09-30 10:25:06 följande:
    Men vilken ålder är du i? Hur lever du nu? Har du många barn? Har du berättat för din man? Jag är nyfiken med många frågor för jag är i exakt samma situation.
    Jag är i 30 års ålder, har fler än ett barn (känns inte helt relevant att uppge antalet). Jag lever det liv som jag alltid trott att jag velat ha, man, barn, villa osv. Vi har stabil ekonomi och ett någorlunda fungerande vardagsliv.
    MEN, sexlivet fungerar inte för mig och kärlekslivet är obefintligt. Vi är som kompisar som någon gång ibland råkar hamna i säng med varandra, mest för att jag inte orkar ta hans besvikelse om jag säger nej. Han har i alla år trott att jag är näst intill asexuell, men det är jag inte, jag föredrar att ha sex med mig själv och mina fantasier än med honom. Det är inte fel på honom, han är väldigt givande i sängen men jag tänder inte på honom. Jag vill ha en kvinnas mjuka och lena kropp. Jag har även märkt att jag avskyr lukten av män, medan jag älskar kvinnors doft.

    Jag har inte berättat för min man av den enkla anledningen att jag vill komma fram till hur jag vill göra med vårt äktenskap på egen hand. Jag har kommit fram till att jag vill skiljas, men måste förbereda mig mer mentalt innan jag tar steget ut och berättar det för honom. Jag tror inte att jag kommer berätta för honom om min läggning förrän jag har en relation med en tjej. Det är viktigt för mig att få landa i mig själv när jag väl går min väg. Jag behöver också få acceptera mig själv och mina känslor helt och hållet innan jag låter mig utsättas för andras åsikter och dömande.

    Jag är livrädd för vad min familj, mina vänner och arbetskamrater ska tycka om mig när de inser vem jag är. Kommer de vilja umgås med mig? Kommer de vilja dela rum med mig om vi är på resa? Vad kommer arbetskamraterna tycka om att byta om i samma omklädningsrum som mig?
    Det är så mycket jag är rädd för, men samtidigt kan jag inte leva ett liv utan att få uppleva den äkta kärleken. Den som jag möter i mina drömmar, där jag är så lycklig och fri tillsammans med en kvinna.

    Nu blev det ett långt svar, men jag hoppas ni som är i samma sits kan få ut något av att läsa detta och jag hoppas att ni också vågar berätta mer om era känslor och tankar.   
  • Ons 3 okt 2012 12:03 #9

    Jag är inte i din situation. Jag vill bara säga lycka till med allting. Du är stark som gör det här. Tror inte dina vänner och familj kommer tycka om dig mindre, men de kanske behöver lite tid att vänja sig vid tanken :)

  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 4 okt 2012 09:49 #10
    Lyckorus skrev 2012-10-03 12:03:21 följande:
    Jag är inte i din situation. Jag vill bara säga lycka till med allting. Du är stark som gör det här. Tror inte dina vänner och familj kommer tycka om dig mindre, men de kanske behöver lite tid att vänja sig vid tanken :)
    Tack
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll