• Anonym (Nykom­ling)
    Äldre 24 Sep 12:37
    115814 visningar
    306 svar
    306
    115814

    Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

    Hej!

    Jag har desperat letat efter information och berättelser om hur det är att komma ut ur garderoben som vuxen, men det verkar vara helt omöjligt.
    Efter att ha pratat med HBT-jouren har jag förstått att det är väldigt vanligt, särskilt för kvinnor att komma ut med dessa känslor sent i livet.

    Att komma ut senare i livet ger en lite annan problematik än att komma ut som tonåring.
    Jag har haft väldigt svårt för att acceptera de här känslorna som jag förnekat under större delen av mitt liv och jag har levt med enorma skamkänslor. Jag bär på stora skuldkänslor över att vara orsaken till att min familj måste splittras, att mina barn ska leva med skilda föräldrar och att jag kommer såra min man.

    Det har tagit mig över ett år att bearbeta känslorna och acceptera det faktum att jag som tjej gillar tjejer. Jag har ännu bara kommit ut för mig själv och för en vän.

    Det skulle vara intressant att få höra era berättelser om hur era komma-ut-process gick till och var i livet ni befann er då. Det skulle även vara skönt att komma i kontakt med er andra som är på väg att ta det stora klivet ut ur garderoben och in i livet.
     

  • Svar på tråden Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna
  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 24 Sep 19:03
    #1

    Puff.

  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 27 Sep 09:40
    #2

    Verkar som att jag trots allt är mer ensam om detta än vad jag trott.

  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 29 Sep 08:22
    #5
    Anonym (Jag med!) skrev 2012-09-28 06:50:40 följande:
    Jag finns också! Berätta mer om dig själv! Alltså inte privat och så, men hur du märkte att du är lesbisk? Hur många barn du har och hur du ser på framtiden. Det vore väldigt skönt att ha någon i samma situation att bolla tankar och funderingar med.
    Ända sedan barnsben har jag varit förtjust i tjejer och spanat på dem, men då visste jag inte att man kunde vara kär i någon av sitt eget kön. Jag trodde att jag bara ville vara kompis med dem. Sen blev jag attraherad av en sångerska jag såg på TV, kunde inte slita ögonen från henne och hjärtat bankade så jag trodde det skulle hoppa ut ur bröstkorgen.

    Under sena tonåren var jag tillsammans med killar, jag var inte kär i dem utan föll för spänningen. Kändes helt fel att kyssa dem, men jag inbillade mig att det nog bara hade att göra med att jag inte var van.
    Senare gifte jag mig med en av dessa killar, blev kär i en tjej på min utbildning och senare attraherad av kvinnor som jag träffade. Men jag fortsatte att förneka.
    Under hela den här tiden har äktenskapet varit i gungning, jag har aldrig känt mig dragen till min man, aldrig varit attraherad av honom utan han har varit som en kompis för mig. Sexet har fungerat rent kroppsligt om jag fantiserat om kvinnor under tiden, men efteråt har jag oftast känt att jag svikit mig själv.

    En dag, en vacker sådan dök HON upp och för första gången i mitt liv förstod jag hur det känns att vara förälskad på RIKTIGT. Hur det känns när knäna viker sig, när hennes ansikte etsats sig fast i mitt minne, när jag inte kan koncentrera mig för hon finns i tankarna hela tiden, när jag längtar efter hennes närhet, skratt och ögon.

    Nu när jag accepterat mina känslor inser jag hur mycket jag egentligen tittat efter kvinnor. Visst jag kan tycka att män är snygga och sexiga, men jag vill inte ha sex med dem och jag känner mig inte dragen till dem.
    Enligt HBT-jouren kan sexualiteten växla, ibland hetero, ibland homo och ibland bi. Men för min egen del, tror jag att det mer handlar om att jag tidigare inte accepterat mina känslor, jag har inte velat vara annorlunda och varit rädd för vad andra ska tycka.

  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 30 Sep 20:27
    #8
    Anonym (Jag med!) skrev 2012-09-30 10:25:06 följande:
    Men vilken ålder är du i? Hur lever du nu? Har du många barn? Har du berättat för din man? Jag är nyfiken med många frågor för jag är i exakt samma situation.
    Jag är i 30 års ålder, har fler än ett barn (känns inte helt relevant att uppge antalet). Jag lever det liv som jag alltid trott att jag velat ha, man, barn, villa osv. Vi har stabil ekonomi och ett någorlunda fungerande vardagsliv.
    MEN, sexlivet fungerar inte för mig och kärlekslivet är obefintligt. Vi är som kompisar som någon gång ibland råkar hamna i säng med varandra, mest för att jag inte orkar ta hans besvikelse om jag säger nej. Han har i alla år trott att jag är näst intill asexuell, men det är jag inte, jag föredrar att ha sex med mig själv och mina fantasier än med honom. Det är inte fel på honom, han är väldigt givande i sängen men jag tänder inte på honom. Jag vill ha en kvinnas mjuka och lena kropp. Jag har även märkt att jag avskyr lukten av män, medan jag älskar kvinnors doft.

    Jag har inte berättat för min man av den enkla anledningen att jag vill komma fram till hur jag vill göra med vårt äktenskap på egen hand. Jag har kommit fram till att jag vill skiljas, men måste förbereda mig mer mentalt innan jag tar steget ut och berättar det för honom. Jag tror inte att jag kommer berätta för honom om min läggning förrän jag har en relation med en tjej. Det är viktigt för mig att få landa i mig själv när jag väl går min väg. Jag behöver också få acceptera mig själv och mina känslor helt och hållet innan jag låter mig utsättas för andras åsikter och dömande.

    Jag är livrädd för vad min familj, mina vänner och arbetskamrater ska tycka om mig när de inser vem jag är. Kommer de vilja umgås med mig? Kommer de vilja dela rum med mig om vi är på resa? Vad kommer arbetskamraterna tycka om att byta om i samma omklädningsrum som mig?
    Det är så mycket jag är rädd för, men samtidigt kan jag inte leva ett liv utan att få uppleva den äkta kärleken. Den som jag möter i mina drömmar, där jag är så lycklig och fri tillsammans med en kvinna.

    Nu blev det ett långt svar, men jag hoppas ni som är i samma sits kan få ut något av att läsa detta och jag hoppas att ni också vågar berätta mer om era känslor och tankar.   
  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 4 Oct 09:49
    #10
    Lyckorus skrev 2012-10-03 12:03:21 följande:
    Jag är inte i din situation. Jag vill bara säga lycka till med allting. Du är stark som gör det här. Tror inte dina vänner och familj kommer tycka om dig mindre, men de kanske behöver lite tid att vänja sig vid tanken :)
    Tack
  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 4 Oct 18:03
    #12
    Anonym (Jag också) skrev 2012-10-04 11:28:04 följande:
    Jag är i exakt samma situation. Mår skit just nu med massor av sorg, skuld och skamkänslor. Har man och barn och vet inte hur jag ska ta mig ur skiten. Min man vet en del men inte allt. Orkar inte skriva mer nu.
    De känslorna är fruktansvärda och har fått mig att backa i mitt beslut flera gånger. Jag har övervägt allt från att få anti-gay behandling till att bara fortsätta förneka mig själv och leva kvar i äktenskapet.
    Men drömmarna som jag har är så tydliga och känslorna i dem så underbara. Jag längtar så mycket efter den sanna kärleken att jag inte kan fortsätta låtsas nåt mer.

    När jag accepterade mina känslor, började jag må bättre och känna mig starkare. Just nu bearbetar jag det faktum att jag vill skiljas och försöker hitta ett lämpligt boende.  

    Prova ring till HBT-jouren (numret hittar du på RFSL.se), jag tyckte det var skönt att få prata med en person som också kommit ut i vuxen ålder och som levt som heterosexuell innan.
  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 12 Oct 15:51
    #16
    Anonym (lyckligt slut) skrev 2012-10-09 14:55:12 följande:
    Hej!

    Du är inte ensam, jag trodde också att jag var det Glad
    Jag är en tjej på drygt 30 år med 2 barn som har varit tillsammans med min flickvän i ett år.

    Jag var i många år tillsammans med en man, vi fick två barn och hade ett bra liv. Jag hade aldrig tänkt tanken att vara tillsammans med en tjej men är dock väldigt öppen för allt möjligt, har aldrig tyckt att det är udda eller "otrevligt" med samkönade par. Så småningom gick vi skilda vägar och jag levde ensam en längre period. Hade inga som helst planer på att träffa någon ny tills den stora kärleken ramlade in i form av en kvinna. Jag föll handlöst, men det var långt ifrån enkelt. Jag hade miljoner funderingar i huvudet, precis som du har även om jag slapp ha dåligt samvete mot barnens pappa för vi hade som sagt redan separerat. Jag började träffa den här kvinnan i hemlighet utan att någon visste om det och insåg snart att jag inte ville vara utan henne trots alla funderingar. Jag började så småningom komma ut för familjen, vänner, arbetskamrater och barnen. Alla mina farhågor har förblivit just farhågor, alla har varit positiva och gratulerat mig, den enda som hade lite svårt i början var min mamma men det gav sig snabbt. Barnen vill heller inte berätta för sina klasskompisar att jag har skaffat en flickvän men det är deras liv och deras beslut. Dom är helt ok med allt annars och gillar verkligen min flickvän. Mitt ex är glad för min skull och ingen av mina arbetskamrater har reagerat konstigt. Den enda som möjligtvis är lte mer hämmad är jag, jag tänker lite mer på hur jag ger komplimanger t.ex. för att ingen ska ta det på fel sätt. Trots alla funderingar jag har haft har jag inte ångrat en sekund att jag följde mitt hjärta.
    För mig var det helt naturligt att bli kär i en tjej. Jag har upptäckt att jag inte alls bryr mig om vilket kön personen har, det känns dock nu som om jag har hittat hem och skulle jag bli singel nu skulle jag troligen söka mig till kvinnor snarare än män.
    Ville med denna historia berätta att trots stora kval så kan resultatet bli bra.
    Lycka till och fråga gärna om du undrar något.
    Tack för din fina berättelse! Det känns så skönt att höra att det finns fler som går/gått igenom samma jobbiga process som jag är i.
    Jag upplevde också att jag föll pladask för Henne. I alla år har jag trott att jag är ett känslomässigt missfoster som inte kan bli förälskad och som bara är bitter på alla män. Så kommer hon in i mitt liv och får mig att känna alla dessa underbara känslor. För första gången i mitt liv är jag kär på riktigt.

    Jag är också rädd för att titta på kvinnor för jag är rädd att de ska se att jag är lesbisk. Jag är rädd för att bli lite utanför på arbetsplatsen, att inte arbetskamraterna ska vilja dela rum med mig när vi är på resa eller att de ska känna sig obekväma i omklädningsrummet.

    Hur gick dina tankegångar när du insåg att du var kär i en kvinna? Hur blev du säker på din sak?
  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 12 Oct 16:04
    #17
    Anonym (Blyger...) skrev 2012-10-11 10:18:03 följande:
    Hej.
    Jag känner precis som du. Jag är 38 år gift sedan länge med en man och har 4 barn och bor i en mindre stad på landet. Har vetat sen jag var liten att jag  var annorlunda på något vis har haft skuldkänslor och försökt att dölja det jag kände. Några av mina vänner har kommit ut som homosexuella medan jag förnekade det. För drygt en månad sedan träffade jag en kille som är transperson. Han öppnade ögonen på mig och fick mig att känna att jag kommit rätt. Har aldrig mått så bra i ett sällskap som jag gjorde tillsammans med hans hbtq-vänner från Stockholm. Det var som jag hittat de mina. Jag försöker berätta för min man men han tar mig inte på allvar och vägrar släppa mitt "heterosexuella" jag , som han tror sig känna mig som. Jag mår jätte bra att ha erkänt för mig själv. Men jag är rädd att såra min omgivning. Hur ska jag ta mig ur mitt förhållande med em man som säger att han älskar mig över allt annat då mina känslor finns någon helt annanstans.
    Jag känner igen det där med att försöka dölja det jag känner. Jag har alltid framstått som galen i män och när jag var liten var jag hela tiden "kär" i någon ny kille. Men jag förstod inte varför inte jag kunde känna mig knäsvag, få dålig aptit eller koncentrationssvårigheter som mina vänner hade när de var kära.

    Min bästa vän frågade mig som tonåring om jag någonsin fantiserat om tjejer, men jag sa bara "nä fy vad vidrigt, skulle aldrig kunna tänka mig ha sex med en tjej", trots att det var precis vad jag ville. Jag blev arg på mig själv när jag sneglade på bröst eller tänkte tanken att få smeka en kvinnas lena ben.

    I alla år har jag försökt förneka mig själv och mina känslor, jag har varit arg på min man för att han inte "älskar" mig, när det i själva verket är JAG som inte har känslor för honom.
    Jag är bitter för att jag i så många år gått emot mig själv, för att jag tvingat mig att vara med män trots att jag känt mig tom, ledsen och äcklad efteråt.

    Det är ett helvete att skiljas. Men ett äktenskap ska ju bestå av ömsesidiga känslor. Om du inte älskar honom, om du inte vill vara med honom så ska du inte vara det oavsett om du är lesbisk eller inte.
  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 14 Oct 20:15
    #19
    Anonym (lyckligt slut) skrev 2012-10-12 20:19:12 följande:
    Det svåra för mig är att hon som jag är kär i är gift med en man och har barn med honom, så det känns inte som att jag kan lägga in en stöt på henne. Dessutom har vi en väldigt nära arbetsrelation och den är jag mån om att inte sabba.

    Just nu är allt kaotiskt i mitt huvud, ena dagen är jag helt säker på att jag är lesbisk, nästa dag försöker jag intala mig själv att jag bara inbillar mig detta pga att äktenskapet är dåligt. Samtidigt finns det ganska tydliga tecken på att jag är lesbisk. Det är svårt att släppa fram känslor som jag förnekat och tryck undan i alla år. Men nu är längtan efter en kvinna och speciellt HON så stor att jag snart spricker. Kan inte tänka på annat.
Svar på tråden Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna