• Anonym (Nykom­ling)
    Äldre 24 Sep 12:37
    115810 visningar
    306 svar
    306
    115810

    Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

    Hej!

    Jag har desperat letat efter information och berättelser om hur det är att komma ut ur garderoben som vuxen, men det verkar vara helt omöjligt.
    Efter att ha pratat med HBT-jouren har jag förstått att det är väldigt vanligt, särskilt för kvinnor att komma ut med dessa känslor sent i livet.

    Att komma ut senare i livet ger en lite annan problematik än att komma ut som tonåring.
    Jag har haft väldigt svårt för att acceptera de här känslorna som jag förnekat under större delen av mitt liv och jag har levt med enorma skamkänslor. Jag bär på stora skuldkänslor över att vara orsaken till att min familj måste splittras, att mina barn ska leva med skilda föräldrar och att jag kommer såra min man.

    Det har tagit mig över ett år att bearbeta känslorna och acceptera det faktum att jag som tjej gillar tjejer. Jag har ännu bara kommit ut för mig själv och för en vän.

    Det skulle vara intressant att få höra era berättelser om hur era komma-ut-process gick till och var i livet ni befann er då. Det skulle även vara skönt att komma i kontakt med er andra som är på väg att ta det stora klivet ut ur garderoben och in i livet.
     

  • Svar på tråden Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna
  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 5 Nov 08:55
    #32
    Anonym (flata sen 1 år..) skrev 2012-11-04 20:31:01 följande:
    åh, men det låter ju helt fantastiskt hur du känner för tjejen och att det känns ömsesidigt

    starkt att vänta till efter jul och nyår tycker jag, svårt! men det är nog det bästa. Du får hålla oss uppdaterade här med hur det går!

    all lycka till dig, kram!

     
    Jo det känns ömsesidigt, men väldigt komplicerat mellan mig och tjejen. Hon är också gift och har barn, det finns även ytterligare saker som krånglar till det här. Men vi får väl se vad tiden har i sitt sköte Jag är bara glad över att polletten äntligen trillat ner och jag känner mig starkare än någonsin. JAG VET VEM JAG ÄR! Dessutom har jag ju nu fått svar på vissa svårigheter som jag haft i äktenskapet.

    Det känns jättesvårt att vänta två månader med att berätta för min man. Jag får väl se om jag fixar det. Kan ju hända att han tar detta bättre än jag trott med tanke på att han slipper känna att det är något fel på honom. Jag ska fundera på det här ett tag till så får jag se när det känns rät att komma ut med det.

    Tack så jättemycket för ditt stöd!
  • Äldre 5 Nov 09:02
    #33

    Kanske du kan söka samtalsstöd? Tex RFSL har en kuratirsmottagning?

  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 5 Nov 09:57
    #34
    elinaehn skrev 2012-11-05 09:02:31 följande:
    Kanske du kan söka samtalsstöd? Tex RFSL har en kuratirsmottagning?
    Har pratat i telefon med HBT-jouren. Det finns inga HBT-terapeuter där jag bor, jag får vara glad för min goda vän som orkat lyssna på allt och som stått stadigt vid min sida Min terapeut (som jag gått till i några år) har fördomar om lesbiska och har avfärdat att jag skulle vara det, eftersom jag är en helt vanlig tjej.

    Så det har tagit tid att komma underfund med detta, men nu känns allt bara så rätt. Nu behöver jag inte längre förneka eller ljuga för mig själv. Jag har inte varit med nån tjej än, men jag bara vet att det kommer bli bra. Annars så får jag bli ensam resten av mitt liv, för jag tänker aldrig mer tvinga mig själv till att ha sex med en penis.
  • Anonym (flata sen 1 år..)
    Äldre 6 Nov 09:25
    #35

    Bra där TS! fokusera på DIG och vad DU behöver och vill ha och så får din man fokusera på sig. Hans känslor och reaktioner kan du inte påverka. Och som du skriver så kanske han inte alls tar det så illa. Min sambo blev ju lättad över ett svar på varför jag inte velat vara intim med honom knappt och han kände att det inte berodde på honom. Så är det säkert för fler karlar i samma sits. 

    Tänk positivt! tänk på allt det som kommer att bli bra och hur fri du kommer känna dig. Oavsett vad som händer ller inte händer med tjejen. För du behöver skilja dig från din man oavsett, för DIN skull.

    Hoppas du slutat gå hos den där terapeuten!?

    kram! 

  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 6 Nov 09:46
    #36
    Anonym (flata sen 1 år..) skrev 2012-11-06 09:25:05 följande:
    Bra där TS! fokusera på DIG och vad DU behöver och vill ha och så får din man fokusera på sig. Hans känslor och reaktioner kan du inte påverka. Och som du skriver så kanske han inte alls tar det så illa. Min sambo blev ju lättad över ett svar på varför jag inte velat vara intim med honom knappt och han kände att det inte berodde på honom. Så är det säkert för fler karlar i samma sits. 

    Tänk positivt! tänk på allt det som kommer att bli bra och hur fri du kommer känna dig. Oavsett vad som händer ller inte händer med tjejen. För du behöver skilja dig från din man oavsett, för DIN skull.

    Hoppas du slutat gå hos den där terapeuten!?

    kram! 
    Vad det här är jobbigt! Sist jag skrev var jag så säker, så berättade jag för en till vän och hon drog upp alla anledningar till att jag inte skulle vara lesbisk och tror att jag bara är väldigt förvirrad just nu. Så snabbt gick jag från att vara 100 % säker till att vara 100 % osäker. Varför ska detta vara så svårt?!
    Jag är sjukt kär i tjejen, eller är det inbillning?

    Hur det än är, så har jag i många år dragit mig undan från min man. Jag känner mig väldigt obekväm i hans närvaro. Nu har väl relationen blivit "bättre" på så sätt att vi inte bråkar lika mycket, eller snarare jag håller tyst om sånt som jag vet leder till bråk. Efter flera års äktenskapsrådgivning så finns ändå inga känslor där. Han hade lika gärna kunnat vara en vän bara. Så det känns ju som att oavsett om jag är lesbisk eller inte så borde vi skiljas. Eller?
    Dumma hjärna som ska blanda sig in hela tiden! Varför kan jag inte bara gå på känslan?

    Hade du dessa tankar när du skulle komma ut? Hur gick din komma-ut-process till?
  • Anonym (flata sen 1 år..)
    Äldre 6 Nov 09:59
    #37

    men Åh va jobbigt!

    en del människor har så svårt för att andra känner/tänker/gör nåt annat än de själva...  Jag tror att det är naturligt att bli osäker när någon försösker övertyga en om nånting sådär! hon blev säkert rädd för att det var ovant och visste inte vad hon skulle känna eller säga. 

    Vad var det som hon menade på gjorde dig till en icke lesbisk person? 

    Ja, det låter absolut som att du inte längre ska leva med din man. Oavsett!!! 

    Vissa personer försökte liksom prata med mig om att jag hade ju inte varit med nån tjej(var bara kär) så hur skulle jag kunna veta? men då sa en vän såhär, som var så bra tycker jag. Att hon var ju helt säker på att hon gillade killar innan hon någonsin varit intim med en. Du vet. Lita på DIG! 
     
    Jag är rätt så impulsivt lagd och blir väldigt säker på min sak, sen kan det ändras drastiskt, hehe. Men jag tror att det hjälpte mig i det här. Att agera. Plus att vi haft det dåligt länge och sen har jag folk omkring mig som är väldigt stöttande och öppna i sinnet. De jag pratade med tog det bra. Fast jag pratade bara med mina närmaste i krisen, då när jag var förvirrad och inte visste vart jag skulle ta vägen. Då pratade jag bara med dom som jag visste skulle stötta och inte ifrågasätta mig. Har du sånna vänner?
     

  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 6 Nov 12:18
    #38
    Anonym (flata sen 1 år..) skrev 2012-11-06 09:59:38 följande:
    men Åh va jobbigt!

    en del människor har så svårt för att andra känner/tänker/gör nåt annat än de själva...  Jag tror att det är naturligt att bli osäker när någon försösker övertyga en om nånting sådär! hon blev säkert rädd för att det var ovant och visste inte vad hon skulle känna eller säga. 

    Vad var det som hon menade på gjorde dig till en icke lesbisk person? 

    Ja, det låter absolut som att du inte längre ska leva med din man. Oavsett!!! 

    Vissa personer försökte liksom prata med mig om att jag hade ju inte varit med nån tjej(var bara kär) så hur skulle jag kunna veta? men då sa en vän såhär, som var så bra tycker jag. Att hon var ju helt säker på att hon gillade killar innan hon någonsin varit intim med en. Du vet. Lita på DIG! 
     
    Jag är rätt så impulsivt lagd och blir väldigt säker på min sak, sen kan det ändras drastiskt, hehe. Men jag tror att det hjälpte mig i det här. Att agera. Plus att vi haft det dåligt länge och sen har jag folk omkring mig som är väldigt stöttande och öppna i sinnet. De jag pratade med tog det bra. Fast jag pratade bara med mina närmaste i krisen, då när jag var förvirrad och inte visste vart jag skulle ta vägen. Då pratade jag bara med dom som jag visste skulle stötta och inte ifrågasätta mig. Har du sånna vänner?
     
    Hon menade att jag inte varit intim med en kvinna, att jag var kär i en kille när jag var liten och att jag kanske bara råkat hamna med "fel" man.
    Jag VET att jag aldrig någonsin varit så här kär När jag drömmer om relationer med kvinnor så känns allt så rätt, jag är fri och jag lyckligare än någonsin. Hon sa att hon också blir attraherad av andra kvinnor, men det visade sig att hon tycker attraktion är att tycka någon är snygg, medan jag känner en sexuelldragningskraft till de kvinnor som jag blir attraherad av. Det känner jag INTE för snygga män.

    Min bästa vän är den bästa av alla, jag hade aldrig orkat gå igenom detta utan henne. När hon fick veta att jag var kär, ryckte hon bara på axlarna och sa att "ja men då är du väl en sån då" och log. Efter alla våra samtal så är hon helt säker på att jag är lesbisk.

    Min mamma är jätteäcklad av homosexuella, så jag är livrädd för den dan jag ska bli tvungen att berätta för henne. Får nog ta med ett par kräkpåsar åt henne då.
    Pappa är en bra personkännare och jag har alltid haft en känsla av att han kan se rakt igenom mig. Jag tror att han misstänker detta redan, och jag tror att han är mer accepterande för den här typen av känslor. Men jag vågar inte säga nåt till honom heller, inte än i alla fall. 

    Tack så jättemycket för ditt stöd!
    Kram

  • Anonym (flata sen 1 år..)
    Äldre 6 Nov 12:59
    #39

    hon menade inget illa, men det är ändå jobbigt med den typen av bemötande. Kanske trodde hon att hon kunde hjälpa dig tillbaka till det som hon tror är du.

    Jag vet också att du vet själv, lita på det!!!

    Låter bra med bästa vännen, stöd är så viktigt. Får ändå en liten känsla av att du tänker att det inte är helt normalt att vara lesbisk och att du har nån sorts skyldighet att berätta och förklara för andra? 

    Du har ingen skyldighet att vara öppen med vem du vill älska, leva med eller ha sex med. Bara för att man avviker från normen är man inget som folk har rätt att tycka och uttala sig om hur de vill. Tyvärr verkar folk tro det. 

    Berätta för de DU vill, när det känns bra för DIG. Vänta med föräldrarna tills du känner dig redo. Kanske lättare att först säga : jag har blivit kär i någon annan. Och efter en tid berätta att: jag har ett förhållande med Lina(eller vad hon heter..)  än att säga: jag har kommit på att jag är lesbisk. 

    Det sista verkar tyvärr få folk att tro att det finns tid och utrymme för dom att övertala dig/omvända dig. Vilket det inte finns.

    Du är stark, det kommer bli bra, kram!

     

  • Anonym (Nykom­ling) Trådstartaren
    Äldre 7 Nov 09:15
    #40
    Anonym (flata sen 1 år..) skrev 2012-11-06 12:59:57 följande:
    Låter bra med bästa vännen, stöd är så viktigt. Får ändå en liten känsla av att du tänker att det inte är helt normalt att vara lesbisk och att du har nån sorts skyldighet att berätta och förklara för andra? 

    Du har ingen skyldighet att vara öppen med vem du vill älska, leva med eller ha sex med. Bara för att man avviker från normen är man inget som folk har rätt att tycka och uttala sig om hur de vill. Tyvärr verkar folk tro det. 

    Berätta för de DU vill, när det känns bra för DIG. Vänta med föräldrarna tills du känner dig redo. Kanske lättare att först säga : jag har blivit kär i någon annan. Och efter en tid berätta att: jag har ett förhållande med Lina(eller vad hon heter..)  än att säga: jag har kommit på att jag är lesbisk. 

     
    Jag tycker inte det är konstigt med homo- eller bisexualitet. Men det känns som att en stor del av samhället tycker det är onormalt, äckligt och skamligt. Det är ju enklare att leva ett heteroförhållande eftersom samhället är anpassat för kärnfamiljer. Jag vill inte att folk ska tycka att min kärlek är äcklig. Jag vill inte behöva rädd för taskiga kommentarer eller hot om jag visar min kärlek öppet. Det kanske är därför jag känner att jag behöver få andra att förstå att det är precis samma kärlek som i "normala" förhållanden.

    Sen har ju jag haft mycket fördomar om homosexuella som inte alls passar in på mig, och säkert inte på särskilt många andra homosexuella heller. De fördomarna har gjort det svårt för mig att verkligen tro att mina känslor är äkta och inte nån konstig inbillning.

    Jag har också alltid framstått som en enorm killtjusare, jag slänger gärna ur mig kommentarer om jag ser en snygg manskropp. Vilket nog får andra att tveka till att jag skulle vara lesbisk. Men jag har alltid hållit tillbaka kommentarerna när jag sett en snygg tjej. Jag är väldigt öppen av mig och berättar gärna för andra om jag är kär eller om jag tycker nån är snygg. Så jag vill ju kunna säga att jag gillar tjejer lika naturligt som att säga att jag gillar killar (om jag nu hade gjort det). Män kan vara snygga och sexiga, men jag vill inte ha sex eller leva med dem.

  • Anonym (Heja dig!)
    Äldre 7 Nov 21:34
    #41

    Vet du... Att läsa den här tråden är som att läsa en spännande roman. Innerst inne vet vi alla att i ett kapitel längre fram så kommer du att vara skild och på den spännande tröskeln in till ditt nya liv med en möjlig, ny relation (med en kvinna!) runt hörnet. Det är en spännande historia att följa!

    Det spelar ingen roll vad någon kompis eller mossig (helt oacceptabelt för övrigt) terapeut tror: du vet ju att du inte tänder sexuellt på din man, du har alltid dragit dig för kontakt med det manliga könsorganet, du är förälskad i en kvinna och du fantiserar sexuellt om andra kvinnor. Ja... Andra får väl kalla det vad de vill, men helt klart är väl att du behöver undersöka hur det känns att ha intima relationer med andra kvinnor och att det verkar fel mot både dig och maken att fortsätta leva ihop. Om sedan någon annan är obekväm med att kalla dig för lesbisk eller att kombinera detta med bilden som HON hade av dig sedan tidigare, så... har väl inte det så stor betydelse egentligen.

    Gå på det som DU känner! Och åter igen: heja dig!

Svar på tråden Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna