Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, jag är ju också kär i min kollega. Jag upplever också att hennes blickar ibland säger allt och ibland ingenting. Men de få gånger som vi träffats privat så finns blickarna där hela tiden. Jag tror att vi båda försöker hålla tillbaka så mycket vi bara kan på jobbet för att vara professionella. Vi har en nära arbetsrelation och det skulle bli omöjligt att utföra arbetet ordentligt om vi gick och var tokkära hela tiden. Nu är ju inte jag helt säker på att hon är kär i mig, men jag har en stark misstanke om det

Det kan vara så att hon som du är kär i inte är helt klar över sina känslor, hon kanske inte vill ha sådana känslor för en kvinna. Det tar olika lång tid att bearbeta sånt här.
Om du älskar din man och är lycklig i det liv som du har nu så måste du ju inte agera på känslorna som du har för den här tjejen. Hade du lämnat din man om det var en annan man du var kär i?
Men det skadar inte att funderare på vad det är som gör att du vill fortsätta leva med din man. Själv har jag ju hållit fast vid min av olika rädslor.
  

Heja dig TS!

Vad skönt att ha det sagt. Önskar dig all lycka och hoppas du får din stora kärlek eller hittar kärleken på annat håll.

Tack!

Sitter i ett känslomässigt helvete just nu, alla omkring mig tar detta bra, men inte jag. Jag vill inte känna så här, jag vill bara vara som de flesta andra. Men jag får förlita mig på att när allt är bearbetat och jag verkligen landat i detta så kommer det bli så mycket bättre.

Vad skönt TS att du tagit steget och lämnat din man!

Har följt den här tråden ett tag i tysthet, känner igen mig så mycket men ändå inte. Sen jag var 13 har jag vetat att jag kan bli kär i tjejer (är nu 23). Har alltid tänkt mig själv vara bisexuell. Som 16-åring blev jag ordentligt jäkla kär för första gången. I en tjej (vi kan kalla henne J). Jag har alltid drömt om Svensson-livet med en kille så jag försökte låta bli att känna som jag gjorde. Men det blev ju inte lättare när jag fick veta att J var kär i mig också. Så vi sågs och när det bara var vi så betedde vi oss som ett par men inte bland andra. Ingen av oss var redo att "komma ut". Jag försökte träffa killar, försökte bli kär i en kille men det gick inte.

Året när jag skulle fylla arton så försökte jag komma ut till mina föräldrar, att jag var kär i en tjej.  De gick väl inte i taket direkt men de blev så BESVIKNA. Mamma blev så ledsen (och ja jag börjar gråta nu igen bara för att jag vet hur ledsen hon var...) och pappa sa ingenting som vanligt men det syntes hur besviken han var. Så därefter tog jag väl i princip tillbaka allting, sa att det bara var en fas och satsade allt krut på att försöka träffa en kille. Jag försökte sluta älska J men det gick ju bara inte! Jag tror inte ens jag är bisexuell längre, jag har aldrig njutit av sex med en kille. Jag har bara gjort det för att det är nånting som "ska" göras...

Ju mer tiden gick desto mer började jag längta efter familj. Jag träffade till slut en kille som jag intalade mig själv att jag var kär i. En kanonkille, verkligen. Efter 3 månader blev jag gravid (trots p-piller) och vi bestämde oss för att behålla. Nu är jag i 7:e månaden och vi har precis flyttat ihop för ett par veckor sedan. Och jag känner bara varje dag hur jäkla fel det här är. Jag vill härifrån. Jag träffar fortfarande J och ja, jag är otrogen. Jag kan bara inte låta bli henne. Hela min kropp skriker efter henne när hon inte är med mig.

Nu har hon börjat träffa andra också sedan jag blev gravid. Hon har gett upp att jag ska välja henne. Jag förstår henne, såklart förstår jag henne! Nyligen blev hon tillsammans med en annan. Jag har gråtit varenda ensam stund sedan dess. Hon säger själv att hon skulle lämna sin tjej direkt om hon skulle få mig och jag vet att hon menar allvar. Jag vet att det är mig hon vill ha. Jag vill bara göra slut med min sambo och gå till henne men det går ju inte! Vi flyttade ju nyss ihop och ska för helvete ha barn! 

Men jag kan inte ha det så här längre. Jag måste sluta försöka leva mitt liv som mamma och pappa vill att jag ska leva det, jag måste sluta leva mitt liv för att DOM ska vara nöjda. Det är väl jag som ska vara nöjd!?!? Det är väl JAG som ska vara lycklig? Och det är jag inte nu... Bara tanken på att J ska skaffa familj med sin nya får mig att vilja kräkas. Varje muskel i min kropp skriker av smärta av bara tanken. 

Jag måste lämna det här förhållandet. Det fungerar inte. Det är inte schysst mot min sambo heller. Men jag kan ju inte göra slut nu. Jag måste ju åtminstone vänta tills barnet är här, tills barnet är några månader så allting stabiliserat sig runt omkring det i alla fall. Men då är det ju nästa jobbiga grej, att bara få träffa sitt barn varannan vecka så småningom. Jag måste göra slut, jag har inget val. Men min sambo kommer bli förstörd, hans föräldrar kommer bli förstörda, mina föräldrar kommer bli förstörda. Hur orkar man det? Hur orkar man förstöra för så många? Jag har ju hela livet strävat efter att göra alla andra lyckliga, hur ska jag orka gå från hus till hus och göra så många människor ledsna och besvikna!? Fyfan vad jag önskar att jag var heterosexuell.

Vad långt det blev.  Jag vet inte om någon orkar läsa, men vad skönt det var att ösa ur sig allt. 

Jag orkade läsa allt Förstår precis hur jobbigt du har det. Även fast mina barn är några år gamla så är det ändå fruktansvärt svårt att välja en annan väg i livet.
Jag har också varit en sån som levt för andra, har inte vågat stå upp för mig själv och mina känslor oavsett vad det gällt. Det har varit viktigare för mig att göra andra lyckliga än att själv vara lycklig. Men när jag insåg att jag bara har detta liv så insåg jag också att jag inte kan leva ett helt liv utan att någonsin få uppleva äkta kärlek.

Det här är ett rent helvete! Trots att de som jag kommit ut för inklusive min man är helt okej med min läggning så är det fruktansvärt jobbigt. Kanske mest för att jag tvingas ge upp mina drömmar och för att jag för resten av mitt liv kommer bli tvungen att i olika situationer försvara mitt val av partner. Jag kommer inte få träffa mina barn varje dag, jag kanske inte ens får ha dem varje jul.
Men som en kompis till mig sa, det är bättre att barnen har en glad och lycklig mamma på deltid, än en deprimerad och bitter på heltid.
Så länge vi föräldrar klarar av att hålla fokus på barnen och ser till att de får ett så bra liv som möjligt så kommer de hantera en skilsmässa bra. Familjerådgivningen och socialtjänsten i din kommun kan hjälpa er att avgöra vad som blir bäst för ert barn om det är så att du bestämmer dig för att flytta.

Har du vänner som vet om din situation? Någon som kan stötta dig i det här?
Vet din sambo om det här? Ni kanske kan hitta en gemensam lösning som fungerar för er båda. Ni kanske kan fortsätta bo ihop som vänner i några år tills barnet är större. Eller så kanske det är bättre att ni separerar redan nu, då vet ju inte ert barn om något annat än det liv som han/hon fötts till. Kanske är de här känslorna du har nu övergående. Men om jag förstått det rätt så har du varit kär i samma tjej i 7 år.
Det är inte rätt mot din sambo eller J´s flickvän att ni träffas bakom deras ryggar. Då är det bättre att ni kommer ut med det här även fast det medför tuffa konsekvenser. Om ni fortsätter ljuga för dem så tar ni ju även deras möjlighet att få uppleva äkta kärlek i från dem.

Jag har jättedåligt samvete för att jag i så många år "ljugit" för min man. Men nu är det så här, jag kan inte påverka det som hänt. Jag var inte klar över mina känslor tidigare.  
Även fast det här är så jobbigt så försöker jag hålla fokus på mitt mål. Om några år när allt lagt sig så kommer jag att må så otroligt mycket bättre. Ett liv i lögner och kärlekstorka är inte ett vettigt liv.

Styrkekram till dig!

Tack för att du orkade svara! Låter som vi är rätt lika också, att hela tiden sätta andra före sig själv... Ibland kan det ju vara bra men oftast inte troligen... Så jäkla skönt att kunna prata med någon om det.  För nej, utöver J så är det ingen annan som vet om det här så jag har ingen att prata med... Min sambo anar ingenting. Även om han kanske borde göra det, för jag är varken speciellt glad eller kärleksfull. Vi har haft sex en gång totalt under graviditeten. Jag skyller på att min sexlust försvunnit fast det är ju inte sant. Jag vill bara inte ha sex med honom... Och han är en underbar kille så han säger bara att han förstår och att han väntar tills den kommer tillbaka. Vilket den inte kommer göra, jag kan idag inte ens förstå hur jag kunde ha sex med honom från början. Men som sagt, det var ju bara för att man "skulle" ha det. Jag låg bara och önskade att han skulle komma nån gång så vi kunde lägga ner...

Har tänkt att om vi separerar är det lika bra att göra det tidigt så inte barnet behöver veta om någonting annat. Tror att det skulle bli jobbigare om vi väntar några år tills barnet förstår vad som händer... 

Tror också det kommer bli ett helvete att komma ut. Tror att familj och släkt skulle acceptera rätt fort ändå, även om man får stå ut med den där besvikelsen från dom... Och det är ju det som är så svårt! Det är det jag kommer ha så svårt att stå ut med, känslan av hur besvikna jag gjort dem! Det värsta jag vet är att göra folk besvikna. Och ändå har jag kunnat leva 7 år med att göra J besviken varje dag... Konstigt. Hur har din familj och släkt reagerat? Har alla accepterat på en gång? Blev de chockade? Jag tänker liksom lite på den "äldre" generationen också, min farfar och mormor... Vad skulle dom säga? Och sen nästa sekund, varför bryr jag mig!? Det är mitt liv och jag är jag och kan de inte acceptera mig bara för att jag råkar vara kär i tjej och inte en kille då är det ju faktiskt dom det är fel på. Fast jag kan ju inte ens acceptera själv att jag inte är hetero, så varför skulle dom...?

Ja, jag har ju varit kär i samma tjej i drygt 7 år (snart 8..) så jag tvivlar väldigt starkt på att det är övergående. Jag ville tro det men jag får nog inse att det inte är det. Jag vet att vi gör så jävla fel som träffas bakom deras ryggar men ändå så kan jag inte må dåligt över det. Enda stunderna jag mår bra är ju när jag är med J... Men ja, vi måste ju göra slut med våra respektive. Men samtidigt kan jag bara inte ta det just nu när barnet snart kommer och han alldeles nyss flyttat in! 

Sen tänker jag ibland att "jag kan klara av att leva så här, bara jag får träffa J ibland" men vad är det för jävla tänk (sen är det inte ens sant eftersom jag gråter lungorna ur mig varje gång hon är hos sin flickvän...)? För det första så förstör vi ju för både min sambo och hennes flickvän och för det andra så ska väl fan inte ens kärleksliv vara någonting man ska "klara av"!? Det ska väl vara nånting man trivs med, inte klarar av... Så nej det här måste få ett slut. Frågan är ju bara hur i helvete jag ska orka med det här i flera månader till...  

Så jäkla glad för den här tråden nu. Fruktansvärt skönt att skriva av sig!!

Så sorgligt att läsa att du varit kär i någon i åtta år utan att välja henne när du har chansen.
Jag förstår att det är svårt när du skriver att du gör så mycket för andra. Men tänk såhär: Tror du att dina föräldrar, mormor och farfar verkligen kommer att vara "förstörda" över ditt val för resten av sina liv. Folk kommer över saker, de bearbetar och har väl andra saker att bry sig om än ditt val av partner? Om inte så kan de inte ha mycket till liv. Min familj och släkt accepterar mitt val och jag har haft det ganska lätt på den fronten. Men jag är heller ingen som bryr mig så mycket om vad andra tycker så det är ju lätt för mig att säga. Mamma var orolig i början, pappa sa inte så mycket. Och jag VET att pappa inte berättar för bekanta och arbetskamrater att hans dotter är gift med en tjej och att de har ett barn. Han berättar nog att han har ett barnbarn men undviker att tala om i vilken familjekonstellation jag lever. Jag hade kunnat bli upprörd över det, men jag låter det vara. Jag vet att han älskar mig, min fru och sitt barnbarn väldigt mycket. Det tror jag att din familj också kommer att göra när de ser att du är lycklig.

Jag tycker att det är en bra idé att separera när barnet är litet så att hon/han inte vet något annat.

Lycka till! 

Din beskrivning av förhållandet med din sambo låter väldigt lik min egen. Det enda jag ångrar idag är att jag inte vågade gå på min magkänsla tidigare. Men det måste finnas en mening med det med, hoppas jag.
Jag har än så länge bara berättat för vänner och så maken förstås, familjen får veta efter nyår, vill inte förstöra julhelgen för dem och i förlängningen även barnen. Vännerna som jag berättat för tycker bara att det är underbart att jag får känna hur det är att vara kär. Ju säkrare jag blivit på min läggning, desto mindre bryr jag mig om vad andra kommer tycka om det. Jag har ju insett att jag inte vill leva olycklig längre, jag har också rätt att få känna kärlek.

Om du vill skriva till mig utanför FL så kan du maila till:    modigajag@gmail.com

Ja det låter ju så självklart och enkelt när du säger det, och jag vet ju att du har rätt. Klart de kommer acceptera det. Och jag vet egentligen inte varför jag tycker det är så farligt att de blir besvikna en stund. Herregud, det har ju tagit MIG typ 10 år att förstå och börja acceptera, för jag har ju inte ens accepterat det än. Så varför skulle de bearbeta och acceptera på en sekund!? Jag måste helt enkelt komma till ro själv med att de måste också få bli ledsna och bearbeta att allt inte blev som de tänkt sig. Jag vet ju att de älskar mig och jag vet ju också att de kommer vilja träffa mitt barn så egentligen oroar jag mig i onödan. Det är just den där dåliga ovanan att aldrig göra någon besviken, alltid hålla fasaden uppe, berätta bara om saker som gått bra och saker som gör dom glada och inget annat, var den perfekta dottern, osvosv. Jag är så jävla trött på det!!Ja jag tyckte också våra situationer lät rätt lika när jag läste tråden. Skönt att du har bra och förstående vänner och maken tog det också bra vad jag förstod? Det kanske är just det också, att jag själv måste acceptera att jag faktiskt är lesbisk (det känns läskigt att bara skriva det) och inte bisexuell. Jag har inget annat val än att leva med en tjej för jag kommer aldrig någonsin att bli lycklig med en kille. Så är det bara. Hur tror du dina föräldrar kommer att reagera?

Sover inte om nätterna alls längre i princip. Skyller på att jag tänker för mycket på förlossning och bebis till sambon. Skönt att jag snart går hem från jobbet så jag slipper vara som en vandrande zombie där. Och jag kan inte låta bli att fråga J om saker jag egentligen inte vill veta. Varför frågar jag om dom har bra sex? Vad fan i helvete får jag ut av det!? Och dessutom; 1: Varför kan hon inte bara ljuga och säga nej då?? 2: Hur kan hon ha bra sex med någon annan om det nu verkligen bara är mig hon vill ha? Och vad får jag ut av att fråga om hon har känslor för sin tjej!? Och samma där; 1: Varför kan hon inte bara ljuga och säga nej då?? 2: Hur kan hon ha känslor för någon annan om det nu verkligen bara är mig hon vill ha? Hur ska jag kunna göra slut med min sambo och lämna allt och göra min släkt besviken för någon som inte ens enbart är kär i mig!? Fine att hon säger att varken sexet eller känslorna är ens i närheten av vad det är med mig men ändå. Man borde väl inte kunna ha känslor för någon annan om hon nu älskar mig så mycket som hon påstår?? Kan man det? Var ärlig mot mig, är det ens möjligt att ha känslor för någon annan än sitt påstådda livs kärlek???

Ja, absolut. Jag och min fru har varit ihop i snart femton år, och jag har varit kär i någon annan tre gånger under den här tiden. (Och då räknar jag inte "hm, hon var rolig och söt och attraktiv - hade jag inte varit gift hade jag kanske varit intresserad".) Min fru har varit kär i minst en annan, jag vet inte om det inte är fler eller om hon inte har berättat om de andra.

Men jag vet andra som inte har minsta endaste känsla för någon annan - alla andra människor är precis lika ointressanta.

Och i just ditt fall är det väl inte så konstigt om J gör sitt bästa för att skapa sig ett liv, hitta någon annan. Jag fattar att du mår skit och sitter i en jävligt taskig sits, men du är elak mot henne. Du vågar inte välja henne, men hon får inte välja någon annan heller. Du är i en annan relation, men är svartsjuk på hennes. Hur hon än gör så blir det fel. Hon kan liksom inte tillbringa sitt liv med att sitta ensam i en lägenhet och vänta på att du ska ha tid att smyga iväg från man och barn för lite diskret sex, i hopp om att du en vacker dag ska få modet/orken/viljan att lämna din man.

Jag tror att du måste bestämma dig. Antingen vill du leva med mannen och barnet, ha en okomplicerad och säkert trygg och trevlig kärnfamilj. Eller så vill du inte det, och då lämnar du honom. (Eller så lägger du korten på bordet med både honom och J - du kanske kan få båda.) Det är inte schyst mot någon av dem att hålla på som du gör.