Idag är det 18 år sedan M/S estonia sjönk och tog med sig 852 offer. Minns det fortfarande glasklart hur jag vaknade, satte igång kaffekokaren och fastnade framför tvn medan tårarna brände bakom ögonlocken. Vilken overklighetskänsla det var. Tror jag satt framför tvn hela dagen.
Vilken katastrof minns du mest?
Palmemordet minns jag tydligt, jag var fem år och hade som vanligt gått över till mamma och pappas säng under natten. Pappa hade en klockradio som gick igång och sände nyheterna när vi vaknade. Senare på dagen pratade jag och min kompis om det slängde oss i snön i olika ställningar och låtsades vara Palme som blev skjuten. Vi kopplade ju inte riktigt vad mord egentligen innebar, och vad Olof Palme egentligen var för någon. Det var bara en gubbe som var på TV ofta.
Scandinavian Star minns jag också, kanske mest för att hon blev liggandes vid hamn i grannstaden och det stod mycket i lokaltidningarna och vi var där och såg henne.
Backabranden inträffade på min 18-årsdag, och för mig var ju det en mycket större grej vilket jag hade lite dåligt samvete för. Det kändes som om jag inte hade rätt att vara glad på min födelsedag med alla rapporter i media om hur hemskt det var.
11 september hade jag haft en övning i skolan (universitetet), gick sedan till datasal och läste på Aftonbladet att ett plan kraschat. Först verkade det vara en olycka. Sedan kom rapporter om ett till. Jag gick hem och slog på tv:n och såg tornen rasa i direktsändning. Dagen efter kom jag till ett gruppmöte i skolan och alla var helt tysta, jag hälsade och började prata som vanligt tills någon väste "Vi har en tyst minut".
Kunde ju inte jag veta... Oj vad jag följde rapporterna om det sedan, satt i timtal framför text-tv och nyhetssajter.
Bomberna i Oslo, innan Utöya brakade loss, läste jag om på nätet och blev lite paff. Terrordåd i Oslo liksom? Där finns ju bara glade guttar i lusekofta som går på tur... Jepp, jag har fördomar.
Det är ju i princip bara medierapporteringen jag minns av allting annat faktiskt, Anna Lindh, Estonia, tsunamin... Fast det får man väl vara glad för iofs!
Mordet på Olof Palme. Vi skulle ha årskonferens med SSU den dagen. Svårt och smärtsamt.
Natten då Tjörnbron rasade. Fruktansvärt.
Estonia. Otroligt sorgligt..
11/9. Ofattbart
Den dagen var jag dösjuk i halsfluss, verkligen jätterisig. Jag fattade först flera dagar efteråt att det hänt.
Det som etsat sig fast mest är Palmemordet eftersom det kändes att Sverige förlorade oskulden. Hela natten spelades det sorgmusik i TV och Radio, det fanns inget annat att lyssna eller titta på. (Då var det extremt sällsynt med nattsändningar i TV)
Efter det kommer 11/9. Det gick bokstavligen kalla kårar efter ryggraden eftersom jag redan då insåg att det skulle leda till jättelika konsekvenser. Jag pluggade då och det visades i skolans alla monitorer. (Såna som fanns för info om bla tentasalar etc)
11 september, så overkligt det var att se bilderna på tv om och om igen.
Men gud, Utöya såklart! (Ligger för nära i tid kanske, jag letade längre bak i minnet).
Känner mig lite ensam om att minnas Kursk, är det verkligen ingen annan som gör det? Iof berörde den ju inte Sverige som så, men det är nog ändå det som känns värst för mig av nån orsak. Får ångest av att tänka på hur det måste ha varit för stackarna i ubåten och dess anhöriga..
9/11
Utöya
..kommer jag nog ihåg mest.