Den där eviga sömnfrågan...

Hej!

Jag har lite frågor och funderingar kring det här med vår 13 månaders' sömn. Jag vet att jag är långt ifrån ensam i frågan men kan ändå inte sluta tänka på om man gör något fel som man missat..

Vår dotter, som i övrigt är frisk och glad (för det mesta) om dagarna har mer eller mindre aldrig sovit bra. När hon var som minst hade hon kolik, därefter sov hon bättre i någon månad runt 4 månaders ålder, dock fortfarande inte hela natten för att runt 5 månaders hamna i någon utvecklingsfas där hon ammades hela natten igenom med varje/varannan timme. Jag väntade på att detta skulle gå över men runt 8 månader började jag tänka att det kanske var just nattamningen som var problemet. Hon har aldrig tagit flaska/välling/napp så hon använde väl mig och jag var för trött för att orka ta fajten. Runt 10 månader bestämde jag mig för att sluta amma helt då hon åt bra och använde mig mest som napp men upplever ändå att hon vaknar ofta till eller gråter till i sömnen. Som ni förstår så har jag utvecklat ngn sorts ångest kring hennes sömn så jag har själv fått sömnstörning i och med detta. Fast hon inte vaknar av att hon skriker till så ligger jag och lyssnar på henne och väntar på om hon ska vakna eller inte. Och tyvärr har jag svårt att somna om. Detta varje natt, sen hon föddes tar kål på mig. Visst får jag 'sova ut' lördagmorgnar men det räcker inte för hela veckan. 

Jag lägger henne i hennes säng för natten i vårt rum men när hon vaknar mellan 01-04 tar jag henne till stora sängen så vi får sova lite till. Slutligen går hon upp mellan 05.30-07.00.
Gör man något fel? Ska hon sova i eget rum? Ska man ta fajten mitt i natten och tvinga henne gallskrikandes somna om i hennes säng?