Jag har träffat världens finaste kille, men jag blir inte kär..

36 som läst men ingen som svarat.. är det med andra ord ingen som hade fortsatt träffas om ni känt som mig?

Hur lång tid tar det för dom flesta att bli kära? Bara för att han blev kär nästan direkt, men inte jag, så behöver det kanske inte betyda att han är fel för mig .. hoppas det i alla fall.

Vilken jobbig situation! Du är kanske kär nu, och inte de andra två gångerna? Nej men, måste det heta kär. Du tycker om honom och han dig, känslor känns inte alltid likadant. Om det känns bra med honom så ska du stanna! Vad säger ditt hjärta?

Hur känner du när ni är ifrån varandra? Saknar du honom ens?

Jag får intrycket av att du egentligen hade behövt ta lite tid att bearbeta separationen från barnens pappa. Du verkar lite känslomässigt avslagen och mitt inne i en omställning. Så har jag också varit ibland när det har hänt mycket, men det har blivit bättre sen när allt har kommit på plats.

Tror du att du kan be om en paus för att landa lite i ditt nya liv? Att känna känslomässig press gör ingen nytta alls.

Tänker du på honom, saknar du honom, får du ett leende på läpparna när du ser hans namn på telefonen?

Men det är väl inte så konstigt att du är förvirrad? Du har precis flyttat isär med barnens pappa, de har säkert reagerat på det. Allt sådant tar mycket kraft och man sörjer. Även om du inte skulle sörja ert gamla förhållande så sörjer man ofta drömmen om vad man ville ha, drömmen om en kärnfamilj, man sörjer att inte få träffa sina barn, inte få fira alla högtider med sitt barn. Att mitt i den processen träffa en ny tror jag ofta gör att man inte blir sådär himlastormande. Jag träffade min pojkvän 8 månader efter att jag och mitt barns pappa flyttat isär och även då var det svårt och jag hade mycket som var obearbetat. Först nu då jag träffat min pojkvän 1 år börjar jag känna mig stabil igen och älskar min pojkvän som har stått ut med mig genom allt som hänt. Vad jag vill säga? Var med den här mannen om det känns bra, men försök att hålla barnen utanför såhär i början. De har säkert fullt upp med sina känslor kring att mamma och pappa inte lever ihop längre...

Jag har varit där du är känslomässigt sett, men beslutade mig för att ge det en ärlig chans då jag visste att skulle jag avsluta vår relation skulle jag ångra mig resten av mitt liv. Har träffat många människor genom åren och denne man är verkligen one of a kind. 

Vi träffades kort efter att jag gjort slut med mitt ex, jag ville bara ha en casual relation av flera anledningar vilket han var införstådd med. Ett par månader passerade och relationen fortlöpte, vilket inte alls var "enligt plan". Ganska tidigt kom han fram till att han var kär i mig. Ca 5 månader in i relationen kom jag fram till att jag nog var kär i honom också, men denna känsla började sedan vackla men då hade jag redan sagt  till honom att jo, visst var jag kär.... Men började som sagt efter detta känna osäkerhet kring mina känslor. Kände precis som du - är det rätt att fortsätta när jag inte har lika starka känslor som han har? Försökte också se det utifrån hans perspektiv - om han nu var så kär som han påstod, hade han velat att jag verkligen försökte trots att jag varit osäker en längre tid? Jag kom fram till att jag trodde att han skulle vilja att jag försökte så mycket jag bara kunde, och utifrån detta resonemang tillsammans med att jag - som sagt - visste att jag skulle ångra mig om jag avslutade det hela, beslutade jag mig för att jag var skyldig oss båda att ge det mer tid för mina känslor att kunna utvecklas.

Idag har vi träffats i snart ett år, men nej - denna kärlek är inte omvälvande, eldig, intensivt passionerad. Jag har haft det där förr, jag vet vad det är och hur det känns. Istället är denna kärlek något helt annat, men en som är otroligt innerlig. Vi är fortfarande nyförälskade, kanske just för att min förälske dröjde? Den smög sig in, utan explosivitet som förr men den har istället tålmodigt sökt upp varenda cell i min kropp som vissa dagar känns som att den ska svämma över av all den kärlek jag känner gentemot honom och hela hans person. Ingen människa har tidigare gjort ett sådant intryck på mig, och jag känner bara mer kärlek för var dag som går. Idag kan jag också ärligt säga att så mycket kärlek jag känner för honom, har jag aldrig känt för en annan människa förr.

Well, det var min historia det och mitt resonemang som ledde fram till beslutet att ge känslorna en ärlig chans att få utvecklas. Det du kan förlora på att ge det tid är just bara det, tid. Han sätter förvisso sina känslor på spel, men å andra sidan - går det som för mig och min kärlek finns det enormt mycket att vinna. Lycka till! 

Jag tycker det låter som du är kär.  Alla förälskelser är inte lika varann. Vem säger att det var "rätt" att känna som du gjorde dom andra gångerna. Tänk inte så mycket. NJUT!

Jag tycker att det låter helt underbat! Jag tror inte att man skall bry sig så mycket om vad andra säger, om hur det skall kännas. Du säger ju själv att listan på alla hans bra egensaper bara växter, det tycker jag låter som att detta är en kärlek som växer fram. När jag separerade från mina barns pappa för några år sedan så blev jag helt plötslig kär i honom igen, fick tillbaka mina känslor men jag vet idag att det var inte kärlekskänslor det var trygghetskänslor och kanske lite rädslan av bli själv. Det kan ju vara något sådant som du också går igenom nu?

Vet inte om denna tråden har dött ut eller om jag ens skriver i rätt tråd... men jag har precis tagit mig ut ur ett långt och jobbigt förhållande, och har en 5 månaders dotter med exet... 
Har nu börjat träffa en underbar tjej, som jag redan har blivit kär i, jag berättade det för henne och hon berätta att hon inte känner så för mig ännu och sen fortsatte hon att förklara att hon tycker om mig enormt mycket och vill vara med mig... Vi har träffat 3 gånger under några timmar och nu senast spenderat en helg tillsammans...

Kan det vara så för vissa personer att det tar lite tid för dem att bli kär?

För mig så händer det nästan direkt... så när hon berätta att hon inte är kär i mig ännu, så naturligtvis blev jag både rädd och ledsen för att jag verkligen vill vara med henne...  

""Den nya killen tycker om mig så extremt mycket, han är helt såld från första stund säger han och han tror stenhårt på att det var ödet att vi träffades."

Varningssklockorna ringer. Killar som blir kära fort är inget att ha. 

Vet du vad, ts, allt du skriver låter som du är kär. Pirr i kroppen och allt.
Men du är inte tonåring längre och du har barn som du troligtvis lägger mycket känslor på. Mer sansad, inte himlastormade redo att släppa allt och följa honom till världens ände .... förstår du skillnaden? Du har annat ansvar nu, inte bara dig själv att tänka på vilket gör att du kan vara lite mognare. Det är bra att skynda långsamt, tro på dina känslor.

Jag tror att om han tycker riktigt riktigt mycket om dig så skulle han gå med på en paus på en månad eller fler. Du måste få landa och hitta dig själv. Få ordning på dig själv och dina rutiner. Har han letat i flera år och hittat rätt så skall väl några månader inte spela så stor roll. Flytta nu inte ihop så fort, sätt minst ett år att bo själv.

Jag tror att det är många här som inte riktigt förstår vad kärlek är. Vara kär o förälskad brukar innebära starka känslor, intensivitet, svartsjuka, drama men de håller inte länge dessa relationer. Är det sådant man vill ha, fine. Jaga det.

Vill man ha nåt mer långvarigt, så förstår alla att man inte går runt och är kär i 10-15 års tid, utan kärleken blir djupare och man respetektar varandra och en starkare vänskap. Vill man ha det, jaga det.

Hej Ts, hur har det gått? Är nyfiken :)

Jag känner igen mig lite i det du skriver, är också separerad och har barn. Har varit tillsammans med min pojkvän i ca 6 månader. Har inte heller den där stormande förälskelsen som jag känt i tidigare förhållanden. Men jag vill vara med honom hela tiden, blir glad så fort han ringer eller skickar meddelande. Som några skrivit i tråden är det väl så att kärlek kan se olika ut. Men har varit lite förvirrad och tänkt "borde det kännas på något annat sätt?" Men denna relationen känns lugnare än andra tidigare relationer, vi har inte bråttom och tror att om vi ger det lite mer tid har vi en mycket tryggare grund för ett långt förhållande.

Gammal tråd men svarar ändå. Kanske är du aromantisk? Det innebär att man inte känner romantiska känslor och inte blir kär.