Tänker oavbrutet på att äta

lax, fetaost och pesto är verkligen mums! 
brukar alltid använda Creco´s fetaost (men den heter typ wernerssons nu eller nåt)
och brukar göra "pesto" själv med färsk basilika, persilja, citronpeppar, italiensk salladskrydda och citronsaft 

jo, stöd är jätte viktigt och det är verkligen bra att han hjälper dig :)

min sambo är sådär när det gäller just maten.. han förstår inte riktigt problemen och viker sig totalt om jag tjatar lite.. men ett par kodord har vi som till 90% funkar för att stoppa mig från att hetsäta massa 

och det är "Baby" (skrev även baby på handleden förut, så jag kunde dra upp den i affären och tänka på vad jag skulle köpa/äta) "G" (som i Gravid) "GB gräddglass" (Gravid-Barn, gräddglass = mamma)

fan borde skriva det på handleden igen! så slipper jag och sambon tjafsa om det
för bara jag ser det så tar viljan att få barn över viljan att äta skit..     

nu är jag ju ensam massa också och handlar själv och då måste jag ha något som hjälper mig att motstå att köpa massa skit 

fan borde finnas en hjälplinje för sånt här! 
så man kunde ringa någon och få hjälp när man står där vid godishyllan och bara vill plocka på sig ett par extra stora påsar gott och blandat..    

förresten så hade jag en jätte konstig dröm precis när vi hade flyttat hit

jag var i ett stort kök och skulle göra en gigantisk pannkaka!
typ en meter i diameter men den gick alltid sönder när jag skulle vända den   
samtidigt skulle jag göra hallonsorbé, men den blev antingen för hård eller för rinnig
och dessutom skulle jag göra vindruvsgelé men den ville aldrig stelna

jag gjorde om och gjorde om 

och hela tiden var det någon som petade mig i ryggen och sa att jag gjorde fel, att jag var värdelös som inte ens kunde göra en simpel pannkaka
det gjorde verkligen ont och gjorde mig jätte stressad!

när jag vaknade så rabblade jag receptet för pannkaka i huvudet och funderade på vad fasen jag gjorde fel med gelén!?  

antar att drömmen inte handlar om pannkaka och de men vad fasen betyder den då?

länge sen jag hade en sån verklig dröm som jag dessutom kom ihåg dagen efter.. annars så brukar jag mest bara tänka på mat innan jag somnar och precis när jag vaknar men då är jag iaf halvt vid medvetande, nu verkligen drömde jag   

Tess: jag levde i elva år med en man som höll på ugnefär så som någon i din dröm med dig... Fick mig att känna mig sämst av alla.

Då började också min ätstörning. Du har inte gått igenom något som du inte har bearbetat? Eller något som fick all den här ångesten till mat att börja?

vet inte..

har förut gått i samtalsterapi i 2år pga. mina problem med min mamma och en syster.. och dåliga relationer med vänner, avsaknad av en riktig pappa, mina halvsyskons situation, övergrepp, våldtäkt m.m... 

men sen blev jag så pass bättre och mådde så bra att jag skulle försöka klara mig utan samtalsterapi i ett år (jag och min psykolog kom överens om det)
det var nästan 2år sen nu   

har inte pratat med någon om maten, det har liksom kommit i bakgrunden när dom andra problemen varit akuta 

det tidigaste problemen jag kan minnas med min mat var att jag matvägrade när jag var runt 4-5år

min mamma eller hennes kille la upp maten, jag var hungrig, åt lite men sen tog det stopp och jag vägrade äta, jag var fortfarande hungrig men kunde/ville inte äta..  min mammas kille tvingade mig att sitta kvar tills jag ätit upp, vilket jag aldrig gjorde, så jag fick sitta vid matbordet i flera timmar..
dom försökte med att jag skulle lägga upp själv så dom inte la upp för mycket, men jag la upp jätte mycket och vägrade sen äta.. 
jag gick ofta till sängs hungrig pga. det.. ibland smög mamma till mig en macka eller chokladbit när jag äntligen fick gå från bordet..   

så höll jag på i flera år

jag tror att det berodde på att min mamma och pappa gjorde slut precis då, och att min mamma blev tillsammans med nya killen innan hon ens gjorde slut med pappa! och nya kille var då min "nya pappa" enligt mamma.. och gu vad jag kämpade med att kalla han det! gick aldrig..
från att ha varit pappas lilla flicka så var min pappa nu helt frånvarande och det fanns en ny "pappa" i mitt liv..
sen träffade jag bara pappa på lov och varannan jul.. han var en främling för mig tills jag var ca. 15-16år då jag själv försökte skapa en relation till honom..  
 
antar att jag var förvirrad och frustrerad och tog ut det på maten.. har sett det där "matmissbrukarna" på 4an och fyfan vad jag känner igen mig! 

borde väl söka hjälp igen.. men nu när vi flyttat omkring så har det vart svårt
vet inte ens vad jag ska söka.. vanlig samtalsterapi passar verkligen mig, men via vad? ätstörningsklinik? vuxen psyk? vårdcentralen? privat?
har ju så mycket olika saker att prata om..

förut så hade jag även en mailkompis
vi hade haft ungefär samma uppväxt och berättade saker för varandra och gav varandra nya perspektiv, det var verkligen hjälpsamt!
men hon fick fullt upp med vardagslivet så vi slutade med det efter ca. 6månader.
hon var det första som fick mig att inse att mina matvanor inte var normala 

Tess, var bor du? på många ställen finns Overeaters Anoymous (OA) som håller möten. Det är som AA och man får en stödperson man kan ringa till när det känns jobbigt och man håller på att fatta dåliga beslut. Eller om man har ångest om måste få prata med någon som vet hur det är. Kanske kan vara något? Jag gick på ett sånt möte en gång och det var bra! Sen är jag urusel på att hålla mig till något så jag gick inte dit igen. Det låg på söder långt åt helskotta dessutom så det tog lång tid att åka dit. Nu med barn och hundar går det inte. Men om du inte har så mycket att göra vore det kanske perfekt? Tycker också att du ska skaffa en samtalskontakt igen. Och prata mer om maten den här gången. Ingen idé att tro att man ska kunna lösa alla problem själv.

Det som blev vändpunkten för mig (för jag är ljusår bättre nu än när jag hetsåt och kräktes fem gånger om dagen) blev när jag träffade min man. Hade olyckliga relationer innan, men nu blev jag lycklig och det enda kruxet var ätstörningen. Så då VILLE jag verkligen mer än någonsin bli av med den. Får inte alls samma ångest längre när jag överätit, behöver inte kräkas längre. Det hjälper att jag vet att han tycker precis lika mycket om mig även om jag går upp i vikt. Jag behöver inte vara lika smal hela tiden för att tycka att jag är okej. Det är alltså mycket bättre nu, men inte bra.

Prissans, mysigt med kväll på egen hand! jag skulle nog unna mig en liten noga beräknad påse godis efter maten. Jag tycker det hjälper att bestämma att man på fredag eller lördag kväll får äta motsvarande 100 g choklad. Blir HELT fixerad om jag har totalförbud. Drömmer då ofta om att jag hetsäter enorma mängder sötsaker och vaknar med sjuka lättnadskänslor över att det inte var sant. Vill inte vara så besatt, vill ju bara vara vanlig. (När det gäller ätande, inte i andra lägen. =))     

Maten brukar ju hänga ihop med/ om man gått igenom något annat. Det låter ju som om du har gjort det Tess.

Jag går i kbt efter seperationen med min exman men min psykolog koncentrerar sig inte alls på maten. Hon menar att när jag börjar må bättre så tror hon att maten blir bättre. Som om jag straffar mig när jag mår dåligt.

Idag är allt sug kvar sen igår o så vet jag ju att sambon är borta så jag kan tjuväta massor utan att någon får reda på det! Men det ska jag inte!

Sex förresten? Det har man i soffan när barnen sover. Hunden tittar intresserat på.  Eftersom det är en smula osexigt upplägg blir det inte så ofta. Men desto mer kel. Fast det blir ju inte lika bra motion...

Tror att jag läste att sex bara kapar 70 kcal, ungefär som ett litet äpple. Så det är nog överskattat som motion, men jävligt trevligt på en rad andra sätt förstås. 

Sedan (stor respekt för ditt framgångsrika arbete med dina ätstörningar) så tycker inte jag att det låter så värst illa att sänka ett par Ambrosiakakor i veckan. Du är inte överviktig och lever efter vad jag förstår på nyttig kost i övrigt. Dessutom såg jag igår att du är en hejare på utfall, samt att du väl har väldigt små barn? nog sjutton kan du trycka ganska massa Ambrosia helt utan dåligt samvete.  

Sicken vänlig själ! =) Ja, om det bara var ambrosiakakorna (mmmmm) som var problemet skulle jag inte bekymra mig. Det är de ständiga tankarna. Oj, vad ointressant det är i mitt huvud. Andra människor intresserar sig för omvärlden, aktuella händelser och allt möjligt. Jag tänker på goda saker att äta. Och på att jag inte borde äta dessa goda saker. Samma tankar maler runt runt i ett föga aptitretande kvarnhjul.

Men nog ska jag bränna 70 kcal i soffan ikväll!  

Nåja. Jag menar inte att förringa de problem du upplever dig ha, men jag har läst ganska många inlägg av dig som jag tycker med all önskvärd tydlighet att du tänker på långt många fler och viktigare saker än bara mat och ätande. 

Jag är övertygad om att du har ett mycket gott huvud och att dina tankar kring ätande säkert också skulle minska av sig självt om du tillät dig att tro på det.

Men soffplanen är förstås bra. Ge hunden ett tuggben innan du kör i gång.