Anonym (kräkfobiker) skrev 2012-11-20 05:36:20 följande:
Hej, Det är så oerhört befriande att läsa att det finns andra har samma problem.
Jag har haft min fobi så länge jag kan minnas. Kräkhändelsen med vuxna som kräks är mitt första barndomsminne och det sitter helt fastpräntat i mitt medvetande och har orsakat mig mardrömmar genom hela livet. Samma mardröm att jag sitter fast i bilen och att det kommer en vuxen man och är vit i ansiktet som om att han ska kräkas. Och är jag minsta orolig för något, att jag ska resa eller en fest (kräkrisker) då drömmer jag alltid att jag är fastspänd i olika orgier av människor som kräks. Det är som labyrinter, spökhus med kräkande människor. Fruktansvärt.
Fobin har lett till att jag har haft problem med att åka buss, X2000, flyg, båt (det gör jag aldrig) och bil med andra människor. I alla de lägena är jag helt nojig, är noga med att jag sitter nära en utgång, har fullständig kontroll över alla människor runtikting för att se om de är det minsta bleka, harkliga eller hostiga (dvs. risk att kräkas). Jag har haft svårt att gå på krogen. Hemma hos människor har jag alltid vetat var alla dörrar är, så att jag inte sitter för nära en innerdörr, ifall någon skulle gå förbi och råka kräkas. Jag har alltid vetat var alla toaletter är, för det är dit människor som mår illa går. Och då måste jag veta hur jag kan fly, var ytterdörrar och andra möjliga "flyktvägar" är för att jag inte ska bli fast mellan toaletten och den som kräks och inte kan fly.
Det finns åtskilliga exempel på hur detta har begränsat mig i min vardag. Att jag varit rädd för barn, att bli gravid, att röka (bra i och för sig). Aldrig kunnat vara stöd åt en berusad eller sjuk vän. Det har styrt mitt yrkesval, att jobba inom vårdyrken har varit helt otänkbart, trots att det skulle ha passat mig bättre än de karriärval jag valde.
Idag är jag 40 år. När jag var 15 år testade jag KBT och fick titta tillsammans med en psykolog under tre timmar försöka ta mig igenom en film om en man som kräktes (5 min). Det kunde säkert ha hjälpt om jag fick lite praktisk övning efter det, men det är svårt att öva sin kräkfobi. Däremot är den lätt att odla sin rädsla, eftersom det trots allt relativt sällan ändå sker. Dvs. de potentiella hoten finns överallt.
Men nu har något hänt. För två månader sedan träffade jag en ny man. Den rätta mannen. Och då försvann detta. Jag förstår att det låter märkligt. För bra för att vara sant. Men när jag träffade honom så blev jag helt lugn inombords. Jag hade hittat "hem". Och nu två månader senare händer det. Min 8-åring får magsjuka hemma hos honom. Och jag blev inte rädd, jag fick inte hjärtklappning. Jag flydde inte. Jag var helt lugn och hjälpte henne, tröstade henne och satt på sängkanten osv. Jag som aldrig någonsin torkat eller varit i närheten av kräks tidigare.
Och nu tre dagar senare har 10-åringen för första gången (!) fått sin första magsjuka. I två timmar har han nu kräkts galla och jag har varit med. Det är helt magiskt. Det är ett helt nytt liv som öppnar sig för mig.
Jag är så djupt lycklig över detta. Det är en stor sten som jag burit på i hela mitt liv och som påverkat mitt liv varje dag. Och nu har jag själv tagit tillbaka makten i mitt liv. Mäktigt.
Grattis! Va skönt för dig att du fixar detta nu.=)
. Blir faktiskt väldigt avundsjuk. jag har också hemsk kräkfobi.
Mina barn har jag dock ändå alltid tagit hand om, jag dricker whisky och käkar vitpepparkorn. Och för mig har det hjälp. En gång hade vi inget hemma så jag fick ta koskenkorva men det hjälpte inte.
Jag har försökt analysera varför jag är så rädd för detta men jag vet faktiskt inte. Jag kan knappt resa bort, hemifrån utan att ligga på natten med panikångest för jag är så rädd för att ha blivit smittad. Så tack Ts för att du tog upp detta och Tack ni andra som svarat. Skönt att veta att man inte är ensam om eländet. Och att vi tänker ganska lika i vårt sätt att försöka förhindra att bli sjuka...
