Ni som förlorat ert barn, när blev ni gravida igen?

Jag förlorade min flicka i magen och tänkte att ett nytt barn ska inte födas bara för att ersätta henne. Jag ville läka först.
Jag vet att det är väldigt ovanligt att tänka och göra så, de allra flesta vill fylla den tomma famnen så fort som möjligt. Vad som är rätt eller fel är upp till var och en.

Beklagar din förlust.

Du är inte  alls dum som har dessa tankar.Vi förlorade våran son i v38 för lite mer än en månad sedan nu.Å tankar på att skaffa syskon till honom kom väldigt snabbt.Så vi ska försöka snart igen.Väntar på att avslaget ska sluta å att mensen ska komma tillbaka först bara.  massa kramar till dig!!!!

Tack, känns bra att veta att jag inte är dum i huvudet. Jag får så dåligt samvete över mina tankar. Det känns som hela världen tycker man är sinnessjuk som ens kan tänka på nya bebisar... Herregud :´(

Jo förstår hur du menar med vad folk ska tycka och tänka.Har också haft dessa tankar.Men jag tror inte man ska bry sig om andras åsikter ang detta.För dom som inte har förlorat sitt barn kan nog inte sätta sig in i situationen och hur man faktiskt känner.

Vi förlorade vår son i graviditetsvecka 32 fär en månad sedan nu. Jag vill bara bli gravid igen, NU! Men dessvärre är inte mensen tillbaka än och dessutom tog jag rödahundvaccin nyligen vilket gör att jag måste vänta minst en månad innan vi försöker igen. Men tankarna du har tror jag absolut inte är fel, vi är fler med dig om detta... 

Jag förlorade min dotter i v38+ i magen. Hon föddes 22maj 2012. Hennes småsyskon beräknas födas 15maj 2013. Jag blev gravid ganska fort.
Finns inga rätt eller fel. Bara vad ni känner och hur ni vill göra. Min graviditet ger mig väldigt blandade känslor. Samtidigt som jag är glad har jag ångest. Denna graviditeten skulle ju inte finnas om hon levt. Men samtidigt lever hon ju inte och då vill jag ha ett syskon.
Sorgen ser jag som delad i två. Den stora stora sorgen efter Olivia. Den sorgen kommer jag alltid bära med mig. Sen den lilla lilla sorgen efter en levande bebis. Det är den jag kan görs något åt.

Lycka till hur ni än väljer att göra

Jag skulle vilja påstå att du är helt normal! Det är klart att inte det förlorade barnet går att ersätta. Men längtan efter barn blir ännu större när du mister ett. Det tog över 10 år innan jag blev gravid första gången och vår dotter blev då bara 7 dagar gammal, hon var helt frisk när hon föddes, men för tidigt och komplikationer tillstötte. Det tog 9 månader innan jag blev gravid igen, den graviditeten slutade i vecka 11. Sen fick jag reda på av två oberoende läkare att jag aldrig skulle få fler barn, men ytterligare 9 månader senare var jag gravid igen. Idag är vår dotter 3,5 år gammal och jag över 41 när hon föddes. Med min historia finns det hopp för alla.

Vi tvingades att avbryta grav i vecka 19 då våran prins fått acrani...
jag var nog ganska kluven för å ena sidan ville jag gå ner i vikt innan nästa barn och åt andra sidan ville jag ju inget annat än att ha det där barnet och ett syskon till våran 2 åriga kille.
det gick kanske 3-4 månader så kunde jag inte vänta mer...jag såg hur storebror växte för fort och ville så hemskt gärna ha en till så nu 8 månader sen vi förlorade Elliot är jag gravid i vecka 17 och jag har jätte svårt att slappna av och njuta av att jag är gravid igen...

innan vi blev gravida och ända upp till vecka 7 var jag inte rädd för att bli gravid, jag var inte rädd att föda ett dött barn igen, tills första ultraljudet....jag brottas med tanken på att nånting är fel varenda dag, trots flera ultraljud och bra med stöd så kan jag omöjligt släppa tanken om att något är fel, jag inbillar mig att allt ska bli lättare efter vecka 19 men en del av mig kommer nog inte va lugn förrns ungen är ute.

usch det blev rörigt det här tror jag men jag vill väl säga att du verkligen inte är dum som har den tanken, förstår precis men man kanske ska va beredd på att när man uppnått det där målet att bli gravid så ändras kanske tankarna igen

för för min del var nog tiden innan vi blev gravida igen ett sätt att hålla mig fokuserad på något annat, även om jag sörjde elliot under tiden och gör fortfarande så blev det ett mål, att skaffa det där syskonet som vi så gärna ville ha. Och när det väl satt och strecken visade att vi var gravida så sprang nog många känslor ikapp mig

ja som sagt ganska rörigt...men det är jag i ett nötskal. 

Vi miste malte i maj 2009, i april 2010 var lille ville här. världens finaste lillebror. Han har aldrig ersatt Malte på det sättet men det var mycket lättare att leva under graviditeteten för mig och veta att vi hade någonting att förhoppningsvis se fram emot. Det var en hemsk andra graviditet (psykisk) men jag tror att det varit hemskare och tommare för oss utan att bli gravida så snabbt igen. Man måste känna efter själv. Jag fick allt jag ville under graviditet nr 2. Vi fick hur många ultraljud och kontroller som helst. samtal med kurator under hela tiden.

Känner precis som du att jag vill bli gravid så fort som möjligt. Vi avbröt graviditeten i v 21 pga ett allvarligt hjärtfel på vår lilla bebis. Vill inte på något sätt ersätta honom. Handlar inte om det utan om den där längtan efter barn som man har haft så länge och som nu har grusats.

Vi förlorade vår son under förlossningen 12 feb 2012 (skulderdystoci) och jag tänkte direkt när vi kom hem att jag måste ha en bebis, jag måste bli gravid igen! Min man var dock inte redo. Det dröjde till juni månad innan han ville försöka igen. Efter han sa att han var redo tog det nästan 3 månader och så var jag gravid igen, 7,5 månad efter vi förlorade vår son. Inget konstigt alls att känna att man vill ha det man förlorade fast man inte på nåt vis försöker ersätta det barn man inte har hos sig.

Jag saknar min son vareviga dag men längtar efter hans syskon lika mycket.  Jag har blivit väldigt bra bemött av vården i denna graviditet med all min oro som har varit. Får gå på hur många kontroller jag vill osv.

Lycka till med allting! Jag hoppas ni snart blir gravida igen och får ert efterlängtade barn