Ni som avlivat er hund - sorgen

Min bäste vän fick cancer i mjälten och blev mer och mer trött.
Han opererades och fick tre extra månader som pigg, sedan blev han sämre igen.
Mot slutet visade han också att han inte orkade mer och tittade på oss som om han sade gör någonting!!!!!
Och så brummade han.
Jag var väldigt ledsen under två års tid , nu känns det ok men jag tänker på honom ofta.
Han blev elva år.

hej!!

för en vecka sen så avlivades vår hund, hon blev 8år.

hon blev sjuk och slutade äta så hon fick flytta hem till min mamma som kan mer om hundar och skulle försöka se om hon kunde göra nått, sen tog min mamma henne till veterinären för kolla hur mycket hon vägde då vägde hon 25kilo och normalt är 38/40kilo, och så märkte dom att hon hade cancerknuter,

jag tänker på henne varje dag och mår jätte dåligt över detta, men sen kan det va mina hormoner som spelar spratt just nu när jag är gravid. jag tror dock att min hund har det bättre nu och slipper må dåligt.

sen 2001 dog min första berner. hon dog i hemmet. och hon blev 5år

hon blev sjuk och vi la mycket pengar för försöka få henne frisk men organ efter organ la av och till slut orkade inte hjärtat mer. det visade sig senare på prover att hon hade drabbats av borellia.

hon såg ut som en anorexi hund innan hon dog, men såg ut som hon började bli bättre.

Nu har jag bara min papillon kvar och hon är snart 11år och vi tror hon bara har ett år kvar då hon fått en massa tumörer men tänker inte opera bort dom då hon annars är frisk och pigg så låter vi det vara.

Jag hade en schäfer/rottweiler korsning, tog henne när hon var 8 mån. Av många anledningar var vi tvungna att lämna henne åter till hennes förra ägare när hon var ca 1½ år. Hon spenderade ca 3 mån hos dessa, varpå hon var väldigt stressad, slagrädd osv. Det enda hon gjorde i veckors tid när jag var i skolan (mamma var hemma), var att ligga i min säng. När man var ute med henne var hon rädd för helt normala saker, soptunnor och liknande. Hon var totalt förstörd, min fina hund ! Hon var den som räddade mig i svåra stunder, gav mig fina minnen och vi uppträdde i freestyle på diverse tillställningar. Från att vara vältränad på alla dess sätt, till att bli så förstörd psykiskt...
Varje dag som gick skärde det i mitt hjärta av att se henne så stressad och sönder, hon var inte sig själv..

Vi fick några fina veckor till, jag la all min energi på henne och såg till att hennes få sista veckor blev fina, och jag har mycket fina minnen från våra få år tillsammans. Hon blev bara 2 ½ år. När vi avlivade henne så såg man i blicken att hon fick ro, hennes blick var som förut. Det kändes rätt mot henne, innan vi tog bort henne tog vi hem hundterpeuter eller hur de nu stavas. Men de sa att det aldrig skulle gått att få tillbaka lugnet hos henne. Min morfar begravde sen henne på ett gärde, jag vet att hon hade gillat att springa där.
Varje gång jag åker förbi (min morfar bor bredvid riksvägen så vi åker där regelbundet), så säger jag att jag älskar henne, ofta får jag rysningar och ibland så känns det som att hon sover i min säng. Låter jätte konstigt, men de andra hundarna jag har nu lägger sig inte där då, inte i närheten. Så jag tror bombsäkert att hon är här hos mig ibland.

Hon är för mig, den vackraste ängeln i himlen, jag känner att de var rätt beslut att låta henne vandra vidare, även om jag hade förväntat mig många år med henne. Många av våra mål hann vi i alla fall uppfylla och hon tog mycket plats i mitt hjärta, den lämnar hon aldrig. Klart man alltid saknar henne, gråter fortfarande för henne då och då. Nu är det mer än 2 år sen hon somnade in och nu har hon sällskap av sin fina son där uppe som led av svår magkatarr och det fanns inget som kunde hjälpa honom heller. Sonens pappa bor hos mig fortfarande så det blir till slut en komplett familj, men de hoppas jag dröjer många år till !!

Om min fina vän, sa veterinären när vi avlivade henne att hade det obducerat henne så hade organen varit lika slitna som på en 13-14 år gammal hund.. Sönder stressad...

Sorgen får ta den tid det tar, alltid väldigt jobbigt att ta bort ett djur. När man kommit en bit in i sorgen så kan man tänka på alla fina minnen och stunder som det gav en, och inte minst erfarenhet.

Vår hund blev 13 år gammal. I slutet hörde han dåligt och hade lite problem med bakbenen och eftersom han alltid var väldigt tyst så tappade han rösten. Men han tyckte om att leva, tills den dagen han berättade för pappa att ''nej, nu vill jag inte mer.'' Vi avlivade honom nästa dag. Han somnade in efter första sprutan (han fick två).

Jag kollar fortfarande efter honom i hallen, ändå är det två år sen han gick bort. Jag tänker på honom när jag äter köttbullar, för han älskade det. Vi alla älskade den hunden...

Jag bearbetade genom att köpa en ny hund. Då slipper man städa bort alla hundsaker. Fortfarande tassar på golvet och päls i soffan.

Nä, livet utan hund klarade jag knappt av mellan vår förra dog och vår nya kom hit.

Jag saknar vår förra hund jättemycket. Han var bäst och ingen kan ta hand plats.

Men tomheten blev mindre med en annan här.

Min springer spanieltik fick tumör i tarmen och måste avlivas för två år sedan (sista september). Hon blev nio år och inte hade jag haft en aning om att jag skulle sörja henne så djupt. Hon var min första och enda hund. Ska inte ha någon hund mer utan har nu skaffat en liten katt

Avlivade min hund för en månad sedan. Han var då 3 år gammal.
Han hade problem med mycket och efter ett års tids springande till olika veterinärer för undersökningar och hans fysiska problem började påverka psyket beslutade vi oss för att han skulle få somna in.
Känns fruktansvärt men jag är helt säker på att det var rätt beslut och det känns på så vis ändå bra.

Vår underbara "schottis" är snart 10 år, och som blandras finns det ju lite besvär, speciellt när de kommer upp i åldern. Hon har opererat bort livmodern och har atros i lederna, men är ändå pigg å glad. Men sover alllt mera.

Jag bävar inför den dagen då hon måste lämna oss. Hon är min sons "storasyster" och bästa vän. Var skengravid när jag väntade honom.