Jag är 17 år och planerar att skaffa barn nu. Bor med min sambo och studerar.
Anledningen är att jag vill ha barn innan jag helt enkelt ska fortsätta med alla vidare studier, jag har väntat tills vi fått våran större lägenhet och anser nu att det är en bra tid för oss.
Vad tycker ni om saken?
Kör på säger jag inget fel i de.
Om ni vill ha barn och vet att ni klarar av de så varför ska man vänta.
Du kommer förmodligen inse, precis som 95% av alla andra som skaffar barn vid den åldern, om några år att det var på tok för tidigt. Men är man 17 år så vet man ju precis allt om allt.
Jag tycker att man skall kunna stå på egna ben och vara självförsörjande om man planerar att skaffa barn, inte vara beroende av en annans inkomst. Om man däremot blir med barn oplanerat (ja, sådant händer, även mycket välupplysta mig och över 30) då får man ta det som det kommer.
Jag tycker du är för ung, men jag önskar dig all lycka.
No comments. Visst - de kan gå fine - MEN nog skulle de ju vara bra med utbildning först. Min dotter som e 18 har haft enorm babyfeber i över ett år nu (har som tur ingen kille) men inser själv att skolan först, har dock bara ett år kvar så e lite rädd att om den rätte dyker upp så.... Men hennes val som sagt, hon vet att JAG inte börjar sköta o jag tror hon e rätt realist i saken pga hon skött mycket sin pappas 3 småttingar.
Lite dumt att ta på sig ett sånt stort ansvar innan man ens blivit myndig... Och så blir du förmodligen ensamstående eftersom man sällan är tillsammans med den kille men hade som tonåring.
Tips! Skaffa utbildning, jobb och sparpengar först.
/En som fick första barnet när jag var 18 år.
Jag har haft en annan tråd här på FL om att jag också är bonusmamma. Så det där med att faktiskt ta ansvar har jag inget problem med.
Tycker det är intressant att höra andras åsikter, hittills har jag bara fått negativa kommentarer kring detta (då menar jag irl)
Min mamma fick mig och min bror när hon va 17 & 19.
Idag när jag väntar eget barn så känner jag att jag är glad för det för mamma är pigg och glad fortfarande och kan vara en perfekt mormor.
MEN man ska inte sticka understolen om att det har varit svårt under min uppväxt, jag har aldrig haft det bästa eller det nyaste. ( ska kanske tillägga att mina föräldrar gjorde slut när jag va ett halvår)
Mamma har även sagt att hon ångrar aldrig oss på något sätt. Men hade hon vetat hade hon väntat några år. Just på grund av mig och min bror skulle kunna ha det bättre