• Anonym (Förvi­rrad)
    Äldre 9 Nov 12:33
    1736 visningar
    5 svar
    5
    1736

    Ensamma barn på natten

    Hej

    Jag är en ensamstående heltidsarbetande mamma med 2 barn på 7 och 10 år. Ibland är livet tufft. Har gått igenom mycket de sista åren som gjort att jag hamnat i en djup depression som jag nu är påväg ur. Men periodvis är det jobbigt med två barn på heltid med allt vad det innebär, barnen är hos sin pappa varannan helg. Där emellan har jag det fulla ansvaret då övriga anhöriga bor på annan ort. Nu har pappan till barnen föreslagit att den älsta på 10 år ska flytta till honom för att min vardag ska bli lättare. Jag tycker dock att hon är för liten för att sova ensam på natten och själv ta sig upp och göra sig klar för att ta sig till skolan på morgonen. Han tycker inte att det är något problen eftersom sambon åker först vid 21.30 och då sover barnet. Pappan anser att hon klarar detta då det bara handlar om 2-3 nätter i veckan och vissa veckor kanske barnet inte alls behöver vara ensam hemma. Både pappan och sambon arbetar 5 mil bort och kan inte ta sig från jobbet om någonting skulle hända. Barnet måste även byta skola då vi bor i olika kommuner.  Jag vill igentligen inte sära på barnen över huvud taget även om de ibladn är som hund och katt. Hemma är det den yngre som är den "stökiga" och det är med den yngre jag skulle vilja ha någon form av stöd. Vad ska jag göra vill inte sära på dem och vill absolut inte att en 10 åring ska sova ensam men skulle samtidigt behöva ha lite form av egen tid någon gång, får ju inte detta heller om den älsta flyttar och andra barnet bor kvar. Den älsta säger själv att hon inte vill flytta innan åk 6 då det ändå är dags att byta skola. Snälla lite råd och tipps tack.

  • Svar på tråden Ensamma barn på natten
  • Anonym (Förvi­rrad) Trådstartaren
    Äldre 15 Nov 16:40
    #1

    Får man någon synpunkt på detta av experten eller finns den inte kvar? Skulle vilja få någon respons

  • Anonym (Förvi­rrad) Trådstartaren
    Äldre 21 Nov 19:56
    #2

    Finns det någon psykolog i detta forum???????????

  • Äldre 22 Nov 20:57
    #3

    Hej
    Jag är ledsen att du inte fått omedelbar hjälp med din fråga, men här kommer mina tankar om din situation.
    Jag håller med dig helt om att en 10-åring är alldeles för liten för att sova ensam och gå till skolan själv på morgonen. Det är dessutom en stor förändring att flytta till pappa med ny skola och nya kompisar.
    Om skälet skulle vara att du har svårt att orka med allt ansvar tror jag att det är bättre med någon form av kontaktfamilj för båda flickorna på den ort där du bor. Detta bör kunna ordnas genom Socialtjänsten. Då kan du få
    lite egen tid och lite distans till din tuffa vardag.
    Det kanske också kan tänkas att pappan har flickorna lite mer än varannan helg utan att de för den skull flyttar dit.
    Har du själv fått någon hjälp att ta dig ur din depression? Om inte tycker jag att du ska unna dig en sån kontakt. Det kan också underlätta din tillvaro.
    Med vänlig hälsning.
    Margit Ekenbark 

  • Anonym (Förvi­rrad) Trådstartaren
    Äldre 26 Nov 12:32
    #4

    Tack

    Känns bra att dina tankar kring detta stämmer med mina, har lite kontakt med råd och stöd i kommunen där vi försökt få till ett möte där pappan är med men han är inte så intresserad, har även tagit upp med pappan om stödperson till barnen men då blev han vansinnig och sa att då tar han barnen. Han tycker att jag är vrång som inte vill ta emot den hjälp han vill ge med att stora flickan ska flytta till honom och säger att jag är envis och att jag kommer att krypa mig blodig innan jag taremot hjälp. Och ja det kommer jag att göra om alternativet är att sära på barnen och att tjejen ska sova ensam nattetid. Till saken hör ochså att hans sambo själv har två barn som är fosterhemsplacerade pga att hon inte klarar av att ta hand om dem, ska hon då klara av att ta hand om mitt barn och ha ansvaret för att hon sover när hon åker till jobbet. Nu har det dock lättat lite igen och livet rullar på utan allt för stora konflikter. Är dock lite orolig för stora tjejen då hon uttryckt tankar om att inte vilja leva, om detta var i ilska och frusturation vet jag inte men vi har talat om det och jag har föreslagit kontakt med stödverksamhet till barn som har föräldrar som mår psykiskt dåligt samt till barn med skilda föräldrar, eller att ta kontakt med skolpsykologen som hon haft kontakt med tidigare men inget av detta vill hon. Har även berättat för henne om arv när det gäller psykisk ohälsa och förklarat för henne att både jag, mormor, moster och kusin mått dåligt och att det finns hjälp att få och att om hon mår dåligt är hon inte ensam. Har även sagt att det är ok och ta kontakt med skolpsykolog eller skolsköterska utan att berätta detta för mig. Men också sagt att jag förväntar mig att tex skolpsykologen kallar mig till ett möte om hon uttrycker sådana tankar så att vi alla får prata om det tillsammans.

    JA det blev ett långt inlägg till men det är skönt att bara få skriva av sig lite, men som sagt trotts detta så flyter vardagen på ganska bra nu och jag hoppas att min dotter efter vårat samtal vågar tala med mig eller någon annan om hon behöver det.

  • Äldre 28 Nov 12:40
    #5

    Hej!
    Så skönt att det är lite lugnare nu. När det gäller din flickas funderingar på om det är värt att leva eller inte låter det som om du har gjort ett bra arbete och visat henne på de möjligheter som finns.
    Det enda jag tror att du kan lägga till är att det är vanligt att barn i den här åldern har sådana funderingar, utan att de behöver finnas psykisk sjukdom i släkten eller att det skulle vara ett tecken på det.
    Prata gärna lite med henne själv om detta utan att krångla till det för mycket. Fråga om det känns bättre nästa dag, eller om det är något särskilt hon undrar över. Dvs uppmärksamma det och bry dig, men gör ingen stor sak av det, så kommer säkert de funderingarna att avta.
    Med vänlig hälsning.
    Margit Ekenbark 

Svar på tråden Ensamma barn på natten