Liten men stor

Har två barn varav ett barn som man alltid häpnas över. Ett barn som ligger långt före kunskapsmässigt, emotionellt och kroppsligt. Vårt barn kom in i puberteten strax efter 18 mån ålder, har fått bromsmedicin (inplantat i intramuskelärt var 12,e v) sedan 3.3 års ålder. Humöret har blivit bättre men vi märker direkt då det är 4-2v kvar innan nästa dos då det knappt går att ha vårt barn mellan fyra väggar. Vårt barn lyssnar inte på oss alls, är uppkäftig om allt och ingenting, ljuger, är allmänt sur och tvär för att i nästa stund gråta floder om minsta lilla sak.

Hur ska vi göra för att hjälpa vårt barn med alla dessa känslor/hormoner som är i omlopp? Sedan vårt barn flyttades tre klasser upp i skolan i höstas fungerar det mycket bättre hemma, men långt ifrån lugnt. Vårt barn tycker åtminstone skolan är rolig, utmanade och lärorik vilket känns bra. På så vis har utbrotten på hemma plan minskat.
Att ta bort datorn, lördagsgodis och dyligt för att vårt barn inte har skött sig hjälper inte , vi får bara till svar "jag bryr mig inte". Hur ska vi göra för att få vårt barn att förstå att beteendet inte är accepterat?

Om vi gör något extra roligt någon gång hela familjen så räcker det med att komma innanför dörren hemma så är kaoset igång, det är inte roligt, samma sak efter att lördagsgodiset är uppätet då är det som att öronen är försvunna och alla dumheter kommer på en och samma gång =(. Då känns det hopplöst och meningslöst att hitta på roliga saker då man får kaos tillbaka.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-11-23 13:52
Ser att jag glömde skriva att vårt barn nu är 6.3 år, därav rubriken liten men stor.

Hej!
Det är verkligen lätt att förstå att det blir jobbigt när flera utvecklingsfaser så att säga travas ovanpå varandra. Att vara 6 år känslomässigt med allt vad det innebär av trots, egenvilja, självständighetsbehov och litenhet, trygghetssökande och närhetsbehov och samtidigt flera år längre fram i sin intellektuella utveckling. Att umgås med barn som känslomässigt ligger flera år före samtidigt som din son är likvärdig med dem intellektuellt.
Det kanske inte är så konstigt att han rasar ihop innanför hemmets dörrar där han kan slappna av och vara sig själv.
Detta måste också vara motsägelsefullt och svårhanterat för er föräldrar. Men eftersom er son verkar få sin intellektuella stimulans tillgodosedd i skolan och är nöjd med det kanske ni ska inrikta hela ert fokus på att skapa den känslomässigt avspända miljö som han kanske inte får någon annanstans än hos er. Han behöver få vara liten och till och med lite bråkig för att klara sig så bra som han gör när han är i skolan. Sätt gränser omkring honom, ge honom lugn och värna samtidigt om er vuxenmiljö.
Jag är medveten om att detta inte är så lätt att efterleva, men försök hjälpa honom med det han faktiskt inte själv förstår att han behöver, den känslomässiga tryggheten. Ta egen hjälp från BUP om det känns övermäktigt, för det är viktigt att ni mår bra när ni ska hantera honom.
Lycka till!
Margit Ekenbark

Liten men stor

INNEHÅLL