Vår anknytning till barnet

Jag känner helt klart igen mig i det du skriver. Jag trodde min enfald att jag skulle vara en av dem, kärlek vid första ögonkastet, men det tog tid. Nu är det definitivt helt annorlunda, en underbar känsla!

Va jobbigt!!! De är ju värsta mardörmmen att inte känna kärlek direkt, skönt att de känns bra nu!!! Jag som väntar är så klart rädd för o känna så, men de kanske löser sig för de mesta?!?

Hör också till dem som fått kämpa för att få anknytningen till ett av mina barn att funka. I vårt fall försvårades anknytningen förmodligen av den extremt nära relation våra barn(tvillingar) haft till varandra under de knappt 3,5 år som de växte upp innan de kom till oss, det tog mycket tid och kraft att jobba på att komma in i deras gemenskap. Men samtidigt kan jag inte direkt säga att jag inte kände kärlek till mina barn från första början, för det gjorde jag även om den rätta relationen inte fanns där. Kan hålla med om att det är jobbigt att bara höra en massa solskenshistorier när man är mitt uppe i detta.

Sara Nilssons bok om anknytning i adoptivfamiljen tar upp denna frågan och jag läste den innan lillasyster kom till oss.
Det var en svår tid för mig under hämtresan för hon var så avvaktande men tack vare den boken fick jag redskap för HUR jag skulle göra för att få god kontakt med henne. Då har jag ändå jobbat med barn i 15 år och har ett biologiskt barn på åtta år.

Det arbetet fortsatte jag m hemma oxå. Men dotterns anknytning till pappan kom inte lika långt förrän jag började jobba efter 10 månader hemma. Dottern är hemma m mormor två dagar i veckan och de andra dagarna är jag hemma. Så fort pappa är hemma vill dottern bli matad av henne.

Anknytningen mellan dottern och det äldre barnet tog 7 månader innan hon bemödade sig att tilltala syskonet m namn. Tack o lov förstod inte det äldre barnet trots att dottern kunde ALLA andras namn så som grannar släktingar o äldre barnets kamrater.

På morgonen ropar hon nu först på pappa sen på syskonet och sist på mig! Härligt faktiskt. Känns bra att hon inte ska börja på förskolan förrän om ett halvår.

Anknytningen mellan mig och det äldre barnet tog ett par år tror jag. Pga barnets sjukdomshistoria tror jag. Jag var mest sjuksköterska o vårdare de första åren och gick in i en depression vid femårsdagen. Läkarna sa redan vid ettårskontrollen att jag kommer att få en efterreaktion och ATT jag fick.

Nu är inte min dotter adopterad, men jag känner igen det där med att inte känna kärlek vid första ögonkastet. När dottern precis kommit ut och låg på mitt bröst kände jag mig väldigt förvirrad. Jag undrade för mig själv var den där bebisen kom ifrån (jag svisste självklart att jag precis fött fram henne, men ändå). Den första månaden var jag extremt känslig pga hormoner, och kände mest att jag bara lånat hem henne och snart skulle lämna tillbaka henne. Men sen växte kärleken fram undan för undan. Hon är nu snart tio månader och jag älskar henne, hon är mitt allt, jag skulle göra vad som helst för henne. Tycker det borde pratas mer öppet om att inte alla känner ögonblicklig kärlek till sitt barn (oavsett om det är biologiskt eller adopterat) och att det för vissa växer fram med tiden istället.

Jag är medveten om att jag skiver under adoptionsforum utan att ha adopterade barn men jag kände så igen mig.
Så många berättelser man hör om den enorma kärleken som bara strömmar fram så fort man får se sitt nyfödda barn. Pytt. Så har jag aldrig känt. Inte med något av mina tre barn.

Jag har tittat på dem och varit oerhört glad för att dem är här nu, haft en stark vilja att hjälpa dem och skydda dem men den oerhörda kärleken.. Nej den har växt fram långsamt.

Jag tänker att jag säkert varit mycket mer oförberedd på detta då det enligt min vetskap ingår i utbildningen inför en adoption att prata om anknytning. Det borde ingå i alla föräldrautbildningar kan jag tycka.

Med mina två äldsta barn så kan jag ungefär säga att de var omkring 8-10 månader innan det sådär alldeles knöt sig i magen av lycka och kärlek.
Med min yngste som är prematurbarn och som vi tillbringade många många veckor på neo och andra avdelningar då han blev allvarligt sjuk ofta pga sitt dåliga immunförsvar så tog det ännu längre tid. Vi hade liksom så fullt upp med att han skulle överleva att det andra fick vänta.

Jag har haft turen att ha kloka vänner omkring mig som jag har kunnat vända mig till och som till viss del även har varit där själva.

Hittade denna tråd när jag surfade runt på fl.

Känner så igen mig i era historier! Vi har haft våra små i snart 8 månader och det är först nu som jag börjar känna nån slags ankytning till dem. Jag drabbades av depression när de först kom till oss men sakta, sakta börjar jag kommar ur den. Tankar som jag hade var "de är inte mina barn" och "Varför kallar ni mig för mamma? Vem försöker ni lura här??". De tydde sig till mig och min man väldigt snabbt. Kanske hade det varit bättre om de tagit sin tid också, vad vet jag?

Nej, känner ännu inte 100% mammakärlek till dem än men jag är väldigt mån om dem och är glad att vi har dem. Oftast. För ett liv utan barn...nej, det vill jag inte ha!

  

          

Roligt att det blivit lite tankar kring detta. Det var en tanke med att jag gjorde ett inlägg från början.  Att våga prata om det som inte tas upp så ofta

Visst hade jag förberetts via föräldrautbildning och all kunskap jag har sedan tidigare utbildning och jobb. Men det är en helt annan sak när man står där själv. Trots att jag visste att jag också hade en normal reaktion var det så jobbigt med alla andra bloggar och adoptivföräldra-vänner som hade känslan där som en smäck. Jag hade läst böcker om anknytning och var förberedd. Ändå kan inget förbereda en på att känslorna inte sitter där omedelbart. Det ska bara vara så i alla adoptionssagor. Det är så lätt att slå ner på sig själv och misströsta i detta läget. Särskilt som många av oss på grund av utlandsresan är avskiljda från det naturliga nätverket under en kortare eller längre tid.

Just nu har jag/ maken en nyanländ syskonansökan i landet! Förhoppningsvis får vi syskon efter årsskiftet någon gång!

Vet du, jag blev alldeles varm när jag läste om er syskonansökan! Stort lycka till!

Ja, man klandrar sig själv och undrar vad man gör för "fel" när man inte känner som man "borde". Men jag undrar om alla som känner direkt kärlek till barnet verkligen menar det eller om de säger så för att de är rädda för vad som annars sägs om dem? Jag vet inte. Många känner säkert kärlek på en gång men jag undrar ändå. När man själv varit den som inte gjorde det...eller nu kanske det blev grötigt. 

Jag ska äntligen få samtalsterapi av en expert inom adoption och reda ut mina känslor, även om jag känner att jag gjort mycket jobb själv och mha min man och familj/vänner. Kan nu säga till barnen att jag älskar dem. För nu vågar jag känna lite mer och då och då känner jag att de verkligen är mina. Tjejen satt sig i mitt knä igår helt sonika och sa bestämt: "Du är min mamma!!!". Då smälte jag

Du har rätt, man kan känna sig hur förberedd som helst inför adoptionen men verkligheten kan vara en helt annan. Jag var så nojig innan då vi hört så mkt negativt angående anknytningen ex, att det kan ta över ett år eller mer innan barnet accepterar sina nya föräldrar och allt som kan hända tills anknytningen finns där. Men INGENSTANS togs det upp om föräldrarnas anknytning till barnet, att det också kan ta himlans lång tid...Våra barn accepterade oss inom ett par veckor, och jag hade jättesvårt att ta åt mig när de sa mamma till mig. Vem är det???Inte är det då jag....
Men som sagt, det blir bättre.

Hur gick det med anknytningen mellan ditt barn och er?