Försöka igen efter MA :/

Beklagar ditt MA.. Vet hur jobbigt det känns.. Jag har ingen sjukdom eller så alls som gjort det svårt för mig att bli gravid.. Hur som helst, jag blev gravid på första försöket. I v 10 skulle vi på läkarkontroll o göra vul.. Något som i min kommun erbjuds alla förstagångsmammor.. Vi gick dit superglada, jag tog ut kontanter för att kunna köpa bilderna från ultraljudet.. Läkaren konstaterade att min livmoder vuxit som den skulle o så vidare, men när han skulle göra vul så hittade han inget foster.. Det fanns inget.. Allt annat fanns, men inget foster.. Min värld rasade.. Läkaren sa att jag ju kanske räknat fel på veckorna, men jag var säker., det var kört.. Men fick inga tabletter för att framkalla missfallet.. Vi skulle vänta 2 veckor.. Han sa att det bog kommer att hinna komma ut själv.. Under dessa 2 veckor mådde jag otroligt dåligt.. Jag hatade min kropp som lurat mig. Hatade att se, känna, bli påminnd om magen.. Slog o tryckte på magen.. Ingen verkade förstå.. Efter 2 veckor fick jag tabletter.. Stoppade in dom o väntade.. Hade så obt så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.. Först 2 dagar senare kom allt ut.. En klump stor som en citron.. Ingen verkade förstå... Sen började försöken på nytt.. Varje gång jag fick nens kändes som ett slag i magen.. En vän berättade att hon var gravid.. Ytterligare ett slag i magen.. Mer mens.. Inget funkade.. Fick brev hem från mvc.."välkommen på föräldrakurs".. Dom hade glömt ta bort mig när jag fick missfall.. Mådde dåligt.. Blev påminnd.. Till slut, på femte försöket, lyckades vi igen.. Det får ju betraktas som att det gick relativt fort, men det var en evighet när man var mitt i det.. Graviditeten gick o jag blödde mest hela tiden, men allt var bra.. Var orolig hela tiden.. Blundade o grät på alla ultraljud.. Men det gick bra. Fick en dotter.. Och hon är värd allt.. Skulle gå igenom allt flera gånger om om det behövdes.. Jag hoppas du kommer känna samma en dag när ni lyckats igen.. Vägen dit kan kännas lång o tuff, men din kropp har visat att den kan bli gravid.. Hoppas det går bra för er!

Hej! 
Åh, jag känner igen mig i det du beskriver med att kroppen lurar en och så. Ush, så jävla hemskt.

Men vad underbart att ni ändå fick en dotter! Jag längtar sönder mig. Jag har ångest och är väl mer eller mindre konstant ledsen (även om jag inte visar det) för att det inte gick hela vägen för oss. Och att se alla vänner med sina barn är döden - som att nån skjuter mig ungefär..

Jag får helt enkelt hålla tummarna och se om jag slipper mens om ca 2 veckor! 

Hej!
Jag blev gravid på andra försöket, tog sig i början på juni, plussade 20juni. Mådde hur bra som helst, ont i brösten och trött, men annars inget alls!
I början på juli fick jag ett par droppar blod i trosorna och började googla om det. Stod överallt att det var ingen fara, snarare väldigt vanligt att man blöder under de första 12v..
 
i början på aug började jag få ont i rygg och vänster skinka, trodde det var fogarna..  På tisdagen så
började jag blöda, ons kom det lite klumpar. Torsdagen ringde vi till KK och fick tid direkt. Jag såg direkt på
skärmen att det fanns ett foster men det såg alldeles för outvecklat ut..
Visade sig att fostret/embryot hade dött i v 6-7, dvs troligen när jag fått blödningen. Men kroppen reagerade inte förrän jag var i 12v :(
På torsdagskvällen så kom allt ut, störtblödde i typ en timme, fick byta binda var 10e minut.
Hela augusti mådde jag allmänt dåligt och vi bråkade massor hemma.

I sept fick jag första ÄL, men vi missade den pga jag trodde jag hade ÄL några dagar tidigare..
I okt var sambon bortrest när jag hade ÄL.
I nov trodde jag att jag hade ÄL den 22/11 pga ÄLsmärta, men sen fick jag ÄL-flytningar den 29/11..  Hade dock räknat med ÄL kring 24-25/11.
Så nu räknar jag med att det inte tog sig i nov, utan vi får köra igen i december och då tänker jag använda mig
av ÄL-stickor!

Min kropp har ändrat sig vid ÄL sen MA. Innan jag blev gravid så märkte jag endast av ÄL via flytningarna. Nu har jag haft molvärk+hugg på ena sidan och yrsel under ÄL... 

Går varje dag och tänker att jag skulle ha ringt när jag fick de där dropparna blod i början på juli.. Då hade jag inte gått en hel månad och trott att jag var gravid.. Eller hade jag varit mer uppmärksam hade jag märkt att alla gravidsymtom försvunnit...
Men samtidigt är jag glad över att vi faktiskt blev gravida, då vet vi att vi funkar bägge två och att vi funkar ihop oxå!

Kram till er!

Känner igen det där med "foglossningsvärk" - trodde också jag hade det! Kunde knappt stå eller gå. 
Ush, jag fattar inte varför kroppen ska "lura" en att man fortfarande har ett fullt friskt foster där i magen.
Jag var jättestor, alla frågade om det inte var tvillingar eftersom det märktes så tydligt såpass fort.

Nu hoppas jag att jag har prickat in min ÄL och att det ger resultat. Har inte haft några vidare symtom på det, förutom lite mer acne typ. Annars får jag väl vänta tills nästa helt enkelt, och kämpa på!

Kram på dig med! 

Ändå känns det bättre nu tycker jag..   Att man liksom lärt sig nåt. Jag vet att jag nästa gång ska ta
ev blödningar på allvar. Lyssna på kroppen mer oxå, att inte tro man är lycklig lottad som inte känner
av graviditeten nåt :/

Jag tror inte vi prickade Äl denna gång, verkar som jag blev lurad av kroppen och trodde det var ÄL 22/11 när den i själva verket var 29/11...
Så nu räknar jag dagarna till den 20/12 när jag ska börja testa med ÄL-stickor!  

Får jag också vara med? Fick mf i v.14 för två månader sen och fick skrapas. Hela händelsen blev väldigt dramatiskt och oerhört jobbig. Fick mens igen 30 dagar efter mf och skrapning och väntar nu på nästa som är sen sedan några dagar.. Om det nu ska gå lika många dagar mellan som sist? Testade igår och fick negativt, testade dock ej på morgonurinen.. Tankarna snurrar!!

Ja, jag kommer vara supernoga nästa gång - minsta lilla tecken ska kollas upp! Kan hända jag är nojjig, men jag kommer göra _allt_ för att slippa gå fyra veckor med ett dött foster. Hoppas MVC kan ta det seriöst också och verkligen göra nogranna kontroller och ha stenkoll på allting så jag slipper gå igenom detta igen!

Bubbas, klart du får! Min mens har varit ganska så exakt med dagarna efter mitt MA - tänk om du har positivt test snart!? Håller tummarna för dig! 

Vad ska man göra för att klara av situationen egentligen tror ni? I mitt fall gick det sådär. Drog igång en svår depression, och det ena med det andra. Ville mest ligga i sängen och inte gå upp, inte göra någonting. Kunde knappt träffa min storasysters barn utan att bli påmind. Nu har jag ju visserligen klarat det, nåt så när. Jag är ju här idag. Men tänk om det händer igen? Jag är jätteorolig. Jag kommer inte våga lita på något förrens jag håller mitt barn, nästa gång. Men tänk om? Vad _fan_ ska man göra? Hur ska man klara av att gå igenom det en gång till? 

Det jobbigaste för oss var att våra bästa vänner väntade barn, fick en pojke i oktober.. Så hon satt och klagade över hur jobbigt det var, hur ont vissa sparkar gjorde osv.. Och jag ville skrika till henne att hon skulle vara nöjd för det och jag skulle kunna göra vad som helst för att få ont av en spark från en bebis! 

Men jag tänker som E Maria, allt det här är värt det om man bara får ett barn. Vi brukar säga att fostret som inte ville stanna kvar var liksom inte vårat barn. Hade kroppen inte avslutat det själv så kanske vi hade fått ett barn som inte levde länge efter förlossning osv. Vi försöker tänka att kroppen gjorde det som den tyckte var bäst.
Även om det känns jättejobbigt!

En barndomsvän till mig gick igenom 4 missfall under knappt 2år, varav ett MA. Och nu har hon en sååå söt 6-mån flicka! Hon sa att sista graviditeten så oroade hon sig varje dag, till vecka 25. Sen tänkte hon att för varje vecka som går nu så ökar chansen att bebisen överlever även om den skulle tvingas förlösas tidigare.     

Vi har nog gått vidare så gott det går nu, även om man tänker på det nästan varje dag. Men jag kommer vara livrädd den dagen jag får ett plus igen, och varje gång man går på toa kolla extra noga i trosan så det inte är nåt blod där!   Skulle man få illamående så skulle jag vara SÅÅÅ glad för det :) 

Det var lika med mig. Fick veta att det avstannat i v.10, alltså legat kvar fött i 4 veckor då man trott att allt var bra och varit så himla lycklig. Blev även av med alla gravsymptom runt v.7.. Så när vi berättade för våra familjer att dom skulle bli mormor, farmor mm så var den alltså redan död. Det är det absolut värsta med allt! Sen att man även kände hur det "lossnade" och kom ut, i toan på akuten var ju inte heller så härlig känsla.. Gråter bara av att skriva om det. Är nog inne i en downperiod nu då minsta lilla gör mig ledsen..

Men Bubbas, usch vad ledsamt! Stor kram till dig!
Har du gjort något mer test?

Vi skulle ha tagit KUB-test veckan efter MA och vi hade bestämt att inte
berätta för någon innan dess. Är ändå glad över att det började blöda innan,
hade varit hemskt att gå på KUB och få veta då att det redan var dött!

Men nu känner vi bägge att vi vill berätta tidigare när jag blir gravid nästa gång.
Vi umgås så mkt med hans föräldrar och syskon, träffas flera gånger i veckan.
Det var jättejobbigt att må dåligt i aug och kännas som man ville gråta hela tiden men
istället försöka vara glad mot alla i familjen...  :/

Jag har räknat på mina dagar lite, kom fram till att det nästan måste ha varit ÄL den 22/11, då var jag
på dag 13-14 i cykeln. Isf borde BIM vara nu på lör-sön! 
Jag hade ingen ÄL i aug, men mensen har kommit med 30-31dgrs mellanrum sen MA:t!