Sluta fördöma otrohet, när en sanning blir en lögn

Hej! Ligger här i min säng och funderar. Om min partner var otrogen mot mig, skulle jag då vilja veta? Om hon inte berättade, innebär det att jag då lever i en lögn? Många hävdar att om ena parten är otrogen, och inte berättar, så lever den bedragna (intet ont anande) med en person som inte är den personen han/hon tror sig ha som partner. Jag hävdar att så inte är fallet. Säg att ni har varit tillsammans i 10 år, din fru är otrogen, under en veckas tid träffar hon en man 4 ggr, dom har sex vid 2 tillfällen, innan hon avslutar affären. Hennes samvete skaver, hon har ångest, vill inte förlora/såra sin partner som hon älskar över allt annat. Hon var uppenbarligen förvirrad när denna vecka ägde rum. Hon lever vidare med lögnen i 5 år till. Hon ångrar sig varje dag och kommer förmodligen göra det resten av sitt liv, sannolikheten att det händer igen är nog inte så stor, men det kan hända igen. för trots att vi försöker så misslyckas vi ofta. Hur många har inte flera ggr tänkt tillbaka på något dumt man gjort och sagt "hur fan tänkte jag då?" Det kan vara småsaker som att du åkte utomlands fast du visste att månaden efter skulle du knappt ha råd med hyran, du gjorde det ändå, ångrade dig och kommer troligtvis inte göra det igen, men det kanske du gör? Ingen vet? Många drar nog öronen åt sig och tycker att jag förminskar sveket "otrohet", och ja, jag skulle gärna vilja förminska det, som en motpol till alla som förstorar det, därmed inte sagt att jag tycker det är rätt, jag vet av egen erfarenhet att det gör fruktansvärt ont och jag unnar ingen att genomlida detta. Lika lite unnar jag en partner som gör ett snedsteg eller har en affär att känna sig tvingade att berätta, och definiera sig sj som ett otroget arsle. Om man är trogen i 10 år dvs 520 veckor och otrogen en av dessa veckor pga olika anledningar så har man alltså varit otrogen 0,2% (avrundat uppåt) resten av förhållandet har man varit trogen 99,8% varför ska man då definieras som otrogen och opålitlig? Om man dessutom ångrar sig och vill fortsätta, vart ligger då sanningen i att berätta? Visst, det har hänt, men vad händer för den som får veta? När det hände mig så blev dessa 0,2% hur jag definierade min partner, jag blev osäker, kände inte att jag dög, trodde min partner träffade någon annan så fort hon gick utanför dörren. Vart är sanningen i det? Min partner älskade ju mig, hon kunde inte sluta klandra sig sj, hon tyckte jag dög mer än väl, att jag dög så väl så hon ville dela sitt liv med mig. När sanningen kom fram började jag alltså leva i en lögn. Konstigt? Egentligen inte. Vi människor är inte alltid rationella vilket innebär att vi ibland gör fel, känner fel och tror fel, det är mänskligt. Vårt förhållande tog slut efter ett tag pga detta, men inte egentligen för det hon hade gjort, min livslögn började i samma ögonblick som hon berättade. Vi separerade med tårarna rinnandes ner för kinderna för vi älskade ju fortf varandra... Jag tycker inte otrohet är ok, men om det nu inträffar och man vill fortsätta med sin partner så tror jag man riskerar att hamna i en större lögn om man berättar sanningen, paradoxalt nog. Och alla ni som fördömer otrogna, om ni saknar mitt deltagande är det för att jag sj har kommit till insikt med att ALLA kan göra fel. Kan faktiskt numera tycka att otrohet är mer ok än att fördöma. Min åsikt är att den som fördömer otrohet är samma personer som gör att vissa människor inte klarar av att leva ihop efter att det inträffat. Det fanns en tid då människor fördömde onani, vilken otrolig ångest och rädsla det skapade bland människor. Numera är det otroligt ovanligt att någon som onanerar får skuldkänslor och ångest, men då är det heller inte så många som fördömer det längre heller. Vid det här laget hoppas jag att ni förstår att jag nu inte talar om notoriskt otrogna utan om dom som genom livet gjort eller kommer göra misstag. Men även notoriskt otrogna förtjänar respekt och förlåtelse om dom gör sitt bästa och söker hjälp för det missbruk som det faktiskt är. Så sluta fördöma och kom ihåg att fela är mänskligt men att förlåta är gudomligt!