Trotsig 9 åring och slutkörd mamma

Hej. Jag behöver råd i hur jag ska komma vidare ur en ohållbar situation med min son på 9 år. Han bor varannan vecka hos sin pappa som är själv. Jag har sedan snart 6 år tillbaka ny man som i sin tur har en dotter på 8 år. Tillsammans har vi en son på 3,5 år. Nu väntar vi vårt andra gemensamma barn och blir alltså fyra barn inom kort.
Min son och jag har alltid haft problem med att dra jämt. Jag upplevde hans småbarns år som mycket tuffa och att jag ofta befann mig i en situation som jag inte kunde hantera utan att tappa fattningen och humöret. 
Nu är han äldre och det ställs så klart vissa krav på vad vi vill att han och hans bonussyster ska göra och klara av. Men han är disträ och trotsig. Jag kan aldrig be honom göra någonting utan att han gnäller, blir arg eller argumenterar emot mig. Han gör aldrig som jag säger utan att vi hamnar i konflikt med varandra. 
Så länge han får göra precis det han vill fungerar allt smidigt. Det selar ingen roll om jag t ex säger innan vi sätter på en film att efter denna är det läggdags och du får välja att se klart filmen men då kommer jag inte läsa 4 sidor utan 2 sidor innan läggdags. Så fort hans roliga tar slut får han ett utbrott. Jag blir tokig och får också ett utbrott. 
Det är så mycket att berätta och så många olika situationer jag kan berätta om men det skulle bli för långt inlägg. Det jag kan säga är att detta påverkar mig och säkert honom så negativt och jag är inte längre glad utan snarare orolig när det drar ihop sig till min barnvecka. Jag älskar min son och önskar honom all lycka och framgång och välmående i livet så klart men jag vet inte hur jag ska orka hjälpa honom mot dessa mål. 
Hans pappa säger alltid att dem haft så mysigt under veckan. Kanske ställer inte pappan samma krav på sonen som vi måste göra då vi är många fler att ta hänsyn till. Jag vet inte? Men det jag vet är att det inte känns bra att känna såhär för sin egen son. Behöver vi en paus från varandra för att koma ur den onda spiralen? Jag har försökt att tvärt om lägga mer tid på honom, följde med på utflykt i skolan, spelar spel på kvällen, läser varje kväll osv. Men det har inte hjälpt. Så fort jag ber snällt och ställer krav, trotsar han mig. När han trotsar blir han ursinnig och både jag och min man upplever att han inte går att resonera med. Han stänger liksom av oss. Jag blir då frustrerad och tillslut rabiat och ursinnig på honom. 
Var kan man vända sig? Pappan har sagt nej tidigare när jag ville ta honom och mig till rådgivning på BUP.

Tacksam för några tips.