HJÄLP MIG

Hejsan

Jag är en mamma till tre barn till en flicka som är 5 år,en 3,5 årig pojke och en 2 årig flicka.Jag har sedan första barnet haft förlossningsdepression.Jag har det fortfarande när hösten och våren är kommen.Jag försöker vara en duktig mamma som ska städa,tvätta,laga god mat till barnen och ge de nyttig mat.Vi reser och spenderar tid med våra barn mycket.Min fem åriga dotter är en gnäll pipa,så fort hon inte får uppmärksamhet,eller får inte svar på en fråga som hon ställer,eller får helt enkelt inte som hon vill faller hon ihop.Däremot min son är en aggressiv pojke,blir lätt arg och skriker och skakar när han blir arg på mig och hans pappa,men i övriga fall är han kärleksfull och snäll.Den lilla är inte så farlig,hon är ju i den åldern då hon vill forska efter saker.Men min stora problem är hur ska jag hantera barnen,hur ska jag göra när de beter sig så här.Jag faller ihop,skriker och höjer rösten,får ångest och mår dåligt.Det känns som jag är helt utkördBlir så lätt irriterad.Jag brukar sätta gränser,är verkligen skarp med det,men jag tycker att jag går till överdrift att barnen inte orkar lyssna på mitt tjat längre.Jag mår så dåligt,det känns som jag inte låter de andas med mina regler,med min skarpa ton.Jag hoppas jag kan få ett svar så snart så möjligt.

Hej!
Du har tre små barn i ganska tät följd. Du säger att du har en pågående förlossningsdepression höst och vår. Och du beskriver barnen som frustrationskänsliga och nära sina känslor, precis som du själv.
Det kan vara svårt att veta vad som är vad i detta, men att det blir jobbigt är lätt att förstå.
Om vi börjar med din nedstämdhet så är det så att en förossningsdepression kommer vanligtvis efter en förlossning och avklingar sedan, den pågår inte år ut och år in. Sedan finns det förstås andra typer av depression exempelvis sådana som är återkommande under vissa perioder på året, oftast höst och vår.
Men man kan också bli både utmattad och nedstämd av att få barn i så tät följd med allt vad det innebär i form av dålig nattsömn, brist på egen vuxentid etc.
Vilket det nu än är så känns det som om du har kommit till en gräns där du faktiskt behöver praktiskt stöd och hjälp för att orka med din tillvaro på ett sätt som inte får så negativa återverkningar på dina barn .
Du skriver inte något om barnens pappa. Kan han hjälpa dig? Kan han avsätta tid. Kanske vara föräldraledig, så att du får återta rätten till ett vuxenliv.
Om inte, finns det andra sätt att bryta det läge du hamnat i? Kanske kan du gå till någon och be att få utrett vad din nedstämdhet handlar om och hur du kan få hjälp med den.
Ta dina krafter till att få lite stöd för egen del så kommer det också att hjälpa dina barn.
Lycka till!
Margit Ekenbark

HJÄLP MIG

INNEHÅLL