• Anonym (oroli­g mamma)
    Äldre 21 Dec 23:59
    1680 visningar
    1 svar
    1
    1680

    agresivt beteende

    Hej jag är en orolig mamma till ett barn på 4 år med fruktansvädrt respektlöst och agresivt beteende. Det började för ca 2-3 månader sedan. Jag är ensamstående singel mamma och har legat i ett par agresiva tvister med barnets Pappa. Det har stort sett varit bråkigt och tvistigt hela barnets uppväxt. Nu har det börjat bli en aning lugnare och mer umgänge Änn förut. Gick väldigt fort.med ökad umgänges tid. När barnet kommer hem från sin vistelse hos sin pappa så är barnet relativt lugnt kramigt och närgånget och vill gärna sitta i knät Och gosa en lång stund innan det sedan växlar om och blir fullständigt otrevligt, uppkäftig , agresiv och tjajat imot allt. Lyssnar Inte ett dugg på vad man säger och hånskrattat åt mig när man försöket tala om att beteendet är fel. När vi är ute blandmfolk så är det en mardröm. Barnet springer överallt. River ner saker från hyllor i affärer och springer rakt ut bland bilar utan minsta respekt eller förmåga att lyssna på mina skäckslagna varnings rop om att stanna ackta bilen. Det går så långt att jag bryter ihop. Frågar man om barnets beteende på dagis och hos pappan så är det hur bra och lydigt som helst. Jag har kommit till den gräns att jag börjar känna mig som en fruktansvärt dålig mamma och att alla Medel är förgäves. Jag ör nu orolig för.mitt barns måeende då jag är rädd att detta kan vara ett rop på Hjälp eller se mig hör mig rop. Kan det vara så eller är det mig det är.fel.på.?

  • Svar på tråden agresivt beteende
  • Äldre 29 Dec 12:01
    #1

    Hej!
    Jag tror inte att du vare sig behöver vara orolig för att detta är ett uttryck för att ditt barn inte mår bra eller att du skulle vara en dålig mamma.
    Det låter mer som om de finns två anledningar till att ni har det så här jobbigt just nu.
    Det ena är att ni båda sannolikt har haft en lång tid av problem i förhållande till pojkens pappa och för pojken en saknad och oro för det, men som nu blivit bättre. Det är då reaktionerna brukar komma. Så hur konstigt det än låter så kan hans utbrott vara ett tecken på att han mår bättre nu och har utrymme att visa alla sina känslor.
    Det andra är att barn i 4-årsåldern väldigt tydligt börjar ge uttryck för en egen vilja, ett trots och ett försök att börja skapa en egen identitet.
    Det tror jag att din son också håller på med, vilket är helt naturligt.
    Men det hindrar inte att allt detta förstås blir jättejobbigt just för dig, för det är då han är med dig som han vågar visa allt.
    Det innebär förstås också att du måste sätta gränser för hans agerande. Han får varken säga eller göra som han vill. Dels är det farligt och dels är det så att han faktiskt vill ha gränser och stopp. Han utmanar dig för att se hur långt han kan gå.
    Det du kan göra är att börja med att inte utsätta er för situationer där du tappar kontrollen över honom. Du måste visa att det är du som bestämmer. Inte förrän då får han tillbaka sin trygghet. Om det blir övermäktigt, ta hjälp av andra vuxna, men se till att det är du som sätter stoppen.
    Lycka till!
    Margit Ekenbark 

Svar på tråden agresivt beteende