Hur ska vi nå vår son? Autism??

Det är ju helt naturligt att man vill att allt ska vara bra och så är det väl med mormor och farmor när de försöker hitta någon annan orsak än det du misstänker. Men ni som är föräldrar känner bäst ert barn.

Det du beskriver låter som att du skulle kunna ha rätt. Visst kan han vara sen i utvecklingen men det är många saker som pekar på att det kan vara en avvikelse åt det autistiska hållet. I så fall är det jätteviktigt med en tidig diagnos så att ni kan börja träna så mycket som möjligt och så snart som möjligt.

Jag har ingen erfarenhet av hur träningen ska gå till men jag råkade läsa igår, tror det var i en tråd här på fl, det var i alla fall en mamma som berättade att deras barn fått en mycket tidig diagnos och börjat intensivträna olika saker. Hon sa att det var därför deras barn gjort stora framsteg. Om jag hittar var jag läste det ska jag återkomma.

I vilket fall beror det ju inte på dig.
Ja, man älskar sina barn enormt oavsett hur de utvecklar sig. Hoppas på det bästa!

Har ni kontaktat Bvc? Ta upp dina funderingar där och se vad de säger.

Skickar en kram, TS. Du verkar vara en engagerad och kärleksfull mamma som vill göra allt du kan för att hjälpa ditt barn till bästa tänkbara liv. Klart att det måste vara en jättesvår process att ta in att ens barn kanske har en funktionsnedsättning, jag förstår att tankarna snurrar och att det kan kännas hopplöst ibland. Men du, vad bra att psykologen ser framsteg! Och vad bra för din son att han har dig som bryr dig så mycket och ser allt det fina i honom även om han är annorlunda. Kram igen och lycka till.

Hej! Visst är det mycket som känns igen, och jag har tre små barn med autism - som skiljer sig massivt från varandra. Det är inte jordens undergång, jag lovar..! 
Det första du ska göra, och det tror jag att nästan alla insatta skulle hålla med i, är att att INTE acceptera psykologens väntan! En tidig diagnos och kunskapsinhämtning är de bästa förutsättningarna, så om ni båda misstänker att det KAN vara så att han har en autismspektrumstörning så ska ni inte vänta. KRÄV remiss till utredning så snabbt det bara går, risken finns ändå att ni får vänta innan utredningen drar igång och ni får diagnosen på papper. Var bor ni..? Hur saker och ting fungerar varierar lite beroende på var man befinner sig. 
Om sonen inte klarar att interagera och själv väljer bort olika aktiviteter, finns risken att han hamnar längre och längre efter i sin utveckling. Den onda cirkeln går att bryta, om man har kunskapen själv - och så bör han ju ha mer stöd hos dagmamman.
Sen, skulle jag råda dig att själva läsa på. Hitta vilken väg du/ni vill gå. Första favorittipset från mig brukar vara att kolla in på www.speciella.com. Där kan du få jättebra tips på hur du kan stimulera både språk och social lekutveckling. Finns otroligt mycket kunskap där ute!

Välkommen in i Autismtråden också. Där är man välkommen redan med funderingar.  

Jag har upplevt mycket av det som du har upplevt. Min son var väldigt lik din i den åldern med den ändå skillnaden att han inte lika lätt blir rädd/ledsen och hade mycket bättre ögonkontakt. Men han pratade inte och verkade inte heller förstå vad man sade; kunde inte hämta saker på uppmaning eller så och han radade upp bilar (älskade också bilar!). Vi fick en autismutredning som visade autism och utvecklingsförsening. Nu är han sex år och även då han inte är normal så är det mycket bättre. Han har ett ordförråd med ca 100 ord, (och som vi kämpat för det!) han leker och är social med andra barn på förskolan och även då han älskar bilar så har han fler intressen och gillar text att leka mamma pappa barn med mjukdjur och leker även rollekar i större utsträckning. Det som haft stor betydelse för oss är: -bus och humor, det ger kontakt och ökar anknytning -att lära honom ljudeffekter och djurläten först, det öppnade upp språket -att ge honom en iPad; det ökade hans kommunikation med omvärlden enormt! Han känner att han klarar saker själv och är mindre beroende av oss när han tex tittar på bilar på Youtube, han lärde sig att det var värt att försöka följa våra instruktioner (när han lärde sig använda den) och han lär sig språk därifrån i sin takt - han kan lyssna på någon som säger ngt om och om igen utan att vara beroende av att förklara, han lär sig om andra barn genom att titta på hur de leker och mängder av fördelar. - när vi fått diagnosen så fick han gå i intensiv beteendeterapi -vi har inte haft så mycket rutiner. Det rekommenderas ju rutiner till barn med npf men vi tror att det här gjort honom mer anpassningsbar. Nu är hans problem endast dessa: Han har lite svårt att ta instruktioner fortfarande, är ytterst petig med vad han äter, han har ett begränsat ordförråd (som växer dock) och han går på tå/flaxar med armarna när han är glad. Annars känns han som vilket barn som helst och är jättelätt att få kontakt med, leka med och dela glädje med. Han har till och med haft två "flickvänner" på förskolan ;) och är väldigt omtyckt. Hur är ert barn vad gäller maten? För oss har det varit det enda som blivit sämre. Han blir mer och mer petig med vad han äter så där kan jag också rekommendera att verkligen låta honom prova på mycket när han är liten. Fråga gärna om du undrar något mer =)

Oj vad fult mitt inlägg blev! Kanske inte så bra att skriva från mobilen... hoppas att det går att läsa.

Hej! Det låter väldigt likt vår son då han var i 2års åldern. BVC sa till en början bara att han var sen i utvecklingen och vi ville ju givetvis att det inte skulle vara någonting, ändå har man ju vetat från början, eller från ca 1,5 år att något inte stämde..Eftersom dagis aldrig har fungerat bra så har de haft inkopplat specialpedagoger som träffat och observerat sonen där, och iår före sommaren insåg vi också att han har knappt gått framåt i utvecklingen särskilt mycket. Lillasyster som är två år yngre har "sprungit" förbi sonen på vissa punkter. Så då bokade vi tid och fick träffa en psykolog nu när sonen är 4,5 år som nu är färdig med sin utredning. Jag vet inte varför men man hoppades ändå på att hon skulle säga att det inte är något att oroa sig över, att allt kommer bli bra, att han kommer i kapp. Men vi fick veta att han har en kraftig utvecklingsförsening och ev autism. Där är vi  nu. Efter jul blir det att träffa specialister som ska utreda vidare.  Vår son är ju världens goaste, finaste pojke , just nu känner man bara sig så ensam på det viset att vi känner ingen annan som har detta... Nu pratar ju sonen mycket bättre, han förstår inte allt man frågar/talar om och ofta kommer det fel ord eller konstiga fraser men han kan enkla frågor och svar och det känns ju jätte skönt. Men det kommer han behöva mycket träning på kommunikationen och sådär. Annars är han ofta glad och sprallig och det känns ju bra :) han har också nu i 4års åldern börjat leka korta stunder men andra barn på dagis och det är ju också roligt. För att lättare kunna kommunicera med sonen har vi nu börjat använda bilder tillsammans med tal och det verkar otroligt nog fungera ganska bra, vi är ju fortfarande som två stora frågetecken om hur vi ska göra för att hjälpa vår son att utvecklas men vi försöker. Så bilder kan man prova, sen vet jag inte om det är annorlunda då vår pojk är äldre...

Jag har ju en 2 åring som precis blivit diagnoserad, känner igen mycket av det du skriver. Du får gärna inboxa mig om du vill.

Jag funderar på om symptomen har kommit plötsligt, eller om det har funnits antydningar sen han var liten? Det görs ju en kontroll på BVC vid 18 månader, då borde det inte ha blivit "godkänt" på den. Man ska få fylla i ett formulär som heter Mchat, och om det ger utfall remitteras man vidare. Det fylls i en gång vid 18 månader och en gång vid 2,5 års ålder. I vårt fall var symptomen liknande och vi blev remitterade till utredning. Vi påbörjade den vid 20 månader och nu vid 23 månader har han fått sin diagnos. Det är inte alls för tidigt, ni ska blir remitterade nu.

Det värsta man kan göra är att avvakta. Får man tidig hjälp så är det jättebra.   

 

Har själv en kille på 17 år med autism. Påminner väldigt mycket om din son när han var i den åldern. 

Det som hjälpt oss var att vi hittade ett förhållningssätt som kallas son-rise. Kortfattat bygger på att acceptera och engagera sig i det barnet gillar att göra. Det leder till samspel som sedan går att bygga vidare på för att hjälpa utvecklingen framåt. Man jobbar med barnet istället för att kämpa emot barnet. Det påminner i vissa delar om det sätt speciella jobbar på.

Titta gärna på denna filmen:
www.autismtreatmentcenter.org/contents/other_sections/autism-solutions.php 

Det finns en hel del filmer och info på hemsidan www.autismtreatmentcenter.org/  Speciellt bloggen tycker jag är bra.

Det finns också en facebookgrupp för oss i sverige som är intresserade av son-rise www.facebook.com/groups/163993860323611/
Där finns en del dokument på svenska.

Denna sidan kan också vara en bra startpunkt för att själv testa:
www.autismtreatmentcenter.org/contents/getting_started/practical_strategies.php 

Hörgärna av dig om du har frågor.  

Tysen tack för alla fina svar och tips och inlägg :) Det värmer!! 

Vi har kontakt med BVC, det var där det hela började. Vid 1,5 års kontrollen tog jag upp med dom att han just då var inne i en period där han rullade med väldigt mycket. Det kunde vara allt från en vindruva till en vattenflaska. Även saker som var avsett för annat än rulla, kunde han rulla med. Jag blev orolig. Även innan detta var jag orolig då han inte sa ett endaste ord, så jag ringde BVC för att prata om detta. Blev ett par samtal med vår BVC-sköterska angående hans tal och förståelse. Men vi beslutade att eftersom det var så nära inpå hans då kommande 1,5 års kontroll, att vi skulle avvakta tills dess. Då fick vi även träffa läkare vid 1,5 års kontrollen. Hon gav vår son två klossar, en fyrkantig och en rund. Han tog den runda och la den på golvet och började rulla med den. Nu ett halvår senare rullar han inte alls lika mycket med saker. 

Det som gjort att vi som föräldrar har hållt modet och hoppet uppe är att det mesta som han gör annorlunda, som då tex rulla med saker, blir bättre och går åt rätt håll.  Han har blivit mer nyfiken på saker och intresserar sig mer för andra saker än vad han gjorde förr, alltså han varierar med olika leksaker. Fast som jag skrev tidigare gillar han ju fortfarande sina bilar mest av allt :) Det behöver ju inte betyda att det skulle vara autism han har bara för att han gillar att leka med bilar extra mycket. Finns nog många barn som gillar en specifik sak en period, eller hela tiden men som utvecklas fullt normalt. 

Det som är det största hindret just nu är ju att han inte kan kommunicera alls med ord och väldigt lite förståelse. han har lärt sig förstå mer av det vi säger men det är ytterst lite. Han säger inga orda alls, och har aldrig gjort. Inte ens mamma eller pappa. Nu har han skapat sitt eget sätt att kommunicera med oss på. Han hämtar saker som han behöver hjälp med och vill han tex ha dricka så hämtar han sin mugg, som jag skrev tidigare. 
Det jag funderar på mycket är alla saker som blir mer komplicerade att genomföra. Tex, potträning. Hur ska man genomföra det med ett barn som inte förstår vad vi säger eller förklarar för honom, och när han själv inte kan säga något?? Vi kan ju visa honom att han ska sitta på pottan genom att ta med honom in i badrummet och sätta honom ner på den, men han blir ju ledsen och frustrerad när vi försöker få honom att sitta ner på den grejen som han inte sett förut och det måste ju för honom upplevas som väldigt konstigt och jobbigt eftersom vi inte kan förklara så han förstår, varför man ska sitta på pottan och vad han ska göra där. Samtidigt vet vi ju inte heller exakt hur mycket han förstår av det vi säger och förklarar för honom. Han kanske förstår mer än vad vi tror?! Men varför syns det då inte? Vad är det som gör att han inte går framåt i utvecklingen vad gäller tal och förståelse. Vårt första gissning var för att inte hörde oss, hans öron och hörsel var något fel på. Men om det inte är öronen då, vilket det ju nte verkar vara, vad är det då som gör att han inte pratar eller förstår oss?! Och om det är autism han har, vad är det där som gör att barn med den funktionsnedsättningen inte kan prata eller förstå? Nu vet jag att många barn med autism kan både prata och förstår, men de som inte kan det, varför kan dom inte det? Den frågan snurrar i mitt huvud var dag. Speciellt de stunder då sonen kan komma till mig och gråta, ställa sig vid mina ben och trycka pannan mot mina ben och vara jätte ledsen, Jag frågar honom vad det är, eller vad som hänt men han bara gråter. Till slut blir han mer frustrerad och gråter ännu mer och bara står där och stampar och jag börjar nästan gråta själv eftersom jag inte försår vad han vill och inte kan hjälpa honom. Man får prova sig farm men innan man kommit på vad det kan vara så har han ju hunnit bli väldigt mycket mer ledsen och frustrerad. Ibland kan det också vara så att jag inte alls kommer fram till vad det är som är felet och jag får då se på när min son gråter och gråter och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte kan hjälpa honom med det han vill eller behöver hjälp med. 

Nu går han hos dagmamma. Där är nästan bara barn som är yngre än honom och vi får nästan bara höra negativt om sonen när vi hämtar honom. Det känns nästan som dagmamman tycker han är till belastning ibland. Jag har kolla upp  förskola i kommunen som har två avdelningar för barn med  särskilda behov. Det är som en vanlig avdelning men dom har en grupp på mellan 3-5 barn som behöver stöd som tex i tal, förståelse eller koncentration. Det tycker vi kunde vara bra för vår son, även med eller utan autism då han är väldigt sen i utvecklingen. Jag har aldrig varit glad för förskola då jag tycker det är för många barn på för få personal (behöver kanske inte vara så i alla kommuner, men det är så här iaf). Därför hat vi valt dagmamma från början. Det har varit lugnt och bra. Men nu har det kommit till en punkt där jag måste lägga mina personliga åsikter och tankar åt sidan och ge min son det bästa, det HAN behöver för att komma vidare i sin utveckling. Det må hända att jag inte gillar förskolorna, men om det kan gynna min sons utveckling så är det så det får bli. 

Tack än en gång för alla tips och för att ni delat/delar med er av era liv. Det känns ändå skönt (även om jag inte önskar någon detta man går igenom) att man inte är ensam med alla dessa tankar och funderingar.