När blev ni gravida igen efter att ha förlorat erat änglabarn?

Nu har det snart gått 3 fulla månader sen våran dotter dog i magen i vecka 34
Många av våra nära vänner berättar nu att dom är gravida hit o dit o ja vill bara bryta ihop o dö!!!

Så avundsjuk o arg..
fy va orättvist livet är..
bara mensen slutar ska vi köra på varannan dag denna mån o hoppas på de bästa
<3

Idag är det två veckor sedan vi förlorade våran Nova! Känns som två evighets långa veckor av otrolig saknad och tomhet. Tårarna vill aldrig sluta att rinna och jag har svårt att tro att det nånsin ska gå att komma tillbaka till ett någorlunda liv. Har beställt gravsten idag och håller på att ordna och planera hennes begravning. Vill få det gjort så att jag har en plats att gå till och minnas Nova. Livet känns så otroligt orättvist... Jag vill oxå ha en liten bebis att sitta och mysa med istället för att ha ett hjärta som håller på att brista av sorg.....

Det är hemskt!! :( många utav mina vänner är också gravida och några var gravida samtidigt som mig. Det går inte att beskriva hur krossad man är.. Jag gråter varje dag över saknaden av min dotter och längtan av ett barn.

Nu ska vi flytta till hus i augusti .. Ska bli skönt att komma ut på landet och förhoppningsvis komma på andra tankar. .

Beklagar din stora förlust Carroangelmom . Är själv änglamamma sedan den 30/12-12 då vi fick avbryta vår efterlängtade graviditet i vecka 20+6 p g a en mycket allvarlig o ovanlig avvikelse på vår son John.

Jag kan ju inte bli gravid på vanligt vis så vi gör IVF istället, men jag plussade 15 veckor efter förlossningen igen efter vår tredje IVF. Tyvärr så slutade det med MA då något var fel även på detta lilla pyre och det hade stannat av i tillväxten redan i vecka 6+0. Att vi var så snabba med nästa IVF efter förlusten av John beror på min ålder - är nämligen 41 fyllda nu och får skynda på det hela lite för att jag skulle få mina landstingsbetalda IVF'er.
Vi har ett ägg i frysen som ska återföras till hösten någon gång, när vi känner oss redo och OM det klarar av upptiningen. Finns egentligen bara en sak vi vill ha i vårt liv nu och det är ett levande barn! Tyvärr så är chansen väldigt liten i vårt fall, men den finns där iaf!

Nåväl,vill bara säga att ni ska inte ge upp! När kroppen är redo så är den redo, men det kan ta tid - jäkligt lång tid om det vill sig illa. (Har lärt känna så många som kämpar och kämpar och till slut så händer det faktiskt!) Tror själv att psyket spelar en rätt stor roll i hur kroppen fungerar - oavsett vad forskningen säger. Försök att leva som vanligt i mesta möjliga mån, slappna av, ha roligt och låt inte bebisfabriken helt ta över ert leverne. Det är inte lätt, men det går! 
Boosta kroppen med vitaminer och nyttig mat, men låt det inte gå till överdrift där heller. Lagom är bäst sägs det. Om månaderna går och inget händer - sök då hjälp!

Lycka till!    

Usch vad tråkigt för dig! :( håller tummarna att det går vägen vid nästa försök. Otroligt starkt av dig att inte ge upp!.. Vi ska försöka nu igen om ca 2 veckor när jag har äl.. Så jag hoppas att det går vägen vid första försöket. Under förlossningen fick jag en spruta (eftersom jag har blodgrupp negativ) som gör att kroppen inte ska stöta bort fostret under kommande graviditeteter, antar att det menas att jag inte kan få missfall ?? Men är lite osäker.? ;/ . Kram på dig och hoppas du får en bebis snart! Önskar dig lycka till

Jag förlorade min dotter i samband med förlossningen. Hon föddes i vecka 39+2, var fullt frisk, att hon dog var en ända stor olycka där ingen kan skyllas eller borde ha gjort annorlunda. På sätt och vis skönt att veta, att där verkligen inte fans något någon kunde ha gjort mer än det som gjordes. Hon levde i 25 minuter, men jag var sövd hela tiden så jag såg henne inte fören efter hon redan hade dött. 
För att besvara TS fråga; Jag har inte blivit gravid ännu,  är nu nio år och 2 månader sedan min Tella dog. Har känt mig redo att försöka bli gravid igen i snart två år, och har nu bestämt mig för att försöka "på egen hand" då jag fortfarande är singel. Är ju så olika vi är, för mig hade det känts "fel" att försöka få fler barn innan jag lärt mig leva med sorgen och Tella inte längre hade varit en liten bäbis, vill aldrig känna att jag får ett "nytt" barn eller ett "i stället för". Men vi är alla olika, och jag vet att det är absolut rätt för många att försöka få syskon så snart efter som möjligt. Bara vi själva kan känna vad som blir rätt för oss.  Rent medicinskt är det ju sällan annorlunda än om syskonet hade levt.  

Jag beklagar! :( oj 9 år.. Ja alla är vi olika. Jag vill absolut inte "ersätta" min dotter på något sett, men längtan efter en bebis är så stark! Hon skulle ju faktiskt vara här nu.. Alla känner ju på sitt sett, jag känner att jag vill bli gravid snart igen. Men min sambo är inte redo än.. Han vill att vi flyttar från Göteborg först innan vi försöker igen. Nu flyttar vi ut på landet om några veckor så hoppas på en bebis snart.