Hur mycket ska man offra sig?

Hej! Mina föräldrar talade nyligen om att de ska skilja sig. Jag, 19 år och mon syster 16 år, blev helt förkrossade. Jag förstår varför dom gör det och jag har accepterat det. Men jag tycker fortfarande att det känns väldigt jobbigt. Men oftast när saker händer, så lägger jag mina känslor åt sidan och fokuseerar istället på min syster. Hur hon mår. Det gör ont i mig när hon är ledsen. Det är det värsta jag vet. Jag skulle vilja göra allt för att få henne glad igen. Och jag försöker verkligen.... Problemet är att jag går runt hemma, istället för att åka till min gemensamma lägenhet med min sambo. Ifall hon skulle bryta ihop och behöver mig. Helgerna är jobbiga för henne, hon tänker alldeles för mycket då, så då stannar jag också hemma. I höst är det planerar att jag ska flytta 15 mil härifrån för att börja studera. Och det är till hösten mamma och pappa flyttat isär (de bor kvar i huset ett tag till). Men jag har funderat på att skippa det. Ochfinnas hör för min syster. Hon gick igenom en hel del innan mina föräldrars skiljsmässa, och nu kom det här. Jag vet inte hur mycket hon orkar. Det känns som att hon bara har mig att prata med. så då är frågan hur långt man ska gå? Hur mycket ska man offra sig för sin syster?

Hej!
Jag tycker verkligen att det låter som om du har gjort väldigt mycket för din syster och att det har stor betydelse för henne. Men det innebär ändå att det finns gränser. Du kan inte leva hennes liv åt henne. Hon är tillräckligt stor för att rida ut den här situationen och föräldrarna ska ju faktiskt inte skilja sig från henne utan från varandra.
Jag tycker att du absolut ska gå vidare med ditt liv precis som du har planerat. I stället för att stanna hemma hos henne på helgerna kan du väl bjuda in henne till dig och din sambo. Hjälp henne att planera sitt nya liv. Var ska hon bo och hur kommer det att ändras. Hon kan ju bestämma ganska mycket själv eftersom hon är så stor. Prata igenom det och ge henne tips och råd. På det sättet hjälper du henne vidare i stället för att du skulle avstå allt och stanna hemma och sörja tillsammans med henne. Det är ingen konstruktiv väg att gå.
Jag tycker också att du ska ta ett ordentligt samtal med både mamma och pappa separat om vad du känner i den här situationen och tala om för dem att det är deras ansvar att hantera lillasysters återstående år innan hon också flyttar hemifrån.
Så självklart ska du stödja din lillasyster, men inte genom att göra henne liten och ömka henne utan genom att gå vidare själv och ge henne stöd att så småningom göra likadant.
Lycka till!
Margit Ekenbark

Hur mycket ska man offra sig?

INNEHÅLL