Är det någon som har erfarenhet av sk. Limöra eller Glue ear?
Någon som i så fall kan berätta hur deras barn var innan ni fick veta att det var Limöra och hur det gick sen?
Någon vars barn haft Limöra men som det inte synts på förrän man gjort en operation och upptäckt det då?
Någon??
Ingen????
jo min son har det. han ska få rör i öronen snart. han har inte utvecklats så mycket med talet.
Tack för att du skrev. Ok vad bra. Min son ska få rör I öronen nästa vecka. Men det är inte konstaterat att han har limöra än. Men hur upptäckte ni att er son hade limöra? Har han varit som andra barn eller har han haft ett visst beteende såsom att han reagerar på vissa ljud osv?
han blev inte godkänd på hörseltestet han ska sövas o få rör samtidigt ska de göra objektiva mätningar av hörsel. han har lite indragna trumhinnor läkaren sa att det kan vara seg vätska bakom såkallade lim öron så vi får se vad det är exakt. hans beteende o tal påverkad det är just därför vi misstänker asd. i dags läget vet vi inte om det är hörseln el autism som är boven i dramat:(( min son är 2 år och 5 mån.
hur gammal är din son?? hur märkte ni det? hur beter han sig??
Ok. Vad står ads för? Vi har exakt samma som er. Vi är mitt i cikusen med vad det kan vara och har också funderingar på om det kan vara autism :/ men vi vill utreda öronen ordentligt först, och nu, efter nästan ett års kämpande har vi äntligen träffat en läkare som lyssnar på oss och som nu ska gå in i öronen under narkos och göra hörseltest och kolla så att allt ser bra ut och sätta in rör. Vi hoppas ju på att det ska vara något med öronen som går att åtgärda enkelt, om man nu ska hoppas på något så hoppas vi på det. hellre det än autism :( Vi går även hos en barnpsykolog och hon ska väl göra en slutbedömning till våren och tillsammans med oss som föräldrar kommer vi diskutera om hon ska remittera sonen vidare för autismutredning. Vår son är 2 år och snart 3 månader. Vi har alltid misstänkt öronen då vi har en del öronbarn i familjen och släkten. Min lillebror hade limöra men på honom märkte dom inget trots undersökningar mm och det var till slut när min mamma fick tjata sig till en operation, som dom gick in och hittade seg vätska bakom trumhinnan. Detta hade dom alltså inte sett innan. Han hade inga symptom eller så förutom att han inte pratade och var lite förkyld då och då och hade v'äl någon enstaka öroninflammation, det var kanske lite ändå, men han visade aldrig några som helst symptom eller att han hade ont eller så.
Vår son pratar inte alls. Säger inte ens mamma eller pappa. Har aldrig gjort heller. Ibland verkar det som han hör och ibland inte. Han förstår väldigt lite av det vi säger och kan inte göra något på uppmaning. Om vi ber honom hämta bollen kan han inte det. Så vi vet inte vad det är som gör allt detta, om det är hörseln eller om det rör sig om någon form av autism :/ Men vi vill iaf utesluta allt det "enkla" som då öronen som är hyfsat lätt att göra något åt. Är det inget fel på hans öron och hörsel så vet vi det, då kan vi gå vidare med nästa steg!
asd
typiskt jag skrev ett lång inlägg men det försvann!!!! jag skriver igen då lite senare!!
jag tror att text efter "lika med" tecken försvinner !!! då jag hade skrivit asd är likamed autism spectrum disorders.
jag förstår vad du menar. jag tycker likadant hoppas att det bara är hörsel problem.
jag har läst nånstans att vätska i öronen torkar up inom 3 mån hos 5 av 10 barn, för 4 av 10 tar det 6 till 10 mån och endast 1 av 10 har kvar vätskan efter 10 mån. det sist nämnda påverkas mest vad gäller tal, språk och beteende. vätskan blir segare och segare ju längre den är kvar där och enda sättet få ut det är att operera. min son har lite indragna trumhinnor vilket man kan ha även vid förkylningar men när de mätte trumhinnans rörlighet var det normalt vilket också tyder på att han hör dock blev han inte godkänt på hörsel testerna(gjorde 3 olika tester) så han ska opereras. jag tror att han har seg vätska bakom inte mycket men seg som gör att han hör dåligt. vi får se vad det visar.
våra barn är nästan jämnåriga din är född då juni 2010 antar jag. vad bra att du startade denna tråd så vi kan följa upp varann :))
hur många ggr har ni träffat psykologen?? har hon gjort några tester?? isåfall vilken/vilka?? och din bror hur gammal var han när han opererades?? började han prata strax efter el efter längre tid??
Aha det lät intressant med det du skrev om hur lång tid det tar för vätskan att torka upp.
Ja, vår son är född i november 2010. Vi har gått hos psykologen sen sommaren förra året. Hon har inte gjort några direkta tester utan bara observerat honom i det han gör och pratat med oss som föräldrar och ställt lite frågor och så om vår son. Sen har hon gett tips på hur vi kan göra i vissa situationer. Eftersom vår son inte pratar alls kan det lätt bli lite svårt när han inte förstår oss och inte kan uttrycka sig i tal och vi inte förstår honom :/ då har det varit bra med lite tips osv.
Vet inte exakt hur gammal han var när han opererades men kan tänka mig att han var strax under 2 år. Så fort han blivit opererad och fått insatt rör i öronen började han snappa upp ord direkt nästan. Vet att han var lite känslig för ljud de första två veckorna efter operationen, men det var innan han vande sig vid att höra allt så klart. Så det tog inte alls speciellt lång tid innan han började prata.
Då är vi lite i samma situation. Vi "hoppas" att det ska vara något med öronen och inget annat. Men man vet ju aldrig. Jag försöker att inte ta ut något i förskott, för jag blir bara så ledsen om det skulle visa sig att det inte är något fel på hans öron. Självklart är det ju bra om hans öron ÄR BRA. Men det är inte så roligt om man istället får en autismdiagnos. Missförstå mig rätt, jag älskar min son oavsett vad det kan tänkas vara, men en autismdiagnos är tyngre än seg vätska bakom trumhinnan som kan tas bort och avhjälpas med rör!!
jag förstår exakt vad du menar. med eller utan diagnos så är de fortfarande våra älskade barn. som förälder vill man ju bara att de ska må bra och ha samma möjligheter som alla andra. vissa dagar mår jag dåligt och allt känns svart och andra dagar mår jag bra och ser bara det positiva. våra barn har ju inte endast svagheter de har även många styrkor om man jämför med sina jämnåriga. jag accepterar och älskar honom precis som han är och jag vill bara komma på ett sätt som jag kan lära honom så att hans svagheter inte blir ett hinder för hans styrkor och att han klarar att stå på egna ben som vuxen så att jag en dag när jag lämnar jordelivet vet jag att mina barn mår bra och klarar sig och det önskar jag mig för alla mina barn men när det är fråga om autism så är det mycket svårare och veta åt vilket håll de kommer att utvecklas och då kan jag känna mig mörkrädd. jag tror att det blir bra till slut ändå. allt har en mening på denna jord så :))