Att bli familjehem eller inte?

Känslomässigt tror jag inte att det kommer bli några "större" problem gällande att barnet inte kommer bli vårt eller att vi inte kommer få behålla barnet.
Vi har aldrig haft det där tänket att vi MÅSTE ha EGNA barn, däremot vill vi ha barn i våra liv.

Förstår inte varför de flesta direkt tycker att vi ersätter ett ev adoptivbarn med ett familjehemsbarn?? Samma sak när vi pratade om att adoptera, omgivningen reagerar direkt med att man ersätter ett biologiskt  Det behöver inte alltid vara så! Vi valde t ex att inte göra provrörsbefruktning utan valde istället adoption, varför inte ta hand om ett barn som redan finns och som inte har föräldrar....
Innan vi ens bestämde oss för adoption så var vi faktiskt inne på att bli familjehem… Nu har det gått några år sedan adoptionen las på is och vi har accepterat vår situation gällande adoption.

Jag upprepar – VI VET att målet med placering är att barnet ska hem till bio.föräldrar!
Vi vet också att man ska se till att barnet får umgänge med bio.föräldrar och vi vet att vi inte kommer ha några rättigheter. Vi vet att barnets bio.föräldrar har rättigheter och kan bestämma saker kring barnet och det är ju så det ska vara – det är ju deras barn!
Det vi vill är ju att barnet ska få det så bra som möjligt hos oss i väntan på att bio.föräldrarna får ordning på sitt liv och kan få hem barnet.

Självklart kommer vi bli ledsna den dag barnet flyttar, vi är ju inte mer än människor  - och skulle man inte känna nåt vid dessa tillfällen undrar jag om man verkligen passar som familjehem, för inte ska väl familjehem vara känslokalla?

Ang. frågan om rummet så är det bara en fråga – har ju ingen erfarenhet av detta och frågan ställdes beroende på att det inte finns ett extrarum färdigt än (om det är krav från början och om placering sker med kort varsel).

Lite tråkigt med vissa kommentarer jag fått från folk (såklart anonyma) som inte svarar på mina frågor utan direkt utifrån ett enda inlägg gör bedömning av att vi verkligen inte är lämpliga som familjehem.
Att man har frågor och funderingar innan man ger sig in i en sån stor process är inget konstigt men tydligen ska man inte fråga om det på ett forum som Passagen
I framtiden håller jag mig till de mer seriösa forumen och där man kan få svar utan att bli dömt i förväg…. Bye!

*

Klart det är möjligt att gå ner i vikt och det gör jag-  MEN tycker inte att det borde vara avgörande i om man ska få adoptera eller inte..... Jag väger ju liksom inte så mycket att jag inte kan ta hand om mig själv, hus, hem, familj, arbeta m m.
Är överviktig MEN har inga hälsobekymmer - MAN MÅSTE INTE VARA ÖVERVIKTIG OCH SJUK, man kan faktiskt vara överviktigt OCH frisk!
Ingen vet när man ska dö och det går aldrig att ge garantier. Vill inte hyckla som en del andra som kör pulverdiet inför hemutredning o sen gå upp allt igen och fortsätter så under hela processen.
Mitt sätt att gå ner i vikt handlar om rätt kost och motion, nackdelen är då att det tar sin tid..... 
Har gått ner 25 kg sedan soc "knorrade" men de är ännu inte nöjda

Undrar om deras nästa steg är att omhänderta barn till överviktiga - eller vad är skillnanden om nu BMI är så betydelsefullt för föräldraskapet??

*