• Anonym ("Mick­e")
    Äldre 29 Jan 10:45
    602071 visningar
    1354 svar
    -1 +2
    1354
    602071

    Min fru bedrar mig - och jag är totalt lurad

    Det här känns så genant. Klassiskt. Vad ni vill.....

    Men här har ni ännu en looser som blir bedragen av sin fru. Vi har varit gifta i 10 år och tillsammans i över 20. Våra barn är snart vuxna och vi är båda runt 45-års åldern. Vi har alltid haft ett i mitt tycke mycket begränsat sexliv - och nu är jag alltså bedragen av en otrogen fru.

    Redan när vi i relativt unga år nyss hade träffats, nyförälskade och allt det där, var min nuvarande frus sexlust rätt begränsad. Det är klart att vi hade sex...men inte så ofta. Så har det fortgått under vårt förhållande. Och jag har ju uppfattat detta som en rätt vanlig bild av ett förhållande. Mannen vill ha sex...kvinnan vill ha närhet och ägna sig åt hem och familj istället. Jag har liksom alltid blivit matad med att det är jag som man som skall förföra, förföra, förföra, jaga, jaga, jaga och i slut förtjäna lite sex. Kvinnan "släpper till" ibland. Så har det sett ut hos oss - och så ser det ut hos de flesta har jag förstått. Det har i alla fall räckt till att skapa två barn. Så visst...vi har haft sex emellanåt...men väldigt sällan. Och iom att vi fick barn, köpte villa osv så blev det ju mindre och mindre tid, lust och anledning till att avvara tid för sex. Åtminstone från hennes sida. Även det något som jag förstått är vanligt i de flesta förhållanden. Även om jag hade velat annat.

    Min fru har aldrig varit den sexuella typen av människa. Aldrig intresserat sig för området överhuvudtaget. Sex är inget vi diskuterar hemma. Så det är inget tjat eller så. Vi har ibland gjort det...snabbt, i mörkret. Avklarat, undanstädat, bortsopat för ett tag framöver. Typ...

    Nu när barnen har börjat flytta hemifrån så får ju också vi mer tid över för annat. I hennes fall jobb. Hon avancerar på sin arbetsplats vilket jag tycker är kul och jag försöker stötta henne och även hjälpa henne där jag kan och där hon vill. Jag har alltid varit den i familjen som haft det krävande arbetet och den höga inkomsten i familjen. Vi har i alla fall försökt fördela sysslorna i hemmet och hushållet så rättvist som möjligt i alla år. Men nu är hon som sagt chef på sin arbetsplats. Och en väldigt bra chef vad jag förstår. Så det går bra för henne nu på samma sätt som det har gått bra för mig på jobbet under i stort sett hela vårt förhållande.

     Men nu är hon som sagt otrogen och har en glödande sexlust. Har jag förstått. Jag kom på henne...och jag har snokat (pinsamt nog). Hon jobbar ofta kvällar iom att hennes arbete kräver det. Det är personalmöten, styrelsemöten och föräldramöten. Och då har jag antytt att hon är verksam inom skolväsendet (sen avslöjar jag inget mer). Så det blir minst 1-2 kvällsmöten i veckan. Som hon planerar och leder. 
    Jag kom som sagt på henne för ungefär 1,5 månader sedan. Hon hade ett kvällsmöte och jag var också på väg hem från ett sent arbetsmöte med min avdelning. Jag fick ett spontant infall att jag skulle plocka upp henne från hennes arbete på vägen hem så skulle hon slippa gå, även om det inte är alls långt från vårt hus. Så jag parkerade utanför hennes arbetsplats och gick in genom köksingången. Jag vet att hon brukar använda den när hon jobbar sent. Och dörren var olåst.

    Dom höll till i hennes arbetsrum. Jag hörde det redan när jag klev in i huset. Först fattade jag inte vad det var. Men när jag närmade mig hennes dörr som stod på glänt så började jag förstå. Jag stod en lång stund i dörröppningen och såg dom i ett svagt sken från skrivbordslampan. Hon red honom i soffan. En av papporna i styrelsen. Dom såg aldrig mig utan var helt uppfyllda av att knulla skiten ur varandra. Hon lät och rörde sig på ett sett som jag aldrig sett och hört henne i vår säng. Och som jag inte trodde hon kunde eller var bekväm i. Jag smög hem och sa inget när hon kom hem 1 timme senare. Jag behövde processa detta och ta ngn form av kontroll över mig själv, mina känslor osv innan jag ev konfronterar henne. 

    Hon har också ett hemligt gmail konto. En okänd emailadress dök upp i inloggningsrutan en kväll när jag satt och random skrev bokstäver i det. Jag tänker inte skriva ut den eller antyda den här...men den var rätt banal om jag säger så. Att sen lista ut lösenordet var det lättaste i världen. Jag känner henne rätt väl efter så många år. Så där kom jag åt hennes hemliga värld. Och ja....hon har en glödande sexlust tydligen. Det framkom i all tydlighet i korrespondensen med hennes älskare. Jag läste några få konversationer och sen slutade jag. Det räckte med råge. Jag har inte loggat in där efteråt och jag skäms över att jag gjorde det överhuvudtaget.

    Och jag har ännu inte sagt något. Är jag feg? Ja...kanske. Men jag vet inte riktigt vad jag vill.

    Vi har inte haft sex med varandra på drygt två år nu. Vi har det i övrigt rätt bra. Vi är väldigt ömma med varandra och vi har en stor värme mellan oss. Det har vi alltid haft. Den sexuellt ointresserade (nästintill frigida) fru jag har levt ihop med så länge har visat sig ha en stark, kanske nyvaknad, sexlust. Dock inte med mig. Och jag vet ännu inte riktigt hur jag skall hantera det här. 

    Hon jobbar fortfarande 1-2 kvällar i veckan. Ibland tar jag en kvällspromenad under tiden och står i skogsbrynet utanför och ser hennes skrivbordslampa lysa svagt genom hennes kontorsfönster. Jag hinner hem innan henne. Hon brukar ha med sig någon pärm under armen. Ögonen är glansiga - det har varit en lång arbetsdag. Vi dricker te, kollar på 22-nyheterna och sen i säng. Det är ju en arbetsdag i morgon också.

    Om du tycker att det här är en sjuk läsning....vänta tills du har läst följande:

    Jag känner mig sårad. Jag känner mig lurad. Jag känner mig kastrerad, förminskad, hånad och väldigt väldigt omanlig. Ovärdig. Pinsam. Samtidigt känner jag också en form av upprymdhet som jag inte begriper mig på. Jag känner en spänning i det här. På något bisarrt sätt gläder jag mig åt att hon faktiskt har en glödande sexlust som hon nu bejakar och lever ut. Om än inte med mig. Det finns en sjuk njutning i att vara bedragen. När jag skyndar mig hem från min "kvällspromenad" hinner jag onanera innan hon kommer hem. Det är alltid samma scenario jag har på näthinnan när jag onanerar numera. Min fru med sin älskare i soffan i hennes arbetsrum. Hennes stön och flämtningar som jag aldrig hört tidigare. Ord som hon yttrade som jag inte trodde hon kunde förmå sig att säga. Hennes målmedvetna rörelser över sin älskare.

    Vad sjukt livet kan vara. Det blir inte som man hade tänkt sig
     

  • Svar på tråden Min fru bedrar mig - och jag är totalt lurad
  • Anonym (olika­)
    Äldre 30 Jan 07:45
    #41
    "Ja...jo...kanske det. Och visst är det ju så att jag de senaste åren varit o-sexuell i min kontakt med henne. Men det är ju för att jag gav upp och fann mig. Under de tidigare åren var jag väldigt sexuell och ända för en 3-4 år sedan gjorde jag några försök. Så hon har nog alltid lär känna en annan sida av mig än den hon sett de senaste åren.

    Jag tror nog att det helt enkelt är så att hon inte tänder på mig sexuellt. Aldrig har gjort. Hon har attraherats på andra sätt av mig. Men inte sexuellt."

    Jo, till slut ger man sig, även om hoppet lever vidare. Jag har gjort den resan och lyckligtvis fått fart på relationen på många fler plan än det sexuella. 

    Låter som din partner lever ut nu. Stegvis har både självkänsla och självförtroende växt och frågar du mig så anar jag en viss hybris när det gäller det hos din partner (inget illa ment). I din beskrivning låter det som hon fått stå tillbaka i många år p.g.a era barn. Nu känner hon frihet en egen styrka i att hon kan, hon vill och hon tar för sig, som hon tidigare inte "vågat"/kunnat göra.

    Tråkigt att hon inte tog med dig på den resan.

    Pratade ni aldrig om er relation och vad ni ville och önskade? Ville ni inte förändra?  
  • P30
    Äldre 30 Jan 08:47
    #42

    Människor som skriver i tråden: konfrontera NU, lämna NU använder sin moral, sin känsla och ryggmärgen för hur de har/skulle/skulle viljat hantera en liknande situation. Bara för att det finns en stor andel som skulle gjort så är det naturligtvis inte det bästa för dig.

    Precis som de R. skrivit kommer det att vara flera faser och är det så att du vill lämna kommer hon att kunna bli lämnad även i morgon. Du har ingen moralisk skyldighet att omedelbart straffa din fru för sitt snedsteg även om moralistklungan här tycker att det är det enda rätta. Delvis kommer de att hävda så av ren egoism: om folk slutar att lämna sina partners som inte sköter sig som massan tycker kommer straffet att bli för lågt och då kan det hända att min partner knullar runt., lite grand med undertonen att det skulle hen göra om straffet inte var så hårt.

    Så de där vindlingarna i andra människors psyke och deras rena projektioner på hur du skall hantera din situation kan du bara ignorera och ställa dig över. Bara det faktum att du tagit dig tid till att formulera ett välskrivet inlägg indikerar att det inte är reptilhjärnan som agerar utan att du vill göra detta bra, genomtänkt och stolt.

    I böckerna om öppna förhållanden jag läste under semestern fanns det flera exempel på personer i situationer som liknade din. I de flesta fall var det dock så att båda gemensamt kommit fram till att de ville ha sex dock inte med varandra. De konstaterade att det de hade ihop: barn, semestrar, hus, prylar, vänner och umgänge egentligen var mycket viktigare än sex, samtidigt som att ha sex var tillräckligt viktigt för att ifrågasätta allt ovan om man inte kunde lösa det. Deras lösningar blev ofta att man skaffade separata sovrum, satte upp regler för översovning av andra, vilka kvällar man umgås som par och vilka man får träffa sin/sina sexpartners osv.

    Allt detta kräver att man struntar i den allmänna moralpaniken (så får man inte göra, du måste straffa henne), har en mycket god kommunikativ förmåga (vilket du uppenbarligen har i skrift i alla fall), har en god självkänsla (kanske är det som det stupar på här, jag tror inte man får förminska sig själv och sina behov utan stå upp för vad man behöver) och blandar in en samtalspartner på något sätt (nära vän som kan vara helt neutral möjligen även om jag inte förstår varför man inte skall använda ett proffs när sådana finns och när man har råd...)

    Ett litet ord av varning: om du ändå landar i att du kan tänka dig att fortsätta men med överenskommelsen att ni inte skall ha sex med varandra och ger varandra frihet att, om tillfälle ges och lust uppstår, vara med andra och skall diskutera detta med en terapeut så är det lämpligt att redan på telefon fråga var terapeuten står i frågan. Det finns massor av sådana som med orden "det där provade vi 1968, det funkade inte" avfärdar att vi skulle lärt oss något de senaste 40 åren. Det finns mycket argument mot det där, men det finns det andra trådar för.

    Och - kom ihåg att även ett förhållande där du tillåter henne att ha sex med andra och där du inte har någon lust att utforska andra kommer att göra något med dig. Jag tror att för många kan bara blotta tanken att få möjlighet göra att livet återvänder en smula, oavsett om man agerar på det eller inte. Framför allt: vad du än gör: utgå inte ifrån att du kommer att känna som du gör nu hela livet.

    Mina två favoritdogmer som jag citerar mer eller mindre i varannan tråd:

    Du är till 100% ansvarig för ditt liv.
    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.

    Använd de två för att göra de förändringar som krävs för att leva ett fullt och rikt liv utan att skylla på henne eller låta henne bestämma i ditt liv.
     


    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • Äldre 30 Jan 09:08
    #43
    P30 skrev 2013-01-30 08:47:33 följande:
    (en massa bra)
     
    True that.

    Jag, du, alla, svarar alltid ifrån vår egen horisont. Det är svårt att låta bli att färga svaret men samtidigt måste man ha rätt till sin egen åsikt. Det viktiga är väl att en åsikt just blir en sådan för den behöver inte överensstämma med ett råd eller tips man ger. Och precis som du skriver så har vi ofta den mänskliga tendensen att svara direkt från "reptilhjärnan" om det handlar om ett scenario som vi själva ser som ett hot. Där finns det inte plats för nyanser på svaret, utan för att skydda oss själva sätter vi ned foten för att visa vad vi själva inte accepterar eller skulle göra för att skydda oss. Vi kan göra detta eftersom vi själva inte befinner oss i den akuta situationen.

    Det vi då ofta glömmer är att i andra änden finns en person som med största säkerhet har haft samma syn. Ända tills personen hamnade där på riktigt och då upptäckte hur svårt det är att "bara lämna". Jag tror att vi ofta bygger upp ett scenario hur det kan gå till och iom det blir man lite i kontroll över vad som händer och vad man känner. Men inför fullbordat faktum där man inser att det fruktansvärda faktiskt har hänt och det går varken att skriva om historien eller backa bandet så inser man att verkligheten är annorlunda. Precis som med andra traumatiska saker som kan hända.

    Men någonstans måste man tillslut agera och välja om man vill fortsätta att leva med offermanteln och fortsätta att lida eller göra något åt det hela (vad som nu krävs).
  • Anonym (J)
    Äldre 30 Jan 09:16
    #44

    Nu är jag inte helt säker på att jag "köper" storyn i TS, som några redan nämnts är det några saker som är lite "off" samt att den allmänt låter som typisk "cuckold" fantasi. 

    Men om vi hoppar över det och förutsätter det är sant (och inte "tillrättalagd").

    Med tanke på hur du  känner om det hela är det inte alls säkert att du ska konfrontera eller ta upp det alls. Det har genom tiderna varit nog vanligare än man tror med äktenskap som blir "vita" med tiden och en eller båda har älskare vid sidan av. Partnern vet det normalt på någon nivå att den andre har det, men föredrar att fortsätta det liv man har tillsammans, kanske för att man själv inte har så mycket sexlust längre och kanske inte tillsammans men att man fortfarande älskar varandra fast platoniskt. 
    Gemensamt i nästan alla de fallen är att det fungerar bara så länge man låter det vara "dålt", att den gången man tar upp det kan det inte längre fortgå på samma vis, drar man upp det till en medveten konflikt så leder det lätt till att båda faktiskt börjar må dåligt istället (dåliga samveten och att man "borde" känna sig sviken/bedragen/etc.) och det enda återstående blir att man faktiskt måste skiljas. Inte ovanligt att den "påkomna" "tvingas" känna sig skyldig och inte längre kan stanna i äktenskapet trots att båda egentligen var helt tillfreds med lösningen så länge den var "dold".

    Lever man "vitt" tillsammans sedan länge och utan konflikt (någon som tjatar och önskar att det inte vore så osv.) och något sådant här dyker upp *måste man INTE* känna sig bedragen och förnedrad. Samhället dikterar starkt idag att man borde (mer än förr när skilsmässa inte var ett lätt alternativ) känna så. Mår du inte dåligt eller vill skiljas, känner du inte du vill ha någon annan att ha sex med eller allmänt förnedrad så är det inget tvång att känna så. Det är ju inte så att hon gjort det framför ögonen för att förnedra dig eller liknande utan skött det "diskret" så du inte ska behöva lida av det. Det vore i sådana fall något man nog behöver en "äkta" cuckold fetish för att gilla. 
    Tanken på att något sådant skulle kännas ändå acceptabelt är ju  långt långt främmande om man själv känner att man saknar en passion tillsammans som man ju framförallt i nyare och/eller yngre förhållanden ofta känner. Men har man lagt den biten lite bakom sig så är det inte säkert man alls känner sig så "bedragen". 

    Finns det inget egentligt "hopp" om att ni skulle få tillbaka ett gemensamt sexliv "bara hon slutade vara otrogen" är det nog troligt att ta upp det kommer leda till att ni skiljs åt. Det finns då även möjligheten att din historia är lite fantasi extrapolerad och du misstänker en sådan nämnd fetish, ja då kan du kanske ändå ta upp det om du tror du kan övertyga henne om att du faktiskt tänder på det, och tror att du skulle tända än mer på om det var öppet. Misstänker du att du inte har det i hög grad och faktiskt ändå vill fortsätta vara gift så skulle jag nog hoppa över att säga något alls. 
    Har ni båda lite "humor" och historia att leksamt "djävlas" med varandra kan du ju dock på olika sätt göra det mer eller omöjligt för henne att ha dylika möten (plötsligt hitta massor biljetter till alla ställen och evenemang hon kan tänkas någonsin velat gå på osv.) och vänta på att hon till slut börjar "skruva lite på sig om det" och tillslut under mer leksamma former undra om det är något hon känner hon skulle berätta för dig om varför kvällsmötena är så viktiga - och då ordentligt föräkra henne om att du inte har något emot det men att du vet och att hon kanske borde byta email password. Det är ju som sagt bara en möjlighet om ni har en sådan lekfull stämning mellan er och du verkligen känner det inte gör så mycket men du även vill göra klart att du vet men fortsätta att vara gift. 

    Själv hör jag till de som aldrig skulle vara ok med otrohet, eller ens vara det "på riktigt", men däremot har min man visat sig ha en rejäl cuckold fetish så jag har varit tvungen att fundera och läsa på ganska mycket innan jag kände att jag kunde ge mig in i att uppfylla hans önskningar (som sagt skulle aldrig faktiskt vara otrogen, och det är jag ju inte heller då det är i mitt fall är helt "tillåtet").  Nu har dessutom det visat sig att han har en "stor" sådan fetish så i mitt fall måste det vara öppet då han gärna vill hjälpa till att förbereda mig och även hitta älskare och ibland se på/vara med. I vårat fall var det en stor lättnad när vi läste om att det faktiskt fanns en sådan fetish, under många år försökte han hålla tillbaka sina känslor om det här och kände som att det var något konstigt och "fel" och att det skulle skrämma bort mig. Jag i min tur kände mig osäker när han berättade om sina drömmar, undrande om han skulle visa sig vilja ha någon form av swinging eller möta andra kvinnor/ha öppet förhållande då jag aldrig skulle kunna dela med mig av honom själv. 
    Efter en tid när vi av slump hittat om denna typ av fetish och talat igenom det väldigt mycket har vi landat i slutändan med ett ensidigt öppet föhållande, jag har alltså både man och pojkvän. "Pojkvännen" har dock inte denna fetish men ville hellre ha en chans att ha mig än att inte ha det och har lärt sig med tiden att hantera sin egen svartsjuka och se fördelarna med att vara tre (det är ett ganska effektivt sätt för män att få behålla känslan av "tävling", "jakt" och "konkurrenter" något som för många män är väldigt viktigt för att hålla passionen uppe). Just nu "arbetar" vi på att pojkvännen ska vara helt ok men eventuella tillfälliga övriga kontakter, det är inget som någonsin varit något stort inslag tidigare heller då jag inte är särskilt "promiskuös", men det är lite av en principsak från min man att jag ska vara helt 100% fri att göra precis vad jag vill sexuellt. Inga gränser finns alltså där så länge jag bara gör saker jag vill och jag inte har några tankar på att "byta ut honom" naturligtvis. 

    Det finns mycket debatt huruvida en cuckold fetish per definition är undergiven eller ej, men det varierar nog oerhört mycket huruvida den största driven är konkurrensmässigt och att "vinna över alla andra i slutändan" (det är ju mannen kvinnan i slutändan kommer hem till, han som får "vinna" till slut) - i de fallen finns ju inget undergivet alls i det hela, där kan också vara inblandat en stolthet att han har en så "fantastisk" kvinna som andra män också vill ha och att hon dessutom är så jättekåt att hon behöver mer än en man; eller om den större lockelsen det lite förbjudna och "förnedrande" att inte vara tillräcklig. De senare männen är mer de som vill titta på och/eller hjälpa till att förbereda. Det första fallet mer som kanske vill vara med och konkurrera (så det blir lite MMF hetro 3-kant av det hela många gånger. 
    Min man hör till de mer undergivet lagda, precis som många män som har bra jobb och ansvarsfulla chef's positioner är mer ofta undergivna sexuellt i BDSM sammanhang i allmänhet, där man i sitt dagliga liv måste vara ansvarig för så mycket att det är skönt att lämna över kontrollen ibland. Dock inte till de mer extremt undergivna då han även vill vara med och dela också, och att "vinna" och "jaga", varierar lite beroende på tillfälle.

    Nu var ju det lite OT - tänkte bara dela med mig lite av att den sortens läggningar inte behöver vara så extrema som det ibland framställs i "fiction" - och framförallt i fake beskrivningar av "closet cuckolds" som skriver just vad de fantiserar om. Det är inte per nödvändighet inblandat någon so helst förnedring även om det förekommer. 
    För ytterligare män är det ett utmärkt sätt att hantera ett svartsjukeproblem. Om att känna sig svartsjuk inte bara är någon negativ känsla så är det inte längre särskilt jobbigt att vara svartsjuk. Har man dessutom plockat bort gränserna så är det ju i princip helt omöjligt för partnern att vara sexuellt otrogen (du kan ju inte vara otrogen om det är tillåtet). Knappast för alla, men för en del fungerar det bra. 

  • P30
    Äldre 30 Jan 10:05
    #45
    Anonym (J) skrev 2013-01-30 09:16:59 följande:
    ---text---
    Med tanke på hur du  känner om det hela är det inte alls säkert att du ska konfrontera eller ta upp det alls. Det har genom tiderna varit nog vanligare än man tror med äktenskap som blir "vita" med tiden och en eller båda har älskare vid sidan av. Partnern vet det normalt på någon nivå att den andre har det, men föredrar att fortsätta det liv man har tillsammans, kanske för att man själv inte har så mycket sexlust längre och kanske inte tillsammans men att man fortfarande älskar varandra fast platoniskt. 
    ---text---
    På ett plan håller jag med: det är inte alls säkert att du skall konfrontera, med tillägget i alla fall inte nu.

    Däremot tycker jag nog att skälet för att inte berätta för att "skydda sin bräckliga partner som kanske får för sig att göra slut" inte är något som jag vill stå för. Visare med erfarenheten tycker jag att man alltid skall berätta sådant som påverkar den andre personen och låta den andra personen få visa att den kan hantera situationen.

    Att bygga hela sitt liv på en lögn, eller det som en del kallar en tyst överenskommelse vilket normalt är samma sak har jag testat. Det är inget jag rekommenderar, fungerar säkert för någon men att bära runt den bördan på dina axlar för att skydda någon som har ett eget ansvar tycker jag verkar helt felknullat.

    Om man inte bjuder in den andre till att få reagera och respondera själv underlåter man sin partner att få växa tillsammans, att skapa ett nytt skeende i förhållandet.

    Nej, att inte prata tror jag alltid är baserat på feghet, egoism och potentiell underskattning av sin partner.

    Därmed är inte sagt att jag aldrig kommer att göra så igen, men jag hoppas att jag har lärt mig min läxa. 
    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • Anonym (J)
    Äldre 30 Jan 10:23
    #46
    P30 skrev 2013-01-30 10:05:18 följande:
    På ett plan håller jag med: det är inte alls säkert att du skall konfrontera, med tillägget i alla fall inte nu.

    Däremot tycker jag nog att skälet för att inte berätta för att "skydda sin bräckliga partner som kanske får för sig att göra slut" inte är något som jag vill stå för. Visare med erfarenheten tycker jag att man alltid skall berätta sådant som påverkar den andre personen och låta den andra personen få visa att den kan hantera situationen.

    Att bygga hela sitt liv på en lögn, eller det som en del kallar en tyst överenskommelse vilket normalt är samma sak har jag testat. Det är inget jag rekommenderar, fungerar säkert för någon men att bära runt den bördan på dina axlar för att skydda någon som har ett eget ansvar tycker jag verkar helt felknullat.

    Om man inte bjuder in den andre till att få reagera och respondera själv underlåter man sin partner att få växa tillsammans, att skapa ett nytt skeende i förhållandet.

    Nej, att inte prata tror jag alltid är baserat på feghet, egoism och potentiell underskattning av sin partner.

    Därmed är inte sagt att jag aldrig kommer att göra så igen, men jag hoppas att jag har lärt mig min läxa. 
    Det blir ju konstigt ur "vår tid's sätt" att se på saken, men ganska vanligt förr, även om det kanske är varit mer vanligt med kvinnor som sett mellan fingrarna med älskarinnor, där de i många fall inte haft så mycket lust utan tyckt det varit skönt att "slippa" att mannen är på dem. 
    Att då ta upp det till en konfrontation rubbar vad som för alla kanske var helt ok status quo.
    Behöver ju inte handla alls något om att "skydda någon bräcklig partner". En tyst överrens kommelse behöver ju faktiskt inte vara en börda att bära, det är ju det man måste känna efter hur det faktiskt är för en själv och inte bara hur det "borde" kännas och vara. 
    Du förutsätter att den som skulle konfrontera vill att något ska förändras, det är helt enkelt inte alltid sant. Det är helt enkelt en vanlig lösning i många förhållanden när ena partnern men inte den andre tappat i princip all sexlust och inte känner sådant behov. Det betyder inte att någon skulle må bra om man ska konfrontera det hela i detalj. 

    För en del fungerar det, för andra inte. Men det hjälper inte att skuldbelägga de som det fungerar bättre för. Man måste inte "växa tillsammans" eller "gå vidare till ett nytt skede". Människor har i "alla tider" haft älskare och älskarinnor och det har accepterats så länge det skötts "diskret" i många fall utan att någon mår dåligt, men om det blivit offentligt och dragit upp till ytan har det varit svårare så. Däremot visst, vill man eller behöver något förändras så måste man naturligtvis ta upp det. Men känner man inte att något behöver förändras kan det göra det hela värre att ta upp det. Men det är ju uppenbarligen mycket svårt att erkänna idag att man kanske inte tycker det är så illa, speciellt då man kommer få höra "överallt" om hur illa behandlad man *borde* känna sig
    Nu hör jag inte till dem som skulle accepterat det alls, jag hade konfronterat och lämnat på sekunden. Men jag vet att det inte är lika för alla.  
  • Anonym ("Mick­e") Trådstartaren
    Äldre 30 Jan 10:32
    #47
    Anonym (olika) skrev 2013-01-30 07:45:35 följande:
    Pratade ni aldrig om er relation och vad ni ville och önskade? Ville ni inte förändra?  
    Jo visst har vi pratat med varandra. Vi kanske inte har suttit och grävt i varandra efter sanningar som inte sägs rakt ut utan mera kollat läget och försökt ha en öppen dialog. Har vi pratat om sex och våra sexuella önskemål? Nej! Jag gjorde ju försök i våra unga år tillsammans men hon avvisade all sådan diskussion och kände sig mycket obekväm i att diskutera sånt. Så jag har ju inte pressat mig på henne i det ämnet efteråt. Eller skulle jag ha gjort det?

    Men visst har vi pratat om vad vi vill göra av vår tid och hur vi vill leva tillsammans nu när det bara är vi i huset.
  • Äldre 30 Jan 10:41
    #48

    1. Bestäm dig först vad du vill göra eller vad du tror du vill göra.
        Rädda det som kan av äktenskapet eller skiljas.
       Vill du skiljas så är saken klar.

    2. Vill du rädda  så ställ krav och allt ska upp på bordet.  

    3. Vill hon vara med och rädda så prata med henne men ge inte efter för de
        krav som inte är förhandlingsbara. 

    4. Bestäm er för om ni ska gå i parterapi eller ej.
        Behöver inte betyda att ni lyckas rädda utan kan också innebära att ni kommer på att ni ska skiljas.

    5. När du ställer frågor till henne så begär konkreta svar, exakta svar.

       Frågar du henne om hur länge de har haft en affär så nöjd dig inte med svaret " en tid"
       Frågar du henne om var brukar ni träffas och ha sex så nöjd dig inte med svaret ... vi brukar väl.
       Får du inte konkreta ärliga svar så blir allt svårare och tar längre tid. 

    6. Fråga henne varför hon vill ha sex med honom men inte med dig. 

    7. Fråga henne vad har du saknat rent konkret eftersom du nästan aldrig vill ha sex med mig.

    KONKRET KONKRET KONKRET .... 
     

  • P30
    Äldre 30 Jan 11:07
    #49
    Jag förutsätter absolut inte att den som skall konfrontera (vilket kanske är ett onödigt aggressivt ord) vill att något skall förändras. Jag menar bara att en tyst överenskommelse i ungefär 99,9% av fallen är exakt samma sak som att man INTE har en överenskommelse, att det faktiskt mycket sällan existerar något som en tyst överenskommelse.

    Om man har en överenskommelse så är den uttalad, öppen och ömsesidig, inget annat. Om man därefter kommer överens om att inte prata om den så är den möjligen en tyst överenskommelse. Man kan inte ha en överenskommelse, tyst eller högljudd utan att ha tagit upp det, att båda får säga sitt, att man konstaterar att man är överens och att man kommer överens om hur det skall hanteras framgent.

    Om en person säger att jag tänker ligga med andra och den andre parten inte ger någon respons är inte heller detta en överenskommelse hur gärna man än vill. 

    Att konfrontera i detalj är inte heller något jag haft några krav på, men att berätta att jag vet att du träffar någon annan, jag är ok med det, hur ser du på det räcker. Det öppnar för en möjlighet till diskussion, kommunikation och möjligheter för båda parter att ta upp diskussionen om så krävs senare.

    Jag säger inte att alla lever så, måste leva så eller bör leva så, men det är så jag vill leva. Mina erfarenheter i frågan när jag fört min respektive bakom ljuset och inte låtit henne få ha en åsikt om mina handlingar i vårt förhållande är något jag har en mycket stark önskan om att till varje pris undvika igen.
    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • Anonym (J)
    Äldre 30 Jan 11:24
    #50

    Egentligen är väl ordet överenskommelse fel redan det. Det ordet passar/fungerar bara i olika former av öppna förhållanden, vilket nog är väldigt många fler som har problem med än "traditionella" diskreta älskare/älskarinnor. 

    Det jag menar är att om det inte är uttalat och tillräckligt diskret kan det fungera i många fall där det just inte skulle fungera om det är uttalat. 
    Men det kräver just då en massa andra saker. Problemet är att det är lite "fult" idag när det ska vara så pass öppet och ärligt att en del inte vågar gå på vad de känner fungerar best för dem själv för det inte anses "rätt". Ibland är inte total ärlighet det bästa. 
    Knappast inte något jag rekommenderar, bara påpekar att det inte behöver vara fel och att de "gängse" sättet som används idag med konfrontation och krav på förändring och familjeterapi etc. kan då leda till det absolut motsatta vad man vill. Det kan bryta ett förhållande/äktenskap som för båda fungerade bra och de ville behålla, just det som man tror ska "rädda" det kan vara det som helt förstör det. Därför kan det i mer eller mindre frivilligt långa vita äktenskap utan bråk vara en helt annan lösning som är det som fungerar bara man inte hoppar på den "gängse" först. Det kan vara värt att fundera igenom den saken först. 

    Påminner mig om ett gammalt avsnitt av Vänner, där Joey tvångs outar hans pappas älskarinna och mamman blir extremt arg på honom för det.  

Svar på tråden Min fru bedrar mig - och jag är totalt lurad