Hur hanterade Du "fel" kön vid ultraljudet?

Hanterat och hanterat vet jag inte om jag gjort, mer att jag varit tvungen att finna mig i det hela då jag inte kan göra något åt det.

Första barnet fick jag aldrig reda på vad det var på ul, önskade mig en flicka fick en pojk och fick världens chock för allt jag hade hoppats på rasade... jag blev riktigt besviken.

Andra barnet tog jag reda på kön, hoppades på en flicka men även det var en pojk, fick iaf ingen chock på bb men var inte direkt glad utan riktigt riktigt besviken.

Tredje barnet är även det en pojk och jag har insett att jag kommer inte få min efterlängtade flicka då tre barn räcker och är nog.

Min besvikelse kommer nog aldrig släppa, 7 år senare är jag fortfarande sjukt besviken och går och drömmer om en flicka men nu vågar jag inte testa nåt mer då det kan bli en pojk igen.

 

När jag var gravid med första barnet, önskade jag intensivt att jag skulle få en son.
Kunde inte tänka mig annat, och det blev en pojke också.

När jag var gravid andra gånger trodde jag det skulle bli en flicka, alla tecken tydde på det, och jag ville som många andra ha "en av varje".
Jag hade sett ut en massa flickkläder som jag skulle handla på vägen hem efter ultraljudet.
Men ultraljudet visade att det var en pojke till.
Jag kände mig helt tom, och åkte direkt hem.
Tror knappt jag sa hej då till barnmorskan som gjort ultraljudet.  Jag var fylld av tomhet och besvikelse.
Men det gick över väldigt snabbt, och det dröjde inte många dagar tills jag var lycklig för lillebror som fanns i magen!
Nu är han snart tre år, och världens gosigaste, precis som storebror.
Båda är vildare än de flesta flickor, men otroligt gosiga och charmiga! 

hoppades på en pojke men fick veta flicka. Kan erkänna att jag blev besviken. Ältade tanken på att aldrig få en till pojke. Och skrev av mig till min vän som känt samma sak fast hon ville ha en flicka.  Dock gick det över ganska fort och nu kan jag inte tänka mig något annat än en flicka. 

Jag har en pojke sedan tidigare och var helt säker på att bebisen i magen var en flicka... Dumt, men det var så jag kände. På RUL visade BM en pung och en snopp... Jag blev besviken och förvånad. Alldeles tyst. Givetvis glad att allt var bra med barnet, men lyckokänslan infann sig inte. Skämdes och kände mig dum. Jag är inte ledsen eller besviken över pojken jag väntar. Jag bara saknar dottern jag ville ha och rodde jag skulle få. Svårt att förklara. Men jag är OTROLIGT glad att jag vet redan nu så jag slipper känna besvikelse på förlossningen om ens för en pyttesekund. Nu pratar jag ofta om lillebror och funderar på namn. För att liksom vänja mig vid tanken. Är glad att min son får en bror!

Det tog väl 3-4 veckor.. Kommer alltid vara ledsen över att jag inte fick en dotter.

Har dock barn av båda könen sen innan men betydligt fler flickor så jag ville att denna skulle bli en pojke till=)

Fick mina ungar på 90 talet och de vägrade berätta könet, var i och för sig inte så jätteintresserdad utan mest glad jag kunde få barn. Fick en flicka och  sen en pojke , men tror jag blivit lika glad över bara pojkar eller bara flickor

Jag har nog samma historia som er, fast jag trodde inte jag brydde mig vad det skulle bli.. förrän UL sa en pojke till.    
När jag kom hem då brast det totalt. Grät hela kvällen, verkligen förstörd. Men dagen efter kändes det bättre och ju mer jag tänker efter desto bättre känns det. Speciellt när jag tänker på tonåren och att bröderna kanske får en närmare relation när de är just bröder. Än om de varit bror och syster?

Det hjälper ju att jag har en son som faktiskt tycker om mode, fika och shoppa också.. Nu när det aldrig blir en dotter.  Men ja, klart lite svider det i hjärtat just för att ALLA runt omkring verkligen har en av varje. räknat förra året och detta har 9 i vår bekantskapskrets fått sin 2:a och vi kommer vara de enda som har två av samma. 

Poängen med tråden är att berätta hur man hanterar att aldrig få en dotter eller aldrig få en son. Då du har en son och en dotter förstår jag inte riktigt vad du tror att din historia skall bidra med?
Dessutom kan du aldrig föreställa dig hur det känns att ex aldrig få en dotter - du har ju en? 

Jag trodde verkligen att nr 2 skulle bli en flicka, och jag frågade på ultraljudet om mina misstankar var riktiga, barnmorskan skrattade lite och sa att det var en pojke. Första graviditeten tog bi aldrig reda på det, var överbevisad om att det var en pojk och det var det.

Hade innerligt önskat en flicka som nr 2 men det är ju inget jag råder över. Lite besviken blev jag väl. Men kanske får jag min flicka som nr 3 en gång i framtiden. (min familj har de sista 21 åren bara fått pojkar! Är nu en skara på snart 12 härliga killar på min sida) men vi flickor är i underskott. Min man har fem bröder, som hittills "bara" fått söner (5 hittills).

Så vem vet när flickorna kommer igen ;)

Tredje gången tror jag att jag låter bli att ta reda på det innan och bara njuta av att få mitt tredje och sista barn, komma vad det komma vill.